Gästskribent: Mats Monie – Alla tiders tokbil

Stordåd av vad slag det vara må har alltid fascinerat. Paradoxalt nog väcker även stordådens motsats fascination. Den totala floppen är rent av mer spännande. I vart fall går mina perversa böjelser åt det hållet. Påminner om min kompis Janne när vi pratade bilar.

–          Om du fick bygga din egen bil, Janne?

–          Då vill jag ha en V8 typ 4,5 liters.

–          En V8 är aldrig fel.

–          Motorn ska sitta i bak.

–          Bak …? Du menar mittmotor?

–          Inte mittmotor. Svansmotor.

–          Vaa!

–          Jaa, det är väl häftigt?

–          Låter förb-t baktungt! Men kanske funkar med en juste hjulupphängning.

–          Jag vill ha pendelaxlar.

–          Du skojar! Som en gammal folka! Är du galen eller …?

–          Det ska vara en bil som utmanar.

–          Okej, okej! Kanske kan funka på en sportbil av det giftiga slaget.

–          Nej, ingen sportbil. En limousine.

–          Limousine! Ehhh … jaha. Möjligen, om fjädringen är stenhård som på en NASCAR-racer.

–          NÄ, komfort ska det vara. Lite gungeligung som en gammal jänkare.  Och så får den gärna toppa 250 km/t

–          Men Janne! Du har skapat ett vidunder. Och en bil som redan finns! En kommunistbil som heter Tatra.

Jannes drömbil är uppenbarligen en Tatra T700. Tillverkades i Tjeckoslovakien fram till 1999. Märkligt att en bil i modern tid har en så fullständigt livsfarlig konstruktion. Undrar hur bilen skulle klara Teknikens Världs älgtest? Vad skulle grabbarna i TV-serien Top Gear säga? Hade The Stig, testföraren i samma TV-serie, lyckats hantera besten med någon sorts värdighet? Undrar för övrigt om bilen någonsin körts i toppfarten 250 km/t?

Tatra är väl inte riktigt den första bil man tänker på att köpa. För många är bilmärket tämligen okänt.  Ändå är det inte någon nykomling. Tatra har anor sedan förra sekelskiftet. Innebär att företaget var med från början i bilens barndom. Produktionen har omfattat såväl personbilar som lastbilar. Bilen fick sitt namn efter Tatrabergen i landet. Även namnet Tatra Plan har använts. Riktigt vad Plan står för är mig inte bekant.

Kanske kan man få sig en liten flygtur om betingelserna är de rätta? Den äventyrligt lagde kan prova att ta en sväng till Autobahn och haka på kompisarna i överklassen typ BMW och Mercedes. Men fega inte ur när det blir ojämnt i vägbanan! Det är ju fri fart. Sanningens ögonblick. Ett långt, sugande gupp i Autobahnfart. Med den blytunga motorn bak blir bilen säkert fjäderlätt i framvagnen. Kanske är det då Tatra blir ett Plan? Dessvärre blir väl landningen lika osäker som vid bröderna Wrights första flygtur.

Samtidigt får man betänka att Tatra tillhör kategorin lyxbilar. Har i många fall framförts av privatchaufförerna Stanislav och hans kollegor. Man har lotsat bilen med varsam hand och lärt känna bilens egenheter. Digniteter inom den tjeckoslovakiska maktapparaten var trogna kunder. I övrigt fanns välbeställda privatkunder inom landet. En obetydlig del exporterades. I början av 50-talet hittade några exemplar till Sverige. På den tiden hade Tatra strömlinjeformad kaross. Strömlinjeformen behölls fram till 1969. Snudd på vackra bilar och tveklöst helt unika fordon inifrån och ut. (Nedan Tatra T603, 1956-75)

Märkligt nog kördes tävlingar med dessa åkdon. Deltog bland annat i Monte Carlo rallyt med en läckert lackerad bil i röd/orange nyans. Isbelagda alpvägar är en utmaning som heter duga. Hur ekipaget placerade sig kan man förstås undra. Men säkert en publikfavorit när det stora åbäket kom farande med V8:an vrålande. Bara ljudet …! För den oinvigde kan nämnas att V8:an är luftkyld! Ingen måtta på egenheterna. Det får väl antas att rally-Tatrorna var ordentligt preparerade för sin uppgift. Så gott det nu gick. Men det man sett av Tatrans framfart på filmer från grusrallyn känns inte övertygande. Bilen kördes mer på kraft än teknik. Kurvtagning typ farmor anka. Fast på rakorna fick V8:ans hästar galoppera för fullt.

Åter till Jannes favoritbil. Tatra T700 har föregåtts av modell 613, som kom 1969, med samma kaross formgiven av Vignale. Under skalet har mycket varit detsamma genom åren med rötterna från Stalins dagar. Produktutveckling var ingen stark sida bakom järnridån. Förståsigpåare av kommunistländernas bilproduktion hävdar att Tatra står sig väl. Låt vara att konkurrensen är diverse jänkarplagiat sedan hedenhös tid, halvtrista Fiatkopior och lite eget hopkok av typen grovsmide. (Nedan Tatra 613, 1974-80)

Ska man sluta haka upp sig på teknikaliteter så är Tatra T700 en upplevelse för den som får nöjet att se bilen från insidan. Man kliver in i en salongsliknande, spatiös skapelse där bara kristallkronorna fattas. Sjunker ned i baksoffan och insuper den behagliga känslan av lyx. Tänder en cigarr. Smuttar på lite vodka. Privatchauffören Stanislav rättar till slipsen innan han låter Tatran smyga ut i trafiken med majestätisk pondus. En förnäm tystnad råder samtidigt som bilradion diskret spelar ¨kalinka-kalinka¨. Aldrig har en cigarr smakat så bra. (Nedan T700 interiör)

Livet som kommunist var nog trots allt ganska uthärdligt. I vart fall för den som fick husera i baksoffan på en Tatra. Även kamrat Stanislav har haft det hyggligt. Ingen dålig arbetsplats. Fast vid en undanmanöver fick han säkert göra rätt för sin lön. Den som händelsevis får sätta sig bakom ratten och spaka hela härligheten själv får en upplevelse för livet. Tatra liknar inget man kört förut. Det som slutligen gjorde att Tatra T700 mötte sitt Waterloo berodde på konkurrens från andra bilar efter sovjetstatens kollaps. Kunderna var inte lika självklara som tidigare. Dessutom ställdes nya krav på avgasrening vilket den gamla trotjänaren under bakluckan inte klarade av. Det gick åt arsle till om man säger så.

Denna bil lämnar ingen oberörd. Jag säger som Paulo Roberto vid ett referat från en boxningsmatch; ¨Jag är kär¨! Paulo avsåg då en ung lovande boxare (Kahn) i en OS match. Själv är jag kär i Tatra. Vilken underbart galen bil! Passar perfekt för min perversa läggning med förkärlek för alla floppar. Kanske hade jag inte väntat att hitta min kärlek med anor från en östdiktatur. Men kärleken är blind och även James Bond hittade en gång sin kärlek bakom järnridån.

Mats Monie

Publicerat i Gästinlägg | Etiketter , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Gästskribent: Mats Monie – Första gången på Autobahn

3

Året var 1971. Racerföraren Ronnie Peterson var försteförare hos March och förhoppningarna var högt ställda. I Monacos Grand Prix blev Ronnie tvåa. Han förutspåddes en lysande framtid och det var härligt att vara motorentusiast. Jag var 21 år då och började få insikt om livets djupare värden. Hade nyligen inhandlat en BMW 2002 Ti. Den smala vägen var ingenting för mig. Autobahn och den fria farten hägrade.

Min kusin Lars drevs av samma frihetslängtan och förväntan. På midsommarafton blev det bestämt. Första veckan i augusti skulle vi åka på Autobahnsemester. Till varje pris! En eller möjligen två unga kvinnor höll alldeles på att spoliera vår resa. Det fanns goda skäl att stanna hemma. Men Autobahn segrade – fan tro´t! Vi lovade skriva varje dag och inte vara borta allt för länge. Dagens toppnotering på frifartsvägarna skulle präntas i ett hörn på varje vykort.

Starten gick i ösregn. Hemstaden Uppsala låg snart långt bakom oss. Frihetskänslan bubblade inombords. Bort från jobb, plikter och snart också alla hastighetsskyltar. Ungefär så kändes det när vi susade fram med regnet fräsande från däcken. Lunch intogs på en restaurang i Mjölby där det bjöds på trevlig underhållning. TV visade ett F1 lopp. Kors i taket! Mycket ovanligt på den tiden. Jackie Stewart vann i suverän stil i sin Tyrell.

Resten av dagen blev ganska odramatisk bortsett från en händelse på hotellet i Helsingborg. Kvällsmat skulle ordnas på hotellrummet. För ändamålet behövdes ett gasolkök. Bra för reskassan men knappast populärt om hotellpersonalen får veta något, tänkte vi. Det fifflades med plastkassar i bagageluckan på bilen innan vi lyckades få själva köket i en kasse och gasoltuben i en annan. Med ansträngda anletsdrag tågade vi in på hotellet. Lars hade gasoltuben. Förresten var det ingen gasoltub. Det var en dj … kluns! Mitt framför receptionen gick handtaget av på kassen! Jag såg för mitt inre hur klunsen slog i golvet och rullade ut på heltäckningsmattan bland förvånade hotellgäster … och personal. Kusin Lars lyckades emellertid göra en kanonräddning genom en kombinerad ben- och fotparad.

1

Nästa morgon tog vi färjan över till Helsingör. På den tiden var det fri fart i Danmark. Jag fick det stora nöjet att gasa först. Trafiken var tät men vi arbetade oss raskt upp genom fältet. Trean var en mycket användbar omkörningsväxel som räckte till 150 km/tim – om det knep. Och knep gjorde det ofta. Jo, visst var Danmark ett dejligt land. ”Rödby nästa. Here we come!”  Ytterligare en färja … sen tysk mark … Puttgarden. Pulsen dunkade kraftigt när vi närmade oss Autobahn. En jättelik affisch med en bild av ett läkarteam som manade till ”Mehr Vorsicht” stod strategiskt placerad vid vägen. Jag svalde ett par gånger. Det kändes torrt i halsen. Äntligen öppnade sig Autobahn framför oss. I med trean och så fullt ös … 130 … 140 … 150 … fyrans växel … 160 … 170. Vilken trafik! Måste slå av.

Hade aldrig åkt på en så trafikerad motorväg förut. Jag blev lindrigt sagt förvånad över det lilla manöverutrymme som fanns på Autobahn. Det blåste stark sidvind också. Bilen for som en skadeskjuten anka i ytterfilen. Fick hela tiden passa med ratten. Och ständigt ett öga i backspegeln. Ibland blev det en lucka i trafiken som medgav fri fart. Annars låg vi mest i en utdragen kö i ytterfilen som rörde sig runt 140 km/tim. Inte så dåligt kanske men, men … Aldrig hade jag föreställt mig att det skulle vara så jobbigt att köra.

Efter två timmar på Autobahn var jag helt slutkörd. Vi tog paus på en ”Rastplatz”. Dags för gasolköket igen. Kusin Lars tog sedan över ratten och fortsatte i stor stil. Han hade bättre tur med trafiken. Till att börja med. Men snart var det samma elände igen. Mercedes, BMW, Opel och så folkvagnar i parti och minut. Hur mycket bilar som helst. De oändliga raderna av lastbilar inte att förglömma. Vi orkade till Göttingen. En stad mitt i Tyskland. Men där tog krafterna slut. Det var lätt att få tag på hotellrum och priset var hyggligt. På kvällen surrade alla intryck från Autobahn i huvudet. Den som kan påminna sig hetsen och stämningen i melodin ”Sabeldansen” kan göra sig en föreställning. Visst var det kul på Autobahn men kanske ändå inte riktigt vad jag tänkt mig.

Jag sov som en stock i en säng som egentligen var alldeles för mjuk. Vaknade morgonpigg och rask … en snabb dusch … Früstück! Och så Autobahn strax inpå knuten. Min fartglade kusin och jag mådde som prinsar. En Porsche 911 som rosslade iväg från parkeringsplatsen gav lite extra inspiration. På med bältet! Och halvljuset. Iväg! Fick bra flyt direkt. Inte så mycket trafik. Här skulle åkas! Uppåt 190 -200 km/tim började de karmlösa sidorutorna fladdra hjälplöst och motorn vrålade som en F1:a. Nu började verkligheten överträffa dikten. I längden blev det lite för mycket av det goda. Bilen var inte så lätt att hålla på rak kurs. Runt 150-170 km/tim var lagom.

Till vår förvåning fick vi husera ganska fritt i ytterfilen. Skön känsla när framförvarande bilar vek in på rad till innerfilen för att ge plats åt ”Die Dumme Schweden”. Tuppkammen växte! En och annan Merca och BMW knäckte oss. Och så Porscharna förstås. Men det gick att leva med. I Sydtyskland blev Autobahn både backig och krokig. Sidokrafterna kändes rejält i de långa böjarna. Några mil från Basel blev trafiken intensiv. Snart hade vi emellertid passerat tullen och befann oss i Schweiz.

Vi fortsätter till Lugano medan vi har farten uppe, resonerade Lars. Lättare sagt än gjort. Det tog en otrolig tid att köra i Alperna. Mörkt blev det och dimmigt. Eller var det moln? Vi körde fel och förirrade oss in på gamla vägen till S:t Gotthardpasset. För mig som är höjdrätt var det skönt att slippa se de djupa dikena och bara styra efter strålkastarnas ljuskäglor i mörkret. Till slut försvann alla begrepp om vägar och väderstreck. Vi gick ut och lyste med ficklampan på en förfallen vägskylt. Gav ingen vägledning. Svart som en säck … kallt och rått … mitt i natten … och inte en människa syntes till. Ljudet från en avlägsen koskälla hördes. Det gav visst hopp om att civilisationen inte låg allt för långt bort. Fast åt vilket håll?  Efter diverse turer på klipphyllorna anlände vi slutligen till Lugano för att mötas av fullbelagda hotell. Pust och stön!

Mycket trötta åkte vi vidare till grannstaden Locarno. Tjusiga hotell omgivna av palmer fanns det gott om. Men skylten ”Alles Besetzt” var prydligt uppsatt överallt. ”Där”, skrek Lars. Minsann ett hotell utan den förhatliga skylten. Ringde på dörrklockan. En sömngångare med ett syrligt flin på läpparna öppnade. Han pekade på en mikroskopiskt liten skylt med texten ”Alles Besetzt”. Vi sov i bilen den natten utanför en camping.

Sömnen blev dålig och kortvarig. Tidigt på morgonen klev vi ur bilen. Kände oss ledbrutna. Smög in på campingen och nyttjade bekvämlighetsinrättningarna. Fick en utskällning av någon slags campingvakt och styrde med raska steg mot bilen. Under några timmar körde vi sedan runt lite i Schweiz. Konstaterade att det var vackert men tråkigt. Schweiz var lite för sävligt. Snart hade vi letat oss upp till Basel och ut på Autobahn igen. Äntligen styrfart … härligt! Frihetskänslan bubblade åter. Känslan blev rent överväldigande vid ett tillfälle. Gick ned på trean efter ett vägarbete på Autobahn. Gav sedan, min vana trogen, järnet! När jag skulle lägga i fyran rusade motorn upp på maxvarv. Gaspedalen hade fastnat i botten!! Där fick jag för mina synder.

På fyrans växel skenade bilen i ytterfilen … 160 … 170. Stampade ihärdigt på gaspedalen. Inget hjälpte. Trafiken tätnade. Att lägga ur växeln med åtföljande övervarvning och motorhaveri kändes inte tilltalande. Ställa sig på bromsen var inte att tänka på eftersom det är förbjudet – och livsfarligt – att stanna på Autobahn. En klart olustig känsla kom över mig. Ett kungarike för en avfart! Där! Ein Rastplatz! Bromsade in … slog av tändningen … utan att låsa rattlåset! Plötsligt blev bromspedalen helt stum när motorn stannade och servoverkan försvann. Förstod hur en trafikpilot känner det som gör klart för nödlandning. Detta är eder kapten som talar – nu smäller det! Siktade in mig på en smal asfaltsremsa bland soptunnor och parksoffor. Till all lycka taxade vi in riktigt anständigt på rastplatsen. Puh! Trots ingående kontroll blev vi inte kloka på varför gaspedalen fastnat på fullt. Vred om startnyckeln … varsamt. Motorn spann igång lugnt och sansat. Allt fungerade normalt igen.

Vi lyckades ändå avhålla oss från att trycka gasen i botten under resten av resan. Autobahnsemestern blev 500 mil lång och vi gick i mål efter en vecka. De bestående minnena är knappast de vackra vyerna. Snarare går tankarna till en helsikes massa asfalt som piskar förbi. Hur är det Robert Broberg brukar sjunga? Det var själva resan som var målet. Instämmer!

6

Mats Monie

Publicerat i Gästinlägg | Etiketter , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bilsalongen i Genève 2011

2011 års bilsalong i Genève, den 81:a i ordningen sedan starten 1905, sprakade i vanlig ordning av stora bilnyheter i koncept- såväl som produktionsform. Genève är, möjligen i konkurrens med salongen i Frankfurt som äger rum i september, den största och viktigaste bilsalongen i världen. 2011 års tema är precis som föregående år miljö, men sport- och superbilsbilspremiärerna haglade som sig bör och det gör alltid Genève-salongen till en riktig happening för alla med det minsta bilintresse.

Om vi börjar med godiset först så haglade världspremiärerna från Alfa Romeo, Aston Martin, Ferrari, Koenigsegg, Lamborghini, Morgan, Pagani och Porsche som alla visade nya sportvagnar. De tre stora tyskarna – Audi, BMW och Mercedes – hade alla världspremiärer att visa upp.

SPORTVAGNARNA

Alfa Romeo chockade med sin vansinnigt läckra, bakhjulsdrivna sportvagn 4C i produktionsnära konceptform. Bortsett från miljonsportvagnen 8C Competizione, tillverkad i 500 exemplar, har Alfa Romeo inte haft en bakhjulsdriven sportbil sedan den antika Spider lades ner 1993. Efterföljarna blev framhjulsdrivna och de senaste kreationerna Brera och Spider har floppat på grund av höga priser och tunga karosser. Alfas återkomst till den riktiga sportvagnsvärlden för hyfsat vanligt folk kommer således inte en sekund för tidigt.

Alfa Romeo lovar produktion redan 2012 med export även till USA, en livsviktig marknad märket har varit borta ifrån sedan 90-talet. 4C är uppbyggd kring ett hyperlätt kolfiberchassi som sägs härstamma från Österrikiska KTM X-Bow och det innebär förstås mittmotor och flugvikt i klass med Lotus Elise, vilken hittills fått härja tämligen fritt i den mest kompromisslösa sportbilssklassen i ”rimlig” prisklass. Alfas/Fiats vanliga turbofyra på uppåt 250 hk kommer att ge 4C blixtrande prestanda.

Coola, anrika Aston Martin får alltid snålvattnet att rinna till. DBS Volante, Vantage S samt nya Virage i nämnd ordning. I förgrunden artikelförfattarens salongsassistent, tillika pappa.

Att se och fingra på Aston Martins vackra GranTurismo-bilar är alltid ett nöje som får snålvattnet att rinna till, men den likriktade designen modellerna emellan kanske börjar bli lite tröttsam. Enda verkliga världsnyheten var mässans kanske märkligaste bil i form av nya GT-vagnen Virage som givetvis för tankarna till en riktig anakronism i Astons moderna historia – den tunga, handknackade och svindyra 90-talssportvagnen med samma namn. Med Virage har Aston Martin tänkt att fylla den icke existerande luckan mellan svala GT-bilen DB9 och den saltare DBS. Virage har samma konstruktion, samma drivlina, i princip samma form med skillnaden att effekt, pris och prestanda ligger mitt emellan de två. Men att Virage, liksom alla Astons modeller, är svårt habegärlig kan man inte förneka.

 

Ferrari åstadkom en av de största nyheterna på årets Genéve-salong med sin nya spektakulära ”Shooting Break”, eller FF som den faktiskt kallas. Namnet står för Ferrari Four och indikerar fyra sittplatser såväl som fyrhjulsdrift – det senare för första gången någonsin i en Ferrari. Positioneringen i Ferrari-buketten är givetvis den givna fyrsitsiga GT-vagnen, något som funnits i märkets lineup ända sedan 50-talet. Det nya, förutom fyrkrafset, är förstås den för en Ferrari minst sagt udda karossformen med kombibakdel. Måttmässigt lika enorm som föregångaren 612 Scaglietti, men är den snygg? Njaa..

Precis som föregångaren 612 ser Ferrari FF lite knepig ut med sitt långa axelavstånd. Den kombiliknande karossen kommer nog också att skrämma bort en del konservativa Ferrari-kunder. Men troligtvis är detta världens bästa GT-vagn. V12:a på 6,3 liter och 660 hk.

Jaguar lockade med en superversion av klassiska aluminiumsportvagnen XK, XKR-S, som bjuder på generösa 550 hästkrafter och smurfblå lack. En E-Type från 1961 lackerad i Gun Metal Grey ställdes ut och det var märkets engelskt återhållsamma sätt att fira den magiska sportvagnens 50-årsjubileum.

Den slanka medelstora sedan med ”självmordsdörrar” som såg misstänkt ut som en modern Jaguar stod dock i designfirman Bertones monter och var mycket riktigt en studie av en modern mellanklassare från Jaguar, kallad B-99. Det brittiska märket har dock inget med konceptet att göra och har vänligt men bestämt tackat nej. Det är förståeligt med tanke på Jaguars nya designspråk som har lämnat de klassiska linerna med tydlig sedanprofil, lågt tak och bakände med ”ankstjärtsform”. Vackert men ett avslutat kapitel för Jaguar. Om nästa X-Type skulle se ut så här väcks dock tanken – vem skulle inte vilja ha en?

Artikelförfattaren ser fundersam ut. Bertones Jaguar-koncept återgår till en klassisk designfilosofi som föddes med XJ6 1968 – och som dog här om året när Jaguar XJ ömsade skinn

Lotus är alltid festligt med sina renodlade back-to-basic-sportbilar. Någon stor nyhet hade de inte men väl en ännu mer avskalad variant av ikonen Elise i form av Elise Club Racer, studien av framtida toppmodellen Esprit från Parissalongen 2010 samt den fyrsitsiga Evora i ”S”-utförande som innebär kompressorsexa på 350 hk, också den visad i Paris i höstas.

Värdinnorna var inte bara representativa utan hade även förvånansvärt goda kunskaper om produkterna. Foto: Filip Ericsson

Värdinnorna var inte bara representativa utan hade även förvånansvärt goda kunskaper om produkterna. Foto: Filip Ericsson

Ärtiga Lotus Elise ClubRacer i babyblått gör en glad. Världens bästa körmaskin?

Ärtiga Lotus Elise ClubRacer i babyblått gör en glad. Världens bästa körmaskin?

Salongens höjdpunkt, åtminstone om undertecknad får bestämma, stod anrika Morgan för. Inte nog med att man ställde ut sitt närmast överdrivet eccentriska modellprogram för allmän beundran, man fick även publiken att tappa hakan vid åsynen av två exemplar av den trehjuliga motorcykelbilen Three Wheeler som redan har resulterat i smått fantastiska 200.000 intreseanmälningar. För en pytteliten tillverkare som Morgan är det ett astronomiskt tal. Trehjulingen är plankad från en snarlik farkost som tillverkades redan på 30-talet och faktum är att när märket startade sin biltillverkning i början av 1900-talet skedde det på tre hjul.

Morgan Three Wheeler med en tvåcylindrig motorcykelsnurra från amerikanska S&S, inte Harley Davidson som en av våra största motortidningar hävdar. Bekräftat av Morgans folk på plats. Hela 1900 kubik, toppfart 200 km/h – utan hjälm!

I montern fanns även den urantika Sport-serien som utgör grundbulten i Morganprogrammet, en oerhört vacker vagn som sett likadan ut i 50 år, samt den betydligt modernare toppmodellen Aero Supersports med avancerat aluminiumchassi, mastig V8 från BMW och en närmast Kalle Anka-liknande karossform.

  

Sportvagnar för helt normala plånböcker bjöd bland annat Subaru på med en förstudie av kommande sportcoupén som delar teknik med kusinen hos Toyota, ”FT-86”. Subaru-studien var draperad i glas vilket blottade den enkla men delikata tekniken under skalet. Bakhjulsdrift och boxerfyra låter onekligen som ett lockande recept. Glaskarossen gav även en försmak av hur den verkligen kommer att se ut när den når saluhallarna så småningom.

Subarus studie av kommande sportcoupén delar teknik med Toyota FT-86. Karossen i glas var ett nytt grepp för att visa tekniken under skalet. Boxerfyra förstås och bakhjulsdrift när den når hallarna, inom kort?

 

SUPERBILARNA

Svenska Koenigsegg rönte stor uppmärksamhet med purfärska Agera R, och rättmätigt så. V8 på 1150 (!) hästar och takbox som tål 300 km/h. Christian Von Koenigsegg menar att den fungerar på fjällsemestern och kan skos med specialutvecklade vintersulor.

Koenigsegg går sin egen väg med ny supersportbil som levereras med skidbox från Thule! Med 1150 hk på bakhjulen är dock frågan hur lämplig den är som vinterbil.

Den kanske allra mest uppmärksammade världsnyheten var Lamborghinis nya superbil Aventador, som ersätter utgående vulgariteten Murciélago. Aventador är inte mindre vulgär, vilket ju på något sätt är märkets signum. Men det är svårt att bli förbannad på bilen eftersom det är något komiskt över det hela, ett avslappnat förhållningssätt med en hel skopa humor som är väsensskilt snobbismen hos Ferrari.

Lamborghinis nya toppmodell talar för sig själv. Avancerad uppbyggnad, robotkvalitet från koncernsyskonet Audi och nyutvecklad V12:a på 700 hk utan överladdning lockar.

Hela den här bilen skriker Lamborghini-DNA i allt från den urläckra karossen till de fantastiska specifikationerna och de tekniska filéerna under skalet. Eller vad sägs om kolfiberchassi, en helt nyutvecklad V12:a på 6.5 liter och 700 hästkrafter, 0-100 på endast 2.9 sekunder tack vare relativt återhållen vikt och fyrhjulsdrift från svenska Haldex, samt en toppfart på respektabla 350 km/h. Det fina är att den gör allt detta utan turboaggregat och till ett pris som, om ni ursäktar, är riktigt lågt! Monstret kostar trots sina fantastiska specifikationer och Audi-övervakad robotkvalitet styvt en fjärdedel av en Koenigsegg eller Pagani med sina ynka två och en halv miljon kronor. Bara att ställa sig i kö!

Bland övriga superbilspremiärer sågs italienska Pagani Huayra med prålig interiör och en Mercedes AMG-tolva på drygt 700 hästar, samt Porsches vansinnigt läckra racerbil 918 RSR med hybriddrift, dock redan visad i Detroit i januari – en självklar toppmodell i Porsches flora när den väl kommer ut på marknaden för ”vanligt folk”. Porsche premiärvisade även hybridversionen av sportlimousinen Panamera som delar drivlina med Cayenne Hybrid och VW Touareg Hybrid.

 

PERSONBILARNA

Audi visade upp alla sina filéer i modellpaletten med R8, RS5, A8 och färska A7 vilka är Audi-typiskt konservativt formgivna men som alla bländar med utsökt detaljfinish. De två världsnyheterna var råskinnet RS3 samt en försmak på nästa kompaktklassare Audi A3 som i elegant sedan-kaross läskade starkt med sin urstarka turbofemma från just RS3 under huven. Det är roligt att man väljer att återgå till en kompakt, sportig premium-sedan, en trend som BMW ju inledde redan på 60-talet, efter att mellanklassaren Audi A4 och dess konkurrenter har börjat svälla ordentligt på senare år.

Audis koncept av nästa A3 verkar befinna sig nära produktion. Elegant men förutsägbar formgivning. Sedan-kaross är nytt för A3 och en förutsättning för att lyckas på de nya marknaderna som t.ex. Kina.

Det anrika brittiska lyxbilsmärket Bentley hade ingen stor nyhet men ställde givetvis ut sin nygamla ”instegsmodell” Continental GT, en svårt vacker – och snabb – vagn, samt pinfärska toppmodellen Mulsanne som tar andan ur en med sin gammelkoloniala prakt. Till stor del handbyggd och fortfarande med den stora V8:an härstammande från 1959 års Rolls Royce. Inkromet är förstås utbytt flera gånger om sedan dess men konceptuellt är det oförändrat – stötstänger och 6.75 liters slagvolym, ljudlös gång och monstruöst vridmoment. Continental GT i kopparfärg nedan till vänster, väldiga Mulsanne till höger.

 

Som väntat drog BMW-montern till sig ett stort intresse med nya 6-serie cabriolet och 1-serie M som främsta lockbeten, samt det verklighetsfrånvända sportbilskonceptet Vision ConnectedDrive. Möjligen kan vi ana designelement hos kommande instegssportvagnen Z2 som väntas inom något år. Speciellt lockar den återupplivna ”hajnosen” som på BMW-bilar från förr. Måtte den bara bli bakhjulsdriven, men rykten om framhjulsdrift skrämmer. Nedan till vänster hajnosade Vision och till höger snabba 1-serie M som lovar ungdomlig körglädje med sin överladdde raka sexa på 340 hk.

Som väntat hade Mercedes riggat upp en jättemonter med bar som serverade kallt vatten i Mercedes-muggar i papp. Givetvis rönte man ett stort publikintresse och det inte oförtjänt med helt nya instegssportvagnen SLK och C-klass Coupé som främsta lockbeten, samt fri tillgång till alla modeller i programmet krönt med vansinnigt glamorösa måsvingen SLS AMG. Nya SLK bländar med utsökt detaljkvalitet vilket även gäller nya fyradörrarscoupén CLS. Mercedes är verkligen tillbaka efter en ganska lång period av kvalitetsproblem och tvivelaktig känsla i byggena.

Rolls Royce höll tillbaka med en ganska stel monter – kanske för att leva upp till sin knastertorra image. Där stod det ordinarie modellprogrammet uppradat i givakt där nya ”instegs-Rollsen” Ghost är det mest intressanta just nu. En fantastiskt välavvägd lyxvagn och med mästerligt utmejslad Rolls Royce-DNA hos formgivningen. Märkets förväntade höjdpunkt, den eldrivna versionen av jättelika Phantom – lyste med sin frånvaro. Tydligen var den ute och åkte för dagen innan mötte jag den på bron över floden Rhône när den majestätiskt och fullkomligt ljudlöst gled förbi. Ingen dålig syn och det är vad Rolls gör bäst, att uppnå en verklig presence i trafiken. Ghost nedan till vänster, eldrivna Phantom (102EX) till höger. På grund av bilens bortavaro får läsarna nöja sig med fabrikens bild.

Hos Saab rådde festlig stämning och det var kul att se hur välbesökt montern var av gillande besökare. Den uppsluppna känslan är förståelig med tanke på att man kanske aldrig någonsin tidigare har visat så många premiärer på en och samma gång. Nya premiumsuven 9-4x har visats tidigare men är likväl så färsk att den inte hunnit ut på vägarna än. Premiär var det däremot för stora 9-5 som herrgårdsvagn, 9-5 SportCombi, den lätt ansiktslyfta 9-3 kallad Griffin samt konceptbilen som var nära att stjäla hela showen (!), den droppformade sportcoupén Phoenix. Nedan från vänster: 9-5 SportCombi, 9-4x inuti, 9-4x framifrån samt Phoenix.

Phoenix är inte alls menad för produktion utan visar istället vägen för Saabs nya designspråk efter självständigheten från GM, samt den tekniska bas som framtida Saabar kommer att bygga på. Under skalet finns nämligen nästa generation av mellanklassaren 9-3, märkets viktigaste modell, med en helt ny egenutvecklad bottenplatta. Här finns även den nya turbofyran från BMW samt en så kallad elektrisk bakaxel som är utvecklad av ett svenskt företag i Trollhättan och innebär en ny form av hybriddrift. Vid en första anblick hade jag svårt att se Saabs DNA i designen, men efter en stund uppenbarade den sig med kraft. Den ”bulliga” huven påminner om min gamla Saab 96 från 1964, den välvda framrutan kommer från 99 och 900. Det är också något med sidorutornas form som jag inte kan sätta fingret på samt droppformen som starkt påminner om den första Saaben, modell 92 från 1947.

Phoenix fick stor uppmärksamhet. Formen är extrem men indikerar hur framtida Saabar ska se ut. Under skalet döljs nästa generation av mellanklassaren 9-3.

Volvos största nyhet var V60 Plug in Hybrid som har den ordinarie dieselfemman något upptrimmad till 215 hk i kombination med en elmotor som driver bakhjulen. Den kan laddas i ett vanligt vägguttag och bilen kan också drivas med enbart elmotorn i fem mil, vilket innebär pendlingsavstånd för de allra flesta. Snål, ren, snabb och före sina konkurrenter – bra jobbat!

 

Salongens citron var utan tvekan Lancias nya modellprogram i form av Flavia och Thema som inte är något mer än rena Chrysler-vagnar med Lanciamärke i fronten. Jag har tagit upp dessa dumheter tidigare och säger det igen. Så kallad ”badge engineering” har aldrig fungerat och kommer aldrig att göra det. Det är anmärkningsvärt att Fiat-ledningen väljer att gå den här vägen och försöker snåla Lancia till vinst. Floppen är tyvärr oundviklig och kommer att skada det gamla fina varumärket ännu mer, om det nu är möjligt.

Fiat-koncernens skrattretande försök att vända Lancia till vinst: Chrysler-bilar med Lancia-emblem. En given flopp och ”Badge Engineering” när det är som sämst.

Övriga premiärer bland de mer vardagsnära bilarna var Mini Rocketman (en ännu mindre Mini), Peugeot 508 (nya mellanklassaren som ersätter 407 & 607), Volksvagen Bulli (ny version av den klassiska folkabussen) och Skoda VisionD som visar vägen för hur framtida Skodor ska se ut.

MILJÖBILARNA 

Miljöspåret leddes av BMW med sin nya elversion av 1-serien, nämnda eldrivna Rolls Royce Phantom EX102 och, glädjande nog, Volvo med nämnda V60 Hybrid samt den ännu icke produktionsklara C30 med ren eldrift.  Övriga elbilar försvann lite bakom all glamour men några bestod i alla fall av Toyota IQ EV, Nissan Esflow Concept och självklart tidigare kända Chevrolet Volt.

Text: Filip Ericsson                                                                                                                      Foto: Filip Ericsson och Gunnar Ericsson

Ett vårigt Genéve med Genéve-sjön och den berömda fontänen i bakgrunden.

Publicerat i Bilsalonger | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Undermåliga medieanalyser om Spyker-ägda Saab

BILINDUSTRIANALYS

Cirkusen runt Saabs vara eller icke vara fick i början av 2010 äntligen ett slut, i alla fall för den gången, och ett lyckligt slut därtill, genom att General Motors valde att sälja företaget i stället för att slå igen fabriken. Trots att Saab inte varit lönsamt på länge samt det faktum att modellutbudet varit pinsamt smalt skulle tomrummet, speciellt för oss svenskar, ha blivit stort om dödsbeskedet från den 18 december 2009 hade verkställts. Märket har ju för de flesta nu levande svenskar alltid varit en del av vår kultur.

Turbulensen kring det svenska märket utlöste en lavin av analyser i de flesta medier i slutet av 2009 vilka fortsätter att strömma ut också idag, analyser som ofta är överdrivet godtyckliga och självgoda. Cirkusen drog återigen igång i och med säljrundan som involverade Spykers inhopp i leken i slutet av 2009. En ny, oväntad aktör hade valts ut som enda Saab-spekulant sedan Koenigsegg oväntat hoppat av. Och som vanligt sjöng de svenska dagstidningarnas så kallade bilexperter sina domedagsprofetior med sina sedvanliga arroganta ”vad-var-det-jag-sa”-attityder.

Spyker utdömt på förhand

Spykers intresse för Saab dömdes givetvis ut precis som Koenigsegg sågades när det begav sig tidigare under 2009. När Koenigsegg sedan drog sig ur gnuggade pessimisterna sina händer och tog åt sig äran för sina tidigare dödsförklaringar. Vad man glömde, eller kanske inte ville kännas vid, var att ingen hade förutsett Koenigseggs avhopp. De misslyckades inte alls på det sätt som skeptikerna hade förutspått, utan de valde att dra sig ur av skäl som motorskribenterna på våra dagstidningar inte hade en aning om.

Vidare kopplade de blint ihop mordförsöket på den ryske Spyker-aktieägaren Alexander Antonov med familjens bristande lämplighet som Saab-sponsor. Hur man kan komma fram till det sambandet är obegripligt. Visserligen hade Säpo och FBI varnat för att låta Antonov ingå i Saab-affären men det är en annan historia som motorbilagorna hade lika lite koll på som oss andra. Vid det tillfället påstod jag inte på något sätt att Spyker skulle vara en lämplig Saab-köpare, om det visste jag för lite för att avgöra. Det gäller ju att vara försiktig vid analyser av orsak och verkan och inte ty sig till enkla, och därmed oftast falska, sanningar. Nu vet vi att Antonov är rentvådd av västerländska myndigheter och kommer att godkännas som Saab-sponsor av GM. Motorskribenterna hade alltså fel.  

Dagens Nyheters motorjournalister verkade basera sina analyser på rykten och hörsägen. Spykers VD och numera Saabs styrelseordförande Victor Muller blev vid ett tillfälle smutskastad av en holländsk journalist, och i svenska medier har denna svartmålning fortsatt, till synes utan grund. För ingen verkade kontrollera källan och mer trovärdiga uppgifter om Herr Mullers ondskefullhet eller inkompetens kunde aldrig redovisas.

Vidare fick DN för sig att Spykers uppförande under förhandlingarna var oseriösa när man satte deadline för GM att svara. På vilket sätt är detta oseriöst? GM:s usla uppförande de senaste 20 åren såväl som under försäljningsprocessen har man inte sagt ett ord om. Kanske vågar man bara kritisera små företag?

I november förra året skrev Carolina Neurath en belackande krönika om Muller i Svenska Dagbladet (Länk: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/mullers-karisma-rackte-inte-sa-langt_5737153.svd).  

Carolina skyller Muller för att säljmålet inte har uppnåtts och att han inte är ödmjuk nog att erkänna sina misstag. Vidare påpekas vilken opålitlig affärsman Muller är och hans övertagande av Saab sågas jämns med fotknölarna. Men tänk på vad som har hänt sedan han tog över det svenska märket för ett år sedan. Det har varit full fart framåt, det råder öppenhet och konsensus mellan Muller och Saab-ledningen och den utsatta affärsplanen följs till punkt och pricka. Dessutom planeras det med stor entusiasm bortom denna plan och det är helt avgörande för framtiden. Att BMW sedan valde att sälja motorer till svenskarna tyder på att det tyska märket ser Saab som en seriös partner. Det genomseriösa BMW skulle aldrig göra affärer med en kålsupare, det skulle skada dess varumärke. Man är endast intresserad av att samarbeta med ett märke vars bilar man är stolt över att få sätta sina motorer i.  

Saab dödsdömt på en överfull marknad?

Ett annat märkligt analysspår som togs upp av många journalister efter dödsbeskedet den 18 december 2009 var tanken att det inte finns någon plats för Saab på en bilmarknad som präglas av överproduktion, att Saab är ett överflödigt bilmärke helt enkelt. Detta är fel. Nischprodukter är ju det som fungerar idag. Det finns massor av lågvolymtillverkare som har överlevt krisen. Det är istället tillverkarna av själlösa transportmedel med miljontillverkning som det finns för många av. Behövs tre franska tillverkare av vardagsbilar som lever på katastrofbistånd från den franska staten? Och varför finns det intetsägande Mitsubishi i ett land med tydligare och mer levande märken som Honda och Subaru? Efter att ha haft en hyr-Megane en helg undrar jag för övrigt hur Renault kan sälja en enda av dessa och det är lätt konstatera att VW Golf är en överlägsen produkt.

Belackarna av den nya ägarbilden har hävdat att endast en jättestor bilkoncern kan förvalta ett bilmärke. Inget kunde vara mer ogrundat. För det första har som alla vet en jättestor bilkoncern del- och helägt Saab i 20 år utan att lyckas, och det finns fler exempel på liknande misslyckanden. Titta på Fiats överväganden att halshugga Alfa Romeo på grund av långvariga förluster. Men det är endast Fiats eget fel att man har gjort standardmisstaget att försöka snåla sig ur krisen och strama åt tyglarna istället för att släppa dem fria, och därigenom kvävt ett fantastiskt bilmärke.  

För det andra är det mig veterligen första gången i historien som en pytteliten sportbilstillverkare tar över en avsevärt större tillverkare av vardagsfordon. Så hur kan man säga att detta kommer att gå åt skogen? Det har ju aldrig prövats förut och nu är det väl dags att testa något helt nytt för att få ordning på sorgebarnet. Finns det några andra alternativ till framgång så låt höra.

Vilken biltillverkare som helst kan vändas till vinst, bara det finns ett intressant varumärke att jobba på och bara det fattas vettiga beslut som backas upp av rejäla investeringar. Titta på BMW som var konkursfärdigt i början av 1960-talet, Audi som bara var skräp fram till slutet av 70-talet och Porsche som var på väg att gå under i det tidiga 90-talet. Idag tillhör de världens mest lönsamma. Men istället för ett ointresserat, snålande och oförstående GM behövs en visionär och bilentusiast för att rädda vårt svenska märke.

Entusiaster och visionärer de enda som kan lyckas

Volkswagen-koncernens evige bilman Ferdinand Piech, exempelvis, har just dessa egenskaper och har därför lyckats förvandla flera prestigemärken från aska till guld (Bentley, Lamborghini). Det är därför visionären, eldsjälen och framförallt bilmannen Victor Muller med stor sannolikhet är den som har förmågan att dra upp Saab ur den djupa avgrunden. När det framgick att Spyker var den definitiva köparen hoppades jag att Muller var så seriös som han sade sig vara och hittills har det onekligen visat sig att han verkligen är det. Han har visat prov på omdöme och förståelse för märket och branschen. Muller och VD:n Jonsson har från start satsat stenhårt framåt med genomtänkta visioner och det är precis vad som behövs för att lyfta ett bedagat bilmärke. Se bara på de numera blomstrande Aston Martin, Bentley, Rolls Royce och Lamborghini – listan kan göras lång.

Radarparet Muller och Jonsson har skapat massor av positiv PR för märket, bland annat genom att ställa upp i det ärorika veteranloppet Mille Miglia i varsin Saab 93 bland mängder av hundramiljonersferraris. Man har lanserat den snygga, kompetenta stor-Saaben 9-5 som har fått riktigt bra respons i pressen och snart kommer bidraget i den viktiga mellanstora suv-klassen, 9-4x. Det mest hoppfulla tecknet är dock de frispråkiga Saab-chefernas avslöjande kring nästa generation av mellanklassaren 9-3. Den får en helt egenutvecklad plattform, halvkombilucka och en utstuderat ”Saabig” design, något som är livsviktigt. Planen är att alla framtida Saabar ska bygga på denna nya arkitektur vilket är mycket upplyftande efter åratal av kompromissande med tidvis tämligen bedagade GM-delar.

Muller och Jonsson har uppvisat stor entusiasm inför sina jobb och inför sitt märke, vilket är en oerhört viktig ingrediens för att skapa livskraft hos Saab precis som för alla andra nisch- och entusiastmärken. Detta är en enorm kontrast till GM:s ägande då bilarna tappade mycket av sin egenart och Saab-känsla eftersom de led av jättens standardkomponenter och fegt ledarskap. Det kommer fortsättningsvis att bli synnerligen spännande att följa utvecklingen mot ett mer levande Saab och det är riktigt skönt att mardrömmen med GM äntligen är över.

Filip Ericsson

Publicerat i Bilar & bilindustri | Etiketter , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Form och flärd på bilsalongen i Paris

Varje större bilsalong den senaste tiden har formligen exploderat av roliga bilnyheter och varje gång har man undrat om det kan bli något över till nästkommande salonger. Årets nyss avklarade Parissalong utvecklade sig dock till ett fyrverkeri av läckra nyheter, så biltillverkarnas aldrig sinande ström av nyutvecklade bilar, den ena mer spektakulär än den andra, verkar inte avta. Den ekonomiska krisen som slog till hösten 2008 har alltså inte hämmat denna utveckling utan verkar istället ha sporrat tillverkarna att intensifiera utvecklingen av nya allt mer spännande modeller.

De största överraskningarna i Paris stod definitivt sportvagnarna för med en underskön el- och turbindriven supersportvagn från Jaguar, en ny Audi Ur-Quattro, en sanslöst frän Lamborghini byggd helt i kolfiber, och Porsche frestade publiken med sina nya specialversioner av 911:an, Speedster och GTS. Lotus presenterade en hel modellpalett med fem (!) helt nya sportbilar och dessa beskrivs mer ingående i en tidigare artikel här på bloggen.

Nya GT-vagnar drällde det också av. Bentley ställde givetvis ut sin kraftigt ansiktslyfta Continental GT och tyskarna laddade om med nya, slimmade BMW 6-serie samt fyrdörrarscoupéerna Mercedes CLS och Audi A7. Givetvis lanserade många andra biltillverkare stora nyheter där t.ex. Peugeots mellanklassare 508 var en av de viktigare, men här koncentrerar vi oss härligt nog på de mer glamorösa numren.  

Audi Quattro Concept

Audi hyllar gamla Ur-Quattro som fyller trettio i år genom att visa Audi Quattro Concept. Givetvis slog den ner som en bomb på mässgolvet och snålvattnet rinner onekligen till vid åsynen av den kompakta sportvagnen. Den högra bilden ovan visar originalet i civilt utförande och av sen årgång. Den nya Ur-quattron är som namnet antyder bara ett koncept, men lyckligtvis ter den sig mycket verklighetsnära och Audi har antytt en eventuell begränsad produktion. Det vore ju närmast kriminellt att inte bygga den här vagnen.

Quattro-konceptet bygger på en kortad A5/RS5-platta och är därför strikt tvåsitsig med plats för hjälmar och några väskor där baksätet vanligtvis finns. Självklart använder man sig av den raka turbofemman från TTRS, annat vore ju helgerån, men här är den längsmonterad och trimmad till hela 408 hästkrafter. Då bilen till största delen är byggd i aluminium och kolfiber ska den väga in på 1300 kilo och går därmed som ett skott. Angiven acceleration från 0-100 är fantastiska 3,9 sekunder.   

Designen är befriad från mossig retrostil och bilen har istället fått ett framåtblickande formspråk men med många element hämtade från originalet, vilket torde vara helt rätt tänkt. Taklinjen och de bakre stolparna samt bakänden dryper av Quattro-influenser. Interiören är härligt enkel med en digital instrumentering precis som på originalet. Konceptbilen är utrustad med en hederlig femväxlad manuell låda och det borgar onekligen för en okonstlad körkänsla där föraren kommer så nära mekaniken som möjligt. Visst är det skönt att man vågar avstå från den moderiktiga dubbelkopplingslådan. Om (när!) Quattron går i produktion kan den definitivt bli ett diskret och lockande alternativ till en Audi R8 4,2.

Jaguar C-X75

Ett av de största överraskningsmomenten, och kanske mässans vackraste bil, var Jaguars koncept av en el- och turbindriven supersportvagn kallad C-X75. Denna haktappande vagn läckte över huvud taget inte ut innan avtäckelsen vilket givetvis ökade sensationsvärdet.  

C-X75 drivs av fyra elmotorer som placerats vid varje hjul. De ger 195 hk vardera vilket innebär en total toppeffekt på hela 780 hk och ett vridmoment på hisnande 1600 Nm. 0-100 ska gå på superbilssnabba 3,4 sekunder och toppfarten anges till 330 km/h. Räckvidd 11 mil utan utsläpp. Utöver de fyra elmotorerna finns två små turbinmotorer som väger 35 kilo styck. Deras uppgift är att ladda batterierna och hjälper bilen att nå en total räckvidd på 90 mil. När turbinerna arbetar uppger Jaguar att den släpper ut 28 gram CO2/km, inte illa för en superbil!

C-X75 är gjord i aluminium och tack vare bristen på en traditionell motor har man haft friare tyglar att skapa en relativt kompakt vagn med vacker och aerodynamisk design. Vi ska nog inte hoppas på en serieproduktion men om Jaguars framtida sportvagnar blir så här snygga kan vi andas ut. Designen är helt klart ett steg i rätt riktning efter den senaste tidens trevande försök att förnya sig utan att riktigt lyckas med det viktigaste hos en Jaguar – skönheten.
Lamborghini Sesto Elemento

Före öppnandet av Parissalongen frestade Lamborghini världen med ett antal kryptiska bilder, sk. teasers, på sitt tuffa superbilskoncept Sesto Elemento. Många trodde att Lambo skulle presentera efterträdaren till Murciélago men så blev det alltså inte. Sesto Elemento är dock inte fy skam och råare sportbil får man leta efter. Hela bilen är byggd i kolfiber och väger endast 999 kilo. Eftersom motorn hämtas från Gallardo Superleggera, det vill säga en V10:a på 570 hästar, är konceptbilen vansinnigt snabb. 0-100 ska nämligen gå på 2,5 sekunder. Det svarta monstret kommer inte att gå i produktion men bör ses som en fingervisning av framtidens Lamborghinis – extremt lätta, starka och tuffa supersportbilar!

Porsche 911 Carrera GTS & Speedster

Nuvarande Porsche 911, 997 kallad, är på väg ut till förmån för efterträdaren 998, men innan dess passar Porsche på att visa två specialversioner i form av 911 GTS och 911 Speedster. Den förstnämnda (vänstra bilden) handlar om en bakhjulsdriven 911 Carrera med den breddade karossen från fyrhjulsdrivna Carrera 4, svartlackerade fälgar med centrumbult, spoilerpaket och 408 hästkrafter, 23 fler än Carrera S. GTS tillverkas i begränsad upplaga och finns både som coupé och cabriolet. Priserna ligger på strax över miljonen, alltså något mer än en vanlig Carrera S.

Speedster är förstås en hyllning till 50-talets 356 Speedster som från början faktiskt var en strippad ekonomivariant av standard-356:an. Idag är det den mest värdefulla ”ur-porschen” och betingar rena fantasipriser. Nya Speedster är den tredje 911:an i Speedster-utförande och är som traditionen bjuder tvåsitsig med så kallade ”Speedsterpucklar” bakom stolarna vilka döljer ett särdeles enkelt vindskydd snarare än suflett. Därtill är vindrutan lägre. Liksom GTS är Speedster bakhjulsdriven med den breda karossen från Carrera 4 samt den trimmade boxersexan på 408 hk. Även Speedster tillverkas i begränsad upplaga, i 356 exemplar förstås, och kostar betydligt mer än en vanlig 911 Cabriolet. Porsche vill nämligen ha runt två miljoner kronor för den.  

Bentley Continental GT

Bentleys ”lågprismodell” Continental GT, som hädiskt nog baseras på VW Phaeton, presenterades redan 2003 och har inneburit en stor succé för märket. Inte undra på när den trots VW-släktskapet har erbjudit äkta Bentley-känsla, imposant formgivning och explosiva prestanda. Samtidigt har den kostat en bra bit under två miljoner kronor, det vill säga betydligt mindre än de traditionella Bentley-bilarna.  

Trots de sju produktionsåren föräras Continental endast med en ansiktslyftning, om än en kraftig sådan där alla karosspaneler påstås vara nya. Precis som sig bör vid en facelift blir Continental lite lättare, lite snålare och lite snabbare utan att på något sätt revolutionera konceptet. Interiören är liksom karsossen helt ny även om den vid en första anblick ser likadan ut som tidigare. Alla instrument är också nydesignade, liksom stolarna som hjälper till att ge lite bättre plats i baksätet. Elegant och behagligt är det hur som helst och Continentalen får även fortsättningsvis fungera som den skönaste kontinentkryssaren bland marknadens alla gran turismo-vagnar från Ferrari, Maserati, Aston Martin och Jaguar.

Den VW-baserade W12:an på sex liter får effekten höjd till 575 hästkrafter medan förbrukning och utsläpp har minskat något. Numera kan den dessutom tankas med E85. Tack vare en viktminskning på 65 kilo i kombination med den något högre effekten och en mer snabbväxlande automatlåda förbättras accelerationen från 0-100 till 4,6 sekunder medan toppfarten förblir den samma, alltså 318 km/h.

Om några år får Continentalen ett nytt motoralternativ i form av en V8 på fyra liter från Audi som uppges sänka utsläppen med 40 procent. Den blir med största sannolikhet överladdad men om Bentley får förädla konstruktionen som man har gjort med VW-tolvan är det ingen som vet.

BMW 6-serie

Nya stora BMW-coupén i produktionsnära konceptutförande var väl ingen större överraskning och inte heller designen fick någon att höja på ögonbrynen. Nya 6-serien följer helt enkelt samma spår som övriga BMW-bilar genom att lämna det nyskapande men kontroversiella Bangle-språket och återgå till mer eleganta och traditionella linjer. 6-seriekonceptet är således en ytterligt elegant vagn med utsökta proportioner men väcker ingen som helst förvåning hos betraktaren.

BMW:s nya GT-vagn bygger förstås på 5-serien och får med största sannolikhet också motorerna därifrån, det vill säga turboladdade raka sexor i bensin- och dieselutförande samt turboladdad V8. En M6 kommer rimligtvis också och ryktet säger att den blir lättad och får en dubbelturboladdad åtta på uppåt 600 hästkrafter. Klart är att konkurrensen hårdnar i klassen av gran turismo-bilar för runt miljonen när den snygga 6:an går i produktion inom en snar framtid.

Filip Ericsson

Publicerat i Bilar & bilindustri | Etiketter , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Lotus på Parissalongen – Ett chockartat modellfyrverkeri!

Världens coolaste bilmärke går en ljus framtid till mötes

På årets Parissalong stod Lotus onekligen för den största chocken genom att ställa ut fem (!) mer eller mindre serieklara sportvagnar, en sportversion av 2+2-sitsiga Evora plus ett litet stadsbilskoncept, och alla fem sportvagnarna lovas komma i produktion under de närmaste fem åren. Det anmärkningsvärda, förutom prestationen att visa sex nya bilar på ett bräde, är att nästan ingenting läckte ut innan skynkena föll från bilarna och detta är ju något helt unikt i dagens Internetvärld.

Åtminsone jag har på sätt och vis saknat den tid fram till för 12-13 år sedan då man öppnade en biltidning och kunde tappa hakan när man fick syn på en ny bil för första gången. Den spänningen och det överraskningsmomentet är liksom borta idag när bilder på de flesta nya bilmodeller alltid läcker ut på nätet långt före själva presentationen. Därför blev Lotus avtäckelser så mycket mer eggande och gjorde att Lotus enkelt stal showen från de övriga tillverkarna med sitt fyrverkeri av läckra sportvagnar.

Den malaysiska ägaren Proton har satsat runt 1 miljard Euro på den nya modellpaletten inklusive fabrik och man har samtidigt bestämt sig för att Lotus ska gå upp några snäpp på statusstegen för att på allvar konkurrera med Porsche, Ferrari och Aston Martin. För att åstadkomma detta ska man ge sig in i nya segment och har dessutom anställt flera höjdare från både Ferrari, Aston Martin och Mercedes AMG.

Elise

Lilla, lätta Elise presenterades redan 1996 och är fortfarande närmast unik på sportbilsmarknaden genom sitt minimalistiska tänkande. Trots en avancerad aluminiumkonstruktion som ger bilen en vikt på betydligt under tonnet, är den inte överdrivet dyr med ett grundpris på runt 350 000 kronor. Lotus strävan att höja sin status och prisnivå syns även på nya Elise som således går upp några viktsnäpp till nästan 1100 kilo. Men det får ändå anses lätt med tanke på att den viktmässigt hamnar i samma liga som lättviktaren Mazda Miata. Nya Elise drivs av en kompressormatad tvålitersfyra från Toyota med en angiven effekt på hela 320 hästkrafter. Man lämnar alltså folksportbilssegmentet och nya Elise kommer därmed i fortsättningen att konkurrera med sportbilar i halvmiljonklassen där Porsche Boxter/Cayman och Audi TTRS med flera huserar.  

Elan

Elan är ett klassiskt Lotusnamn som satt på en fantastisk liten folksportvagn på 1960-talet, men med nya Elan siktar man mer mot Porsche 911 och Audi R8 med en trolig prislapp på strax under miljonen. I bilen sitter en mittmonterad fyraliters V6:a från Toyota som kompressormatats och därför levererar hela 450 hästar. Elan blir lätt, Lotus uppger 1250 kilo, vilket tillsammans med en sjuväxlad halvautomatisk låda borgar för höjdarstunder bakom ratten. Bilen påstås nå de första kunderna under 2013.  

Esprit

En ny Esprit har alla Lotusentusiaster väntat på i många år och redan 2012 kan vi vänta att ersättaren hamnar i hallarna. Denna ikoniska sportvagn lades ner 2004 efter att ha tillverkats ända sedan 1976 i ett par tre generationer (den högra bilden). Nya Esprit kliver upp en klass och ska framförallt hävda sig bland Ferrari 458, Mclaren MP4-12C  och några till, och prislappen blir därför en bra bit över miljonen. Motorn, placerad i mitten förstås, blir en 5-liters V8 från Lexus IS F som av Lotus ses över med bland annat en kompressor som ökar effekten till hela 620 hästar. Helt klart konkurrenskraftigt i den här knivskarpa superbilsklassen!

Elite

Elite är även det ett namn som har figurerat på Lotusbilar från förr men här handlar det om en renrasig, 2+2-sitsig GT-vagn vilket är en ny nisch för Lotus att slå sig in i. Den undersköna karossen döljer samma Lexus-V8 på 620 hästkrafter som placeras i Esprit vilket gör att den kan matcha Ferrari 599 GTB. Men här är den placerad fram som anstår en riktig gran turismo.

Eterne

Kanske var detta den största överraskningen i Lotus monter men förmodligen inte alls dumt tänkt med tanke på att fyrdörrars GT-vagnar är allra högsta mode just nu. Coupéer med fyra dörrar finns det numera ganska gott om men Lotus kommer med Eterne att lägga sig i den översta klassen tillsammans med Porsche Panamera och Aston Martin Rapide. Lexus-åttan på 620 hästar och ett högt pris gör den fullständigt överkvalificerad gentemot simplare vagnar som Mercedes CLS och Audi A7. Det översta skiktet i den något förvirrande klassen av fyrdörrarscoupéer är faktiskt ganska litet med Panamera och Rapide som enda bidrag i dagsläget. Den kommer dock att växa betänkligt när Lotus Eterne och Lamborghini Estoque gör entré, om den senare nu någonsin kommer i produktion. Eterne lovas i alla fall till 2014.

Evora S

Lotus Evora S med 350 hk (Foto: Lotus)

Detta är sportversionen av redan existerande Evora som för närvarande är Lotus toppmodell. Det är den Lotus, tillsammans med pyttelilla Elise, man får nöja sig med fram till dess att de nya bilarna börjar göra entré om några år. Den 2+2-sitsiga vagnen får i S-utförande en kompressorladdad version av den Toyota-baserade V6:an som då bjuder på 350 hästkrafter. Evora S blir ett lite udda, och därför intressant, alternativ till Porsche Cayman S och 911 Carrera. Bilden nedan föreställer nuvarande Elise som får fortsätta att charma världen med sin lättviktiga sportbilskänsla tills den nya tar över om fem år.

Nuvarande Lotus Elise (Foto: Lotus)

 
City Car
 

Om den här lillen ovan finns inte mycket information men det sägs att den ska säljas som en Proton, det vill säga det malaysiska bilmärke som äger Lotus.

Reflektion

Lotus modelloffensiv är fantastika nyheter och en mycket välkommen comeback för detta fräna bilmärke som kommer att återföra det till den verkliga sportvagnseliten. Det som gör denna sällan tidigare skådade multirelease möjlig beror sannolikt på att man skapat en gemensam arkitektur som alla modeller får dela på. Bilarna är också mycket lika varandra och åtminstone jag hade till en början svårt att skilja på Elise, Elan och Esprit. Det gjorde de första nyhetsrapporterna minst sagt förvirrande och krävde en del huvudbry för att få ordning på uppgifterna.

Just att de tre sportvagnarna ser så lika ut är något att anmärka på eftersom de tappar något av sin respektive karaktär. Nya Esprit är långt ifrån den egensinnighet och ”coolhet” som gjorde originalet till en sådan ikon, men det nya designspråket med den aggressiva hajnosen är tufft hur som helst. Interiörerna ser rejsiga och ändamålsenliga ut och instrumenteringen i Elan och Esprit påminner om den i Ferrari 458.

Motorerna i framtidens Lotus-bilar kommer uteslutande från Toyota och Lexus. Inget fel med det eftersom särskilt den köttiga V8:n i Lexus IS F är en sjutusan till kraftkälla. Men nog var det lite roligare och mer ”äkta” när Lotus tillverkade sina egna motorer vilket man faktiskt gjorde ända fram till 2004.

Med den nya modelloffensiven ser man till att ha en sportbil i varje klass och Proton gör helt rätt i att satsa sig till vinst. Maken till storsatsning får man ju leta efter!

Filip Ericsson

Publicerat i Bilar & bilindustri | Etiketter , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar