Saab 9000 fyller 30 år

9000 Turbo

Det var den 24 maj 1984 och Saab skulle släppa en helt ny bil, en extremt sällsynt händelse och som när det väl hände kom att beröra hela vår nation. Denna gång var sensationen större än någonsin, för med nya Saab 9000 tog man klivet upp dit de stora prestigemärkena huserade. Idag fyller den 30 år och här följer historien!

Det svenska lilla bilmärket var onekligen en egensinnig liten parentes i den stora bilvärlden men samtidigt vida känt, särskilt i USA som utgjorde den största och viktigaste marknaden. Tydligen fanns tillräckligt med tweed-draprade New England-professorer och dylika excentriska element i det stora västerlandet för att avyttra alla dessa Saabar.

Någon gång under 70-talet förstod dock de jordnära strategerna i Trollhättan att en ny bil i en högre klass måste fram för att säkra en framtida överlevnad. Man verkade ha förstått att nya Saab 900 som skulle visas 1978 inte skulle förbli modern särskilt länge – den baserades ju faktiskt på Saab 99 från 1968 – och niohundran spelade inte riktigt i den höga division där Saab ville spela, läs BMW 5-serie och dylikt tysk-artilleri, särskilt på den amerikanska marknaden.

Då utvecklingen av en ny bil också på den tiden var oerhört dyrt behövdes en samarbetspartner och svaret fanns i Italien; Fiat-koncernen fiskade likaledes efter en serie storbilar som skulle skänka prestige och inkomster till den latinska biljätten.

De två kulturellt totalt väsensskilda biltillverkarna undanröjde den förutsedda kulturkrocken och åstadkom en grundarkitektur som resulterade i fyra olika bilmodeller under fyra olika bilmärken – tre italienare och en svensk. Fiat hade ju både Alfa och Lancia under sig och därmed utmynnade den latinsk-nordiska samverkan i Alfa 164, Fiat Croma, Lancia Thema och Saab 9000.

Jämfört med den gamla karaktärsstarka Saab 900 var Saab 9000 en jämförelsevis ganska utslätad figur. Modellen innebar dock ett stort kliv uppåt och framåt för Saab, både genom att slå sig in i storbils-/prestige-segmentet och genom att innebära en helt ny, modern teknisk bas med tvärställd 16-ventilsmotor samt utrymmeseffektiv, aerodynamisk design.

Saab 9000i, instegsmodellen utan turbo. En ytterst populär bil i Sverige!

Saab 9000 Turbo presenterades på Kolmården i maj 1984 och uppståndelsen blev förstås enorm. Jag var nio år och alla talade om den nya bilen i bruksorten där jag växte upp – barnen på skolgården såväl som de vuxna i försvarsindustrins fikarum.

9000 var en femdörrars halvkombi och släktskapet med Fiat Croma och Lancia Thema syntes tydligt, särskilt i dörrar och taklinjens kurvatur. Alfa 164 skilde sig betydligt mer, med en helt egen (och snyggare!) karossdesign signerad Pininfarina.

Den nya Saaben hade alldeles utmärkta vägegenskaper med bättre balans och mer svängvillighet än den mer framtunga 900. Stor-Saaben kunde därmed köra i åttor runt den bakhjulsdrivna, stelaxlade Volvo 740 som också var premiärlejon 1984. Utrymmena var klassledande och speciellt på bredden var 9000 spatiös.

Den moderna, alldeles förträffliga förarplatsen i Saab 9000. Utsökta säten som slog alla konkurrenter, möjligtvis med konkurrens från Volvo!

Vidare bjöd den snygga och toppmoderna förarplatsen på närmast perfekt ergonomi, en vid det laget Saab-typisk kvalitet. Detaljkvaliteten var dock inte på tysk prestigenivå med knarrig plast och halvdan passform, och här hade även Volvo ett litet försprång.

Toppmodellen 9000 Turbo kom alltså först och det dröjde ytterligare ett år innan den mer folkliga, turbolösa 9000i visades som -86 års modell. Förutom turbon saknade den toppmodellens lättmetallfälgar, den svarta bakspoilern och en del lyxutrustning. De 130 hästkrafterna gav inga raketprestanda men räckte förstås till för svenska familjeförhållanden. 9000 Turbo besatt dock fartresurser så det räckte och blev över med en påstådd toppfart på runt 220 km/h men det ryktades att den var ännu snabbare än så.

Rekordbilen. Saab slog världsrekord genom att hålla högst snitthastighet under 10.000 mil (!) på Talladega-banan i USA 1986. Bilen på bilden är en av de tre som deltog, alla helt omodifierade produktionsbilar. Som bäst noterades 213,299 km/h i snitt.

Saab själva ville också bevisa turbons förmåga i prestanda såväl som pålitlighet genom det galna Talladega-projektet som kom att utmynna i ett uppmärksammat världsrekord 1986. FIA valde slumpmässigt ut tre bilar från den ordinarie produktionslinan som sedan skeppades till Talladega-banan i Alabama, USA. Utan modifieringar och med alla reservdelar i bagageutrymmet kördes de i 10.000 mil utan andra uppehåll än service och förarbyte.

Maxgas hölls hela tiden, dag och natt, i regn och solsken. Den bästa av de tre nådde efter knappt tre veckor en snitthastighet på 213,299 km/h och projektet fick stor uppmärksamhet i hela USA. Exempelvis ska dåvarande Chrysler-chefen ha ringt till banan varje dag för att höra hur det gick. En av bilarna står idag på Saab-museet och en i Talladega-banans egna museum. Vart den tredje bilen tog vägen har jag ingen aning om. Någon som vet?

4-dörrarssedanen 9000 CD från 1988 som också fick modernare front och lite mjukare fjädring än den ursprungliga femdörrars-modellen.

9000 avknoppades 1988 i en klassisk fyradörrars sedan, 9000 CD, för att blidka de mer konservativa prestigebilsköparna i USA. 1992 kom en kraftigt uppdaterad halvkombi-version, 9000 CS, som fick ny, lägre grill och ett helt nytt bakparti som åstadkom betydligt bättre vridstyvhet hos karossen, den främsta akilleshälen hos den ursprungliga 5-dörrarsmodellen.

9000 fanns aldrig med någon diesel och under den allra största delen av dess levnad erbjöds enbart fyrcylindriga motorer. Det handlade uteslutande om riktiga Saab-konstruktioner med 16 ventiler och dubbla överliggande kamaxlar. Motorn fanns under årens lopp i 2- och 2,3-litersutföranden, med och utan turbo och med effekter på mellan 125 och 225 hk. En V6:a från Opel erbjöds under några av de sista åren men den får ses som en högst marginell parentes.

9000 CS, det nya femdörrars-utförandet som kom hösten 1991. En bra bil; rymlig, säker, ergonomisk och körglad!

Det stora industriprojektet varade ända fram till 1998 i och med nedläggningen av Saab 9000 CS och precis som gamla 900 förblev modellen en självklar del av vår svenska gatubild, med en mer eller mindre luggsliten 9000 i vart och vartannat gathörn. Den blev en trogen vän för barnfamiljen såväl som för bankrånaren, poliskåren och landsortens ungdom med snus under läppen och turbotrim i blicken.

Mitt starkaste minne av Saab 9000 är när farsan tog med mig och brorsan till den lokala Saab-handlaren i Karlskoga där vi växte upp för att titta på den nya Saaben. Overkligt nog för mig och brorsan lyckades farsan ordna en provkörning och den åkturen är fortfarande nummer ett på listan över minnesvärda åkturer.

Provexet var lackerat i rödmetallic och var invändigt draperat i vinröd plysch, Saab-typiskt så det förslår vid 80-talets mitt. Bilen kändes ofattbart modern och rymlig. Vi var ju vana vid att skutta runt i familjens 99 GL så utvecklingssteget var ju kolossalt.

Jag vid mammas och pappas högst jordnära Saab 99 någon gång under mitten av 80-talet.

Pappa var som sig bör tung på gasen och ketchupeffekten när turbon fick fart fascinerade på gammaldags Saab turbo-vis med fritt fall i magen som när man åker berg-och-dalbana. Det slutade med 200 på 90-vägen mot Degerfors och vi fick lova att inte berätta något för mamma.

Det första jag gjorde när vi kommit hem från den himlastormande upplevelsen var naturligtvis att rusa in i köket och avslöja hemligheten.  Jag kunde bara inte hålla mig! Den minnesvärda fartförseelsen är till skillnad från Palmemordet preskriberad idag och därför kan jag äntligen berätta historien.

Saab 9000CD 2.0i (-94.)

Jo, även jag har ägt en Saab 9000, om än under en kort period. Det var en 9000 CD 2.0i från 1994.

Filip Ericsson

Publicerat i Jubileum | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Alfa Romeo äntligen på väg tillbaka – 50 miljarder ska investeras!

Alfa Romeo GTA

Alfa Romeo, ett av världens mest anrika och ärorika bilmärken med start redan 1910, förknippas idag med vackert formade familjebilar som är ett udda val för dem som inte orkar med den tröttsamma imagen hos en tysk premiumbil. Att Alfas utveckling har gått från riktig prestige- och sportvagnstillverkare till att massproducera ganska billiga bilar är det inte alla som vet, men innan andra världskriget konkurrerade märkets bilar med storheter som Maserati och Aston Martin och hade ett respektabelt rykte på de stora racerbanorna. Ferrari fanns inte och det var Alfa Romeo som hade dess plats. Det är också därför som Alfa-bilarna fortfarande åtnjuter en speciell aura av exklusivitet, trots att det idag knappast åtnjuter så kallad premiumstatus och trots ett isittande undermåligt kvalitetsrykte.

För att överleva efter kriget ändrade märket inriktning och satsade på massproduktion på löpande band, allt för att attrahera vanligt folk och därmed sälja i helt andra volymer än tidigare. I denna era föddes sportvagnslegenderna för normala inkomster – Alfa Giulietta Sprint, Alfa Giulia GT och Alfa Duetto Spider; vackra, körglada vagnar som i allra högsta grad har bidragit till den stora skara världen över som älskar märket och dess bilar än idag.

Sedan 60-talet och fram till för bara några år sedan hade Alfa Romeo ett hyfsat brett modellprogram med sportiga familjebilar i olika storlekar, samt en för märket obligatorisk sportcoupé och en öppen roadster för hyfsat vanligt folk. Man hade en modell i de tre normala bilklasserna kompakt, mellanklass och storbil, och för några år sedan anslöt även den lilla MiTo nedifrån. Sedan en tid tillbaka är dock märkets modellprogram kraftigt nedskuret och man har bara erbjudit två modeller – nämnda MiTo och Golf-klassaren Giulietta.

MiToGiulietta

Ovan: De enda kvarvarande Alfa-modellerna i produktion, kompaktmodellerna MiTo (tv) och Giulietta (th), vid sidan om sportbilen 4C. 

Visserligen har den urläckra lättviktssportvagnen 4C tillkommit det senaste året men faktum kvarstår att Alfa Romeo har varit på dekis under ganska lång tid. Ägaren Fiat har onekligen haft en underlig inställning till märkets utveckling och inte alls verkat veta i vilken riktning man ska ta det, och det har strypt utvecklingen av nya produkter, något som inte kan fortgå i all evighet om Alfa Romeo ska överleva.

För något år sedan skrev jag en artikel om hur Fiat har misskött Alfa Romeo och försummat dess rika arv genom att låta det svälta till döds, ungefär på samma vis som GM satte strypsnaran runt Saab. Då efterlyste jag en ny bakhjulsdriven plattform och nyutvecklade Alfa-motorer som skulle ta plats i nyutvecklade sportsedaner, något som skulle kräva stora ekonomiska investeringar. Och äntligen blir mina böner besvarade!

Fiat-ledningen har nu nämligen bestämt sig för att satsa på märket genom ett helt nytt och heltäckande modellprogram som så småningom ska utgöras av två kompaktbilar (som idag), ett par bakhjulsdrivna sedaner, ett par SUV:ar/crossovers samt en ny sportbil i en högre division än den lilla 4C. Detta åtminstone om vi ska tro Fiat/Chrysler-koncernens nya femårsplan som nu offentliggjorts, vilken omfattar alla varumärken Fiat, Alfa, Ferrari, Maserati, Chrysler, Dodge och Jeep.

4C

Alfas urfräna sportbil 4C kom förra året och ska bana väg för pånyttfödelsen, framförallt på USA-marknaden där man länge har varit frånvarande. Äntligen en helrätt bil från Alfa Romeo!

Enligt FCA (Fiat Chrysler Automobiles) ska man satsa hela 50 miljarder kronor på Alfa Romeo, en hisnande siffra som med råge till och med överträffar Volvos 30-miljarders-satsning i en total make-over (helt ny plattform, nya drivlinor, fabriker och bilmodeller). Fiat visar också att man menar allvar genom att sätta två höga Ferrari-chefer som projektledare vilka ska styra runt 200 nyanställda ingenjörer och designers i världsklass.

I en intervju i Forbes (6 maj 2014) poängterar Alfas VD Harald Vester att utvecklingen av de nya bilarna helt kommer att skiljas från Fiat, allt för att bygga in märkets kärnvärden i bilarna igen. All teknik kommer alltså att vara Alfa Romeo rakt igenom (ev. med lite Ferrari-hjälp) och därmed slipper vi fler oroande rykten om Chrysler-motorer som har plågat oss de senaste åren. Dessutom slipper vi de Fiat-baserade framhjulsdrivna chassina som har präglat Alfa-bilarna de senaste drygt 20 åren!

Alfa Romeo hävdar vidare att denna kompromisslösa inriktning kommer att hjälpa märket att tillhandahålla ”klassledande bakhjulsdrivna bilar” som är ”industrialized in Italy”. Enligt USA Today som också har intervjuat Vester, ska märkets 74 000 sålda bilar 2013 öka till 400 000 bilar 2018, en förväntad mycket snabb omställning således.

Även nya motorer, helt konstruerade in-house, ingår i planen. Bensinfyror med världsledande teknologi på 110-330 hk och bensinsexor på 400-500 hk samt fyr- och sexcylindriga dieslar på upp till 350 hk, meddelas det. Sexorna lär dock innebära de Ferrari-utvecklade V6:or som nyligen har introducerats i Maseratis bilar. Precis vad vi vill se i en Alfa Romeo alltså!

Alfa-chefen talar även om nya Fyrklöver-modeller (Quadrifoglio), det vill säga sportigare/snabbare varianter av befintliga modeller. Det tackar vi självklart inte nej till och med tanke på de hästkraftstinna drivlinorna med sina utsökta stamtavlor (Ferrari!) som ska erbjudas lär det återigen finnas fog för den konstfulla beteckningen. Om det kommer rena Autodelta-versioner (Alfas tidigare racingavdelning, nuvarande brittisk Alfa-trimmare) står skrivet i stjärnorna men det vore ju förstås något att jaga BMW M, Audi RS och Mercedes AMG med!

När det gäller den tekniska basen för de nya bakhjulsdrivna sedanerna, mellanklassaren Giulia samt den större ersättaren till Alfa 166, är uppgifterna inte helt klara. Forbes tolkar Vesters uppgifter som att det handlar om en helt ny arkitektur på vilken de flesta nya bilar ska baseras; kompaktbilarna, mellan- och storbilarna samt SUV:arna.

159166

Ovan: Till vänster den snygga mellanklassaren Alfa 159 som lades ned för några år sedan och inte fick någon efterföljare – ännu. Ersättaren ska enligt uppgift heta Giulia precis som 60-talets föregångare och ska vara först ut på den nya bakhjulsdrivna plattformen, premiär 2015. Äntligen en bakhjulsdriven Alfa alltså; vi har väntat sedan 1992 när Alfa 75 gick i graven! Till höger Alfas sista stora bil, 166, som också ska få en sentida efterföljare om ett par år får vi förmoda. Tiderna är goda!

Det är dock tveksamt om även de minsta bilarna, det vill säga ersättarna till MiTo och Giulietta, kommer att omfattas av denna struktur och därmed bli bakhjulsdrivna. Det troliga borde vara att åtminstone MiTo även fortsättningsvis baseras på en framhjulsdriven plattform delad med Fiat. Sedan är det inte helt klart om de åtta nya planerade modellerna innefattar uppdaterade versioner av befintliga MiTo och Giulietta, eller om det handlar om helt nya bilar. Framtiden får utvisa.

Det som helt saknas i Alfa-planen är en ny GTV, ett närmast obligatoriskt inslag i Alfa-paletten ända sedan 50-talet och fram till att den olyckliga Brera-modellen lades ned för några år sedan. Det vore väl därför både underligt och tråkigt om en snitsig tvådörrars sportcoupé (baserad på nya mellanklassaren Giulia mest troligt) inte får se dagens ljus.

Saknas gör också den öppna, tvåsitsiga sportvagn som just nu utvecklas tillsammans med Mazda och som har antytt en ny Spider, också den en självklarhet för Alfa Romeo som ju är berömt för sin vackra folkliga Duetto Spider som välsignade världen 1966 och 25 år framåt. Nu ryktas det istället om att Spidern istället kan utmynna i en Fiat, och inget fel med det egentligen.

Duetto 1300 juniorAlfa Romeo 2uettottanta

Ovan: Till vänster Alfa Romeo Duetto Spider, här i form av instegsvarianten 1300 Junior. Den kom 1966 och var en starkt bidragande orsak till märkets enorma popularitet under efterkrigstiden. Vackra sportbilar för folket gick verkligen hem på 60-talet! Till höger konceptbilen ”2uettottanta” från 2010, en finfin idé om hur en framtida ny Spider kan komma att se ut!

Fiat skulle också må bra av en ny sportvagn av klassiskt snitt men nog blir Alfas modellprogram komplett först med en GTV och Spider i saluhallen! Mazdas bidrag, som förstås blir en ny Miata, kommer att presenteras inom kort och den italienska versionen bör därmed inte dröja särskilt länge. Vi hoppas väl på en äkta Alfa Spider såväl som en re-make på Fiat 124 Spider!

Alfa-modellerna i femårsplanen

Småbil – Alfa MiTo (ny generation? Oklart om den baseras på en kommande ny Fiat-plattform)

Kompakt – Alfa Giulietta (ny generation? Oklart om den baseras på en kommande ny Fiat-plattform eller en ny bakhjulsdriven arkitektur)

Mellanklass – Alfa Giulia (den efterlängtade ersättaren till mellanklassaren 159, bakhjulsdriven på ny plattform. Oklart om den delas med Maserati)

Storbil – Alfa ”167” (ersättare till den sedan flera år nedlagda Alfa 166. Bakhjulsdriven på ny plattform, ev samma som Maserati QP/Ghibli alt. en helt ny bakhjulsdriven struktur. Oklart vad den kommer att heta)

SUV/Crossover – Helt nytt segment för Alfa Romeo. Det ryktas om två modeller, oklart vilka och oklart i vilken storleks- och prisklass de hamnar. Men rimligtvis borde deAlfa Romeo Kamal Concept 2003 placeras i de två premium-ligor där lilla X1/Q3 samt mellanstora X3/Q5 regerar, medan Maserati i så fall sannolikt får fylla på uppåt med sin kommande Levante och då kriga mot Porsche Cayenne. Se Alfas näpna SUV-koncept Kamal från 2003 till höger!

Sportbil 1 – Alfa 4C finns redan i produktion och har mottagits mycket väl. En utmärkt ”halo car” för märkets nytändning alltså och nu ryktas det om snabbare ”fyrklöver”-versioner!

Sportbil 2 – Alfa ”8C”. Ny sportbil över 4C, oklart namn, oklar teknisk bas. Sannolikt hamnar den i 911-land där också Mercedes är på väg in med en billigare ersättare till SLS AMG. Prisklass i så fall runt 1 miljon kronor, men då hamnar den på kollisionskurs med Maseratis utlovade nya sportbil, Alfieri.

(GTV/Spider – Inget om dessa nämns i femårsplanen men det vore väl dumt att inte Alfa Romeo Brer_aerbjuda dessa sportvagnar så klassiska för märket. Audi TT och Mazda Miata ska väl inte få härja fritt? Senaste sportcoupén, nu nedlagda Brera, till höger i bild.)

Trots en del kvarstående frågetecken kring Alfas massiva återhämtning kommer nyheten om femårsplanen som en skänk från ovan. Många är vi som har sörjt dess långvariga tillbakagång och lika många är vi som gränslöst gläds när räddningen av detta älskvärda, anrika italienska märke med sina undersköna karosser är nära – eller åtminstone verkar vara det. Fiat-ledningens senkomna men kraftfulla åtgärdspaket och dess – i positiv bemärkelse – patriotiska ansats, är förlösande. Man har slagit näven i bordet och en gång för alla bestämt att Alfa Romeo ska förbli italienskt, med italienskt ägande, italienskt utvecklad teknologi och all tillverkning belägen i Italien.

Man kan inte låta bli att tänka om våra svenska industrialister hade varit lika hårdnackade när det gäller Saab och Volvo. Tänk om de hade gett sig den på att våra svenska industriklenoder skulle förbli svenska och åter frodas för att stärka Sverige mot omvärlden, samt skänka samma omvärld den unika kultur som Saab och Volvo står för. Detta är ju något man har börjat göra när det gäller försvarsindustrin, läs regeringens och Saabs gemensamma ansträngningar kring Kockums och den fortsatta satsningen på JAS-systemet. Den här tanken får dock utvecklas ordentligt i en separat artikel. Nu får vi glädjas åt Alfa Romeos utlovade pånyttfödelse. Viva Italia!

Filip Ericsson

# Nästa artikel tipsar om fem moderna Alfor att skaffa sig i väntan på de nya bilarna!

Publicerat i Bilar & bilindustri | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Saabarna från min barndom – Ett fotokollage!

skanna0004

Jag föddes mitt under rödvinsvänsterns 70-tal, till en värld som förstås såg helt annorlunda ut än den gör idag. Det var folkhem och kallt krig och Sverige hade blivit rikt och välmående på tung industri. Ord som utanförskap, integration, globalisering och Euro var ännu inte uppfunna. Informationssamhället med bredband, appar och smarta telefoner låg ännu långt borta. Vi tittade istället på Roger Moore-Bondfilmer på VHS och förundrades över kompisarnas Commodore 64:or.

Det tidiga 80-talet gav upphov till mina första riktiga minnen och jag kommer osökt ihåg en trygg och fin barndom i den värmländska bruksorten, där Sveriges krigsmateriel sammanfogades för att försvara vår blandekonomiska frihet. Bilintresserad blev jag så fort jag lärde mig att gå och självklart finns därför alla min barndoms bilar för evigt fastetsade på min näthinna. Det var på den tiden Saab och Volvo var svenska på riktigt, på den tiden när BMW var en relativ ovanlighet på våra vägar, när Mercedes hade bättre kvalitet än andra bilar och när folk i allmänhet trodde att japanska bilar var programmerade för att gå i 10 000 mil. Det var också på den tiden man tvangs köra sin bil själv, utan hjälpen (eller den själsliga stjälpen!) av elektroniska hängslen och livrem.

Den här artikeln var från början ämnad för en utländsk, främst amerikansk publik och därför var det viktigt att förklara att Saab (och Volvo) i Sverige inte var några uddabilar för excentriska universitetsprofessorer (http://inthespeedlane.wordpress.com/2014/03/18/the-saabs-of-my-childhood-and-beyond/). De var ju faktiskt våra Fordar och Chevroleter, en samhällsföreteelse som kan vara svårt att förstå för många av de tio tusentals Saab-entusiaster där ute i världen.

Under min uppväxt under 80-talet körde ju en majoritet av svenskarna antingen en Saab eller en Volvo, och befolkningen var uppdelad i Saab-människor och Volvo-människor som var olika personligheter som sällan bytte märke. Min familj var förstås Saab-människor och vi hade aldrig någon Volvo, med undantag för ett kortvarigt 244-ägande för min del! Så här följer ett fotokollage av min barndoms Saabar:

Saab 99 EMS 1974

skanna0003 (13)

Ovan: En på sin höjd sjuårig undertecknad under den årliga påskresan till Grövelsjön. Året kan vara 1983 eller något tidigare. I bakgrunden farsans och morsans Saab 99 EMS från 1974, väl insmord i obligatoriskt svenskt vägslask. Insprutningsmotor på goda 110 hästar, fyrpetad låda och en utlovad toppfart på 170 km/h. Längre bort syns en annan självklar folkhemsbil, en vit Volvo 145. Någon Volvo hade dock aldrig min familj, vi var mer Saab-människor!

Saab 99 EMS 1974

skanna0040

Ovan: Englandssemester 1983, vilken nostalgisk och tidstypisk bild! 99 EMS igen, det är jag som sitter i det sportiga passagerarsätet i brunt tyg och galon. Och titta vilka coola lättmetallfälgar. Sido-stripen är det sista som ringar in en sportig Saab. Ressällskapets gröna VW Passat från tidigt 80-tal syns längre bort. En högst ordinär vagn, men visst var den lite lägre och smäckrare än senare tiders Passater?

Saab 99 GL 1983

skanna0007-4

Ovan: Något år senare och ändlös sommar hemma i barndomshemmet i Karlskoga. Är det en aningslös humla jag siktar på? Vackert suddigt där borta står en Saab 99 GL från 1983, det slutgiltiga utförandet. Förgasarmotor på 100 hk jämnt, annat erbjöds inte i 99:ans slutskede. Av allt att döma håller farsan på med någon form av service eller kanske är det bara ren bilvård. Bilens pensionärsprägel hålls borta av sportigt tvådörrars kaross, svarta lister och dörrhandtag, potent breda däck samt treekrad sportratt i läder. “5 Speed” stod det stolt på bakluckan – Saab tog det där med snåltrimning på allvar!

Saab 99 GL 1983

skanna0007-2

Ovan: Ett tydligare foto av vår Saab 99 GL, en sann instegsbil och den billigaste nya Saaben på programmet hösten 1983. En 15 år gammal konstruktion redan då och därmed knappast en modern bil, även om den moderniserades kontinuerligt under årens lopp. Denna sena 99:a var en kvalitetsprodukt; enkel och pålitlig men också tungkörd i stadsmiljö med en motspänstig låda, avsaknad av servostyrning och en något tjurig förgasarmotor. Men den enkla Saaben gjorde faktiskt riktigt bra ifrån sig vid långresorna. Fotot indikerar en typisk helgtur till skogen för en minihajk, och vad kunde då passa bättre än en Saab 99?!

Saab 99 GL 1983

skanna0007-3

Ovan: Nej, detta är inte samma bil som den röda 99 GL 1983 ovan. Denna röda Saab 99 GL 1983 tillhörde nämligen min morfar! Skillnaden är tydlig om man bara får syn på de fyra dörrarna och den mer konservativa krombestyckningen på lister och dörrhandtag. Efter morfars bortgång vid mitten av 90-talet togs bilen över av en kusin som senare sålde den till min brorsa sommaren 2000. Bilden från sommaren efter visar att brorsan hade tagit väl hand om den!

Saab 96 V4 1973

skanna0038

Ovan: Extrabilar kom och gick under åren. I bakgrunden, bakom min brorsas våghalsiga övningar, syns den skarpa profilen hos en päronhalva, en Saab 96 V4 från första hälften av 70-talet i ruffigt bruksskick. Bilden borde vara tagen vid 80-talets mitt och det är tidig vår som det verkar. Grannflickan verkar i alla fall vara imponerad.

Saab 900 GL 1980

SAAB0

Ovan: Även övriga släkten körde Saab. Här är min mosters och hennes mans utomordentligt stiliga Saab 900 GL, andra årsmodellen av den klassiska 900:n och lackerad i en oförskämt attraktiv grönmetallic. Miljön är ett Sverige väldigt långt norrut, något som är exotiskt även för mig. Tänk då hur en amerikansk Saab-entusiast ska gå igång! Den sportiga elegansen hos tredörrarskarossen ringar in en perfekt bild av en klassisk 900.

Saab 9000i 1986

S

Ovan: Samma norrländska moster vid besök hemma i Värmland men denna gång med deras nya Saab 9000i från 1986. Vi häpnade av den ytterligt moderna bilen; 9000 var ju så rymlig och raffinerad! Tidstypiskt draperad i vinröd plysch och den där svepande instrumentbrädan fick våra hakor att tappas. Saab 9000 var definitivt ett astronomiskt steg framåt för märket även om den saknade den egensinniga charmen hos den gamla 900:n. 9000i var förstås instegsvarianten som följde året efter den fabulösa Turbon, och den var en absolut nödvändighet för att 9000 skulle bli en bästsäljare som tävlade med Volvo 740 om första plats i försäljningsstatistiken. Snart skulle därmed var och varannan svensk familj åka runt i en 9000 och fortfarande ser vi dem glädjande nog ganska ofta i trafiken.

Saab 96 1964

skanna0004

Ovan: Min första bil, och vilken bil sen! Det var mitten av 90-talet, jag var 20 år och min kusins välkända, diplomatblå Saab 96 från 1964 var till salu. Bilen var vacker och körbar och billig så jag kunde knappast undvika att köpa den, eller hur! Detta krispiga foto visar en ungdomlig sommar 1996, eller möjligtvis 1997, vid föräldrahemmet i Karlskoa. Att tvätta Ann var ett nöje; att låta tvättsvampen glida över den böljande karossen var verkligen balsam för själen.

Ann var en fest att köra, hon erbjöd perfekt balans, skön styrning, härligt mekanisk växellåda och en fyllig trecylindrig ljudbild som knappt överträffades av en Maserati. De 38 hästkrafterna gjorde den dock knappast lika snabb! Jag borde väl egentligen inte ha sålt Ann men som fattig student kunde jag inte riktigt ta hand om henne, så jag valde ändå att göra det efter bara två års mysigt ägarskap. Tänk om jag en vacker dag får köpa tillbaka henne!

Saab 900c (1988)

Saab 900c-88

Ovan: Det var väl bara en tidsfråga innan jag skulle lägga vantarna på en klassisk Saab 900. 80-talets självklara svenska familjetransportör vid sidan om Volvo 240, och samtidigt det naturliga valet för manchester-draperade, nordamerikanska universitetsprofessorer. Saab 900 var verkligen annorlunda än andra familjebilar men för oss svenskar blev den en normalitet; vi glömde snabbt bort vilken speciell vagn den verkligen var. 900:n erbjöd många kvaliteter som gjorde den till en alldeles utmärkt familjebil och när man tittar på bilden av min vita Saab 900c från 1988 kan vi konkludera att den var riktigt snygg också!

 Jag köpte den rostfria lågmilaren för endast 8500 kronor våren 2005 och tanken var att njuta av en billig bil under sommaren. Det är facelift-versionen som kom till -87 års modell där den lägre, mer slimmade fronten är det tydligaste kännetecknet. 900c betyder instegsmodell där ”c” står för Carburettor, det vill säga förgasare, till skillnad från den betydligt vanligare insprutningsmodellen 900i. Som man kan se var det den eleganta tredörrarsmodellen utrustad med turbons ursnygga aluminiumfälgar, en kombination som gav en ordentligt stilig vagn. Trots de beskedliga 100 hästkrafterna var den dessutom riktigt kul att köra undan med på kurviga vägar, precis som det ska vara med en riktig Saab alltså!

Saab 9000 CD 2.0i (1994)

r45kf-saab-9000cd-2-0i-94

Ovan: Ännu en Saab, ännu en sommarbil men samtidigt något helt annorlunda. Saab 9000 var ju märkets första stora prestigebil och en helt ny konstruktion (som delades med Fiat/Alfa/Lancia). Den omfattade tvärställd motor, modern kaross som var betydligt rymligare och mer aerodynamisk än tidigare, samt Saabs moderna 16-ventilsmotor med dubbla överliggande kamaxlar. Som man kan se var min bil den mer konservativa fyradörrars-sedanen 9000 CD. Det var en 2,0i med 130 hk som knappast gjorde den snabb, men nog var det en tyst och kultiverad långfärdsvagn alltid; rymlig, säker och bekväm och inget slår de där utsökta sätena!

På grund av en kommande långtidsvistelse utomlands valde jag att sälja även denna Saab, men jag saknar den faktiskt inte lika mycket som 96:an och 900:n. 9000 hade helt enkelt inte lika mycket Saab-känsla som dessa. Visst, det är en betydligt bättre och modernare bil men samtidigt mindre egensinnig med en mer utslätad design. Så är det inte dags för det återupplivade Saab att utveckla en ny 9-3 i samma anda som den klassiska 900:n? Före detta designchefen hos Saab, Jason Castriota, har ju en färdig design som bara ligger och dräller, så varför inte använda den!?

Filip Ericsson

Publicerat i Bilar & bilindustri, Historia | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | 3 kommentarer

Nya S-klass Coupé & stora Mercedes-coupéer i historien

W111 Coupémercedes-benz_s_500_coupe_4matic_3

Mercedes, en av de äldsta, mest statustyngda och framgångsrika biltillverkarna genom tiderna, är lika känd för sina transportbilar och outslitliga taxibilar som för sina flamboyanta lyx- och sportvagnar för världens alla playboys, direktörer och filmstjärnor. En genre där man särskilt har utmärkt sig är den stora coupé-klassen, det vill säga den lilla exklusiva grupp av riktiga lyxbilar med två dörrar, fyra sittplatser och elegant taklinje.

Vi pratar alltså inte om renrasiga GT-bilar, utan om stora lyxvagnar där bakdörrarna har bytts ut mot snyggare karosslinjer. För att klargöra kan jag nämna Bentleys Continental-coupér från 50- och 60-talen liksom 70-talets Rolls Royce Corniche Coupé och nutidens Phantom Coupé.   

När detta skrivs har Mercedes i dagarna släppt officiella bilder på den mycket efterlängtade coupé-versionen av den nästan lika purfärska Mercedes S-klass. Den officiella premiären sker på bilsalongen i Genève i början av mars. Det som först slår en är hur enastående vacker bilen är och formerna verkar nästan helt tagna från den undersköna konceptbilen Concept S-Class Coupé som visades i Frankfurt i höstas. Linjerna är närmast osannolikt smäckra och böljande med till synes perfekta proportioner som tillsammans skapar en särdeles sportig såväl som elegant coupé-profil. Mercedes designteam verkar också ha lyckats riktigt bra med att dölja de omfångsrika måtten. Trots bilens dryga fem meters längd ser den smidig och tajt ut, nästan ut som en 2+2-sitsig gran turismo.

mercedes-benz_s_500_coupe_4matic_amg_sports_package_edition_1_18

Och frågan är då om Mercedes har tagit S-Klass-coupén i riktning mot GT-segmentet med ett trängre baksäte och sportigare sättning, det vill säga om man har närmat sig GT-vagnar som Bentley Continental GT och Maserati Gran Turismo? Det återstår att se men oavsett detta är nya Mercan utan tvekan en betydligt mer sofistikerad och avancerad skapelse än nämnda dyrgripar, ett till synes djärvt påstående som dock kan motiveras med att det förstås är nya S-klass som utgör teknisk plattform till den nya coupén. S-Klass har ju formligen trasat sönder konkurrenterna med en lyxvagn som närmast har hoppat flera steg framåt jämfört med tidigare version. Man har helt enkelt återtagit det försprång man hade i fornstora dagar och det lär därför svettas en hel del på Audis och BMW:s utvecklingsavdelningar just nu.

Interiören delas med S-klass men har gjorts något sportigare, framförallt genom den treekrade sportratten, och utförandet blir därmed precis som i sedan-syskonet hypermodernt, superergonomiskt och vanvettigt påkostat – det bästa som finns just nu. Hur baksätet blir vet vi ännu inte, några foton på det har inte släppts, men jag skulle bli förvånad om man inte har säkerställt att två medellånga vuxna får en hyfsat bekväm baksätesfärd.

mercedes-benz_s_500_coupe_4matic_7

Drivlinorna hämtas från de starkaste S-klass-versionerna vilket till att börja med innebär 4,7-liters V8 med 455 hk i S500 Coupé och 5.5-liters V8 på 593 hk i S63 AMG, båda tidsenligt turboladdade. Senare ansluter även V12:orna i S600 samt S65 AMG där den senare förstås får en bra bit över 600 hk. S-klass Coupé blir därmed rena fartmonstret redan i den billigaste versionen!

Frågan är då om S-klass Coupé blir världens bästa bil av idag? Mercedes har ju kombinerat den förkrossande tekniken och förfiningen från S-klass med en underskön kaross, en kombination som saknar motstycke idag. För vilka konkurrenter får den? Det är inte helt lätt att utröna och även tidigare i historien har de stora Mercedes-coupéerna stått ganska ensamma i segmentet. Konkurrentmärkenas coupéer har antingen varit åt GT-hållet med mindre, sportigare och trängre vagnar, eller betydligt dyrare som de tvådörrars fyrsitsarna hos Rolls och Bentley.

Idag finns en hel uppsjö av dyra GT-vagnar från märken som Jaguar, Aston Martin, Ferrari, Maserati och Bentley medan de enda fullstora fyrsitsiga lyxcoupéerna nu utgörs av de magnifika Rolls Royce Phantom Coupé och Wraith, där den senare sannolikt blir huvudkonkurrenten för S-klass Coupé, trots en förväntad mycket stor prisskillnad.

mercedes-benz_s_500_coupe_4matic_amg_sports_package_edition_1_27mercedes-benz_s_500_coupe_4matic_amg_sports_package_edition_1_26

På något vis är dock Mercedes nya lyxcoupé inte ”en i raden” från märket. Att ana ”världens bästa bil” när en ny bilmodell ser dagens ljus händer ju knappast varje dag och indikerar att S-klass Coupé är något alldeles särskilt, något som står ut från det mesta av det senaste årets bilnyheter och som även står ut från de flesta av Mercedes egna nya modeller de senaste åren, något den förstås delar med sitt makalösa fyradörrarssyskon.   

De två, tre senaste generationerna av S-coupéer (som för övrigt hette CL) har inte alls lyft på det sätt som man förväntar sig av efterträdarna till 80-talets lyckade SEC-generation (C126). De har mer känts som pliktskyldiga coupé-versioner av gällande S-klass-bilar som begåvats med ganska intetsägande tvådörrarskarosser. Därför är det så glädjande att Mercedes nu verkar ha hittat tillbaka till fornstora dagar!

HISTORIEN         

Segmentet där nya S-klass Coupé hör hemma är alltså inget nytt för Mercedes och historien om de stora Merca-coupéerna är därtill mycket lång. Dessa dyra, eleganta vagnar för det fina folket har i allra högsta grad hjälpt till att bygga det extremt högaktade varumärke som vi fortfarande känner det idag. Nedan följer så föregångarna till nya S-klass Coupé i rakt nedstigande led.

Mercedes CL – C216, 2006-2013

mercedes-benz_cl500_13

Nuvarande (snart föregående) S-klass Coupé benämndes CL och baserades förstås på föregående S-klass, och därmed var den också en av världens bästa lyxbilar. Men av någon anledning fick den knappt någon uppmärksamhet när den avtöcktes 2006, och nu när den läggs ner är det väl få som höjer på ögonbrynen. Likväl är den heller ingen bil sådana som jag egentligen vill synas i, den känns mer som ett pliktskyldigt val för Hollywood- och Rap-stjärnor alternativt förmögna Beverly Hills-mäklare med glänsande frisyr. Kanske är det en orättvis beskrivning, finare lyxvagn får man väl leta efter, men den saknar på något sätt ”Det”, den lyfter inte riktigt.

Mercedes CL – C215, 1999-2006

mercedes-benz_cl600_uk-spec_2

Beskrivningen av utgående CL ovan kan i princip kopieras när det gäller dess föregångare, Mercedes CL C215, baserad på S-klass generation W220. Och återigen kan det tyckas orättfärdigt. S-klass W220 var dock inte oproblematisk när den skulle ersätta tidigare S-klass, den så kallade ”valen” (W140). På grund av den kritik W140 fick utstå var W220 därmed enligt beställning mindre och lättare – och tunnare byggd. Kvalitetskänslan i sedanen liksom i coupé-versionen CL var därför mer pappig än vad som anstod en stor lyxbil från Mercedes. Dessutom drabbades W220 av en del kvalitetsproblem med spökande elektronik. Om CL också drabbades av dessa låter jag dock vara osagt. I övrigt var den ju trots allt en högstående lyxcoupé med moderna former, stora mängder spjutspetsteknik, ypperlig komfort och fina vägegenskaper. 

Mercedes SEC/CL – C140, 1992-1999

mercedes-benz_600sec_1

Mercedes S-klass W140 – Valen – förtjänar väl en alldeles egen artikel. Genom sina vräkiga yttermått, en bra bit över två tons vikt samt en sex liter stor V-tolva på 408 hk blev den bespottad som ingen annan bil i det tidiga 90-talets globala ekonomiska kris. Trots att den samtidigt var det bästa världen kunde visa upp i bilutveckling hade den ett styvt jobb att fylla det stora tomrum som föregångaren och ikonlyxbilen W126 hade lämnat efter sig, och detta gällde kanske i ännu högre grad tvådörrarsversionen.  

Liksom sitt sedan-syskon var den en riktig klumpeduns och det särskilt i ljuset av den slimmade, perfekt formade företrädaren. Särskilt vacker kan man alltså inte påstå att 140-coupén var, med bland annat lite för mycket plåt över de bakre hjulhusen. Visst var C140 en fantastisk bil rent tekniskt och visst bjöd den på riktig, bergfast Mercedes-känsla i den rymliga kupén, men hur många kommer egentligen ihåg den och vem ville egentligen ha den?

Mercedes SEC – C126, 1981-1991

Mercedes C126 560 SEC

När jag säger att nya S-klass Coupé verkar ha hittat tillbaka till fornstora dagar är det till det 80-talet och Mercedes SEC i C126-generation jag syftar. Mercedes S-klass W126 är kanske världens mest framgångsrika lyxbil genom tiderna och var enligt många också världens bästa bil under många år. De båda föddes under en riktig storhetstid för Mercedes och det inkluderar det designspråk som mejslades fram av den legendariske designchefen Bruno Sacco.

Den framgångsrika stilen inleddes med just W126 vars form producerade lika mycket urstark Mercedes-DNA som perfekt aerodynamik, en effektiv och vacker form som man nog inte har lyckats nå upp till sedan dess. Det briljanta formspråket utvecklades 1981 till en vansinnigt snygg coupé-version som blev en lika omedelbar hit som sedanen två år tidigare.

Världens bästa kvalitet och säkerhet, ett bergstadigt chassi som tillsammans med den fina aerodynamiken såg till att man kunde hålla toppfart (240 km/h för 560 SEC) en hel dag genom Tyskland och sedan anlända utvilad och trygg vid sin destination, en bragd som nog ingen annan bil klarade vid mitten av 80-talet. Och faktum är att inte många bilar når upp till en SEC som snabb långfärdsvagn ens idag. Kvaliteten var sådan att bilen väl var precis inkörd vid 20.000 mil och hölls den bara efter med service enligt schema så gick det väl knappt att köra slut på den över huvud taget. Det är alltså detta mästerstycke som nya S-klass Coupé på något andligt vis ska leva upp till. Frågan är om den klarar det? 

Mercedes SLC – C107, 1971-1980

mercedes-benz_450_slc_5.0_2

Baserad på den berömda ”Dallas-moppen”, tidens självklara SL-Merca, skulle SLC hjälpa till att ta Mercedes genom ett lukrativt och glamouröst 70-tal. Det är dock något motvilligt som jag låter C107 vara med på den här listan. SL och SLC baserades nämligen på ”Compact”-Mercan, tidens outslitliga familje- och taxibil, och hör därför egentligen inte hemma bland märkets stora coupé-bilar. Men positioneringen var faktiskt just där och SLC fick därmed utgöra märkets stora lyxcoupé under hela decenniet.

Och inget fel med det, maken till högpresterande lyxvagn fick man leta efter, med potent V8 på som mest 240 hk, bergstabila vägegenskaper, rallysegrar och Autobahn-kapacitet som kanske inget annat år 1971. Designen var dock knappast lika perfekt utförd som på den öppna SL och SLC ser faktiskt lite knepig ut ur vissa vinklar. Vad tycker ni?

Mercedes 220-280 SE Coupé – W111/112, 1961-71

mercedes-benz_300_se_coupe_4

Mercedes stora coupé i W111/W112-generation på kodspråk, var den första stora lyxcoupén från märket i efterkrigstiden, och som sådan är den en verklig anfader till ovanstående coupé-Mercor. Och vilken förebild sen – den är ju rena urtypen för California-flamboyans och Hollywood-romantik, så vacker och glamourös att man häpnar!

Bilfamiljen i vilken artikelns coupé ingick presenterades 1959 som en stor sedan och var någon sorts efterföljare till 50-talets ”Ponton”-Mercedes, den första efterkrigs-konstruktionen från märket. 4-dörrarsversionen av W111 kan väl räknas anfader till S-klass och fick ett typiskt kantigt 60-talsutseende med antydan till fenor till och med, en tydlig flört med det amerikanska bildesign-idealet från tiden alltså. Den nya lyxbilen fick 1960 så sällskap av den mjukare och mer sensuella coupén där fenorna hade hyvlats av något till förmån för en mjukt avrundad akter som sannolikt fick de mer bemedlade bilspekulanterna världen över att utsöndra en hel del saliv. Och så har de fortsatt att gjort ända sedan dess – W111-coupéer är riktigt dyra idag!

Filip Ericsson

mercedes-benz_s_500_coupe_4matic_6

Publicerat i Bilar & bilindustri, Nyheter | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Från Dress till Sport – En trend i klockvärlden

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Under det tidiga 1970-talet erbjöd det översta skiktet av klockmarknaden inga sportiga, maskulina klockor för välbärgade människor med en aktiv livsstil. De rika måste ha varit tvugna att förlita sig på billigare lösningar (nåja) när de spelade tennis, vindsurfade eller åkte skidor i St. Moriz.

Men i början av 70-talet hände något när de tre främsta – Audemars Piguet, Patek Phillipe och senare Vacheron Constantin – alla släppte egna sportklockor i det absoluta toppskiktet av klockvärlden. Dessa var vattentäta, mer maskulina i sina designer och erbjöds med stål-boetter som alternativ till guld som annars var standard i klockornas prestigesegment. Att trenden fortfarande håller i sig bevisas av att Audemars’ Royal Oak, Patek’s Nautilus och Vacherons 222 (numera Overseas) fortfarande tillverkas i närmast orörda designer och är populärare än någonsin, 40 år senare.

Royal Oak SelfwindingNautilusOverseas

Ovan: De legendariska sportklockorna från ”de tre stora” – Audemars Piguet, Patek Philippe och Vacheron Constantin. De presenterades redan på 70-talet och tillverkas än idag. Bilderna visar dem i stål-utförande men guld finns givetvis också som alternativ.

Visserligen har prestigefulla sportklockor funnits längre än så. Legender som Omega Seamaster och Rolex Oyster har ju burits av mången äventyrslysten playboy ända sedan 1948 respektive 1926 men de får ändå räknas till mellanprissegmentet när vi pratar prestigeklockor. På den tiden var också distinktion mellan sport- och dressklocka mer tydlig. Sportklockorna var vattentäta och vanligast i stål medan dressklockorna nästan alltid var gjorda i solitt guld. Vidare var de sällan vattentäta så de som levde ett aktivt liv fick välja bort dessa eller kosta på sig flera ur att ha vid olika tillfällen.

Skillnaden återfinns även idag men någonting har hänt; det senaste decenniet har en ny trend skönjts – att göra sportklocka av en dress-watch, något som också innefattar de bättre klockmärkenas nyfunna fablesse för att förvandla sina mer subtila och eleganta sport- och allround-klockor till riktigt maskulina äventyrsklockor.

Cartier, urtypen av ett ”dress-märke”, ökade diametern på den eleganta Santos-modellen och fick den att klara  tryck motsvarande 100 meters djup. Visserligen var Santos en pilot-klocka från början (premiär 1904) men har med åren blivit mer och mer av en dressklocka. Med denna serie, och även med den sportiga Roadster som introducerades för ett antal år sedan (och som nu har upphört), har Cartier definitivt hittat ut till en större och mindre formell kundgrupp.

Santos GoldSantos 100

Ovan: Till vänster den smakfulla, klassiska dressklockan Cartier Santos, här i guld med läderarmband. Till höger den sportigare, mer maskulina Santos 100 i guld och med tufft gummiarmband.  

Föga förvånande ville storsäljaren Omega inte missa tåget och försedde den diskret eleganta Constellation med det egenutvecklade och patenterade CoAxial-verket. Samtidigt passade man på att ge designen en översyn åt det maskulina hållet och plötsligt var Constellation Double Eagle skapad. I fas med tidens mode ökade man förstås diametern på boetten och erbjöd ett robust gummiband som alternativ till den traditionella metallänken.  

Det dressiga märket Baume et Mercier följde efter och tog sin stiliga Riviera och förvandlade den till både en robust dykarklocka samt en maskulin kronograf i stål. Förvandlingen blev fulländad i och med att klockan gjordes större och givetvis erbjöds med ett tufft gummiband som alternativ till stållänken. Riviera har numera utgått ur sortimentet vilket är något egendomligt med tanke på att den var en sann klassiker i märkets modellportfölj, ungefär som Constellation hos Omega. Nog har väl Baumes palett därigenom förlorat sin identitet?

Constellation stål-guldDouble Eage ChronographRivieraRiviera Chrono

Ovan: Till vänster Omegas klassiska dress-klocka Constellation i det populära stål/guld-utförandet. Till höger om den det betydligt tuffare Double Eagle-utförandet med kronograffunktion, här i rosé-guld och sportigt gummiarmband. Nästa klocka visar den subtilt elegant sportiga Baume et Mercier Riviera som nu tycks ha utgått ur sortimentet. Längst till höger syns hur mycket tuffare man lyckades göra den diskreta herrklockan. Tjockare och större boettdiameter, generellt sett grövre drag samt ett rejält gummiband såg till det.

Icke att förglömma i denna diskussion är naturligtvis Jaeger-LeCoultre Reverso som presenterades redan 1931 som ett tåligt alternativ för brittiska officerare stationerade i Indien. De ville ha en klocka som pallade för att spela hästpolo med och därav den unika vändbara boetten för att skydda det känsliga glaset.

Under de följande decennierna har dock modellen (precis som Cartier Santos) sakta men säkert blivit mer och mer av en dress-klocka för eleganta tillfällen och därför släpptes den tuffare Reverso Gran Sport för ett antal år sedan. Klockan var den första Reverson att innehålla ett automatiskt verk (tidigare endast manuellt) och en design som mer var anpassad till en modern och aktiv klockbärare. Idag är Gran Sport ersatt av Reverso Squadra som det sportiga alternativet i Reverso-familjen.

Reverso Ultra ThinSquadra

Ovan: Till vänster den klassiska Jaeger-LeCoultre Reverso i form av Grande Ultra Thin i guld. Till höger den betydligt större och tuffare Reverso Squadra, här som kronograf i stål. Finns också med gummiarmband till skillnad från den ”vanliga” Reverson.

70-talets pionjärer i sportklockornas prestige-segment visar också att det har hänt mycket i utvecklingen de senaste 40 åren. Med dagens mått mätt ser de faktiskt högst beskedliga ut och fungerar säkert mer som dress- än just sportklockor för många bärare.  

Nämnda Audemars Piguet har därför gjort en tuffare variant av sin berömda Royal Oak, Royal Oak Offshore, med större och tjockare boett och den modelltypiska oktagonala designen utvecklad till ett  betydligt mer utstuderat maskulint uttryck. Denna rejält dyra och eftertraktade sportklocka finns i ett stort antal varianter och material där ett marint tema är det mest framträdande genom serien.

Royal Oak Offshore Chronograph GoldRoyal Oak Offshore Diver Steel

Ovan: Två exempel på den maskulina Audemars Piguet Royal Oak Offshore. Till vänster som kronograf i guld med läderarmband och till höger i snyggt dykarutförande i stål. Dykarvarianten innefattar vattentäthet till 300 meter samt roterande dykring.

För klock-konässörer som uppskattar både elegans och äventyrslusta har urvalet därmed vuxit rejält det senaste decenniet. Med solida stål-boetter, gummiarmband, vattentäthet till minst motsvarande 100 meter och designer som utstrålar både elegans och maskulinitet, representerar dessa den nyuppvaknade nichen av manliga prestigeklockor.

Filip Ericsson, Khartoum, 2008-09-05                                                                                                                                               (Uppdaterad i Uppsala, 2014-01-28)

 

 

Publicerat i Klockor | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nya BMW M3/M4 & en tillbakablick på M3-historien

M3 F30

Äntligen har nya BMW M3 och, hör och häpna, nya M4 visats och det är en lika stor grej varje gång det händer. Vad har BMW Motorsport hittat på den här gången? tycks alla undra med spänning.

M4 är visserligen en helt ny beteckning för BMW men den är faktiskt inget annat än coupé-versionen av M3 som nu uteslutande har fyra dörrar. BMW har ju bestämt sig för att benämna nya coupé-versionen av 3-serien till 4-serien och då blir det alltså en M4 av M-preparerade 4-serie Coupé.

M4 visades i konceptform på Frankfurt-salongen i höstas men sin vana trogen var det i princip en produktionsfärdig bil BMW ställde ut. Nya 4-serien är onekligen en vacker vagn men M4 blir naturligtvis betydligt fetare och tuffare med större och bredare fälgar, utsvängda skärmar med bredare hjulhus, luftutblås i framskärmarna, en arg bula på huven, en djupare, aggressivare frontspoiler samt fyra arga avgasutblås där bak.

BMW M4 Coupé

Samma sak gäller förstås för M3 kontra sitt beskedligare 3-seriesyskon. BMW hävdar att endast 20 % av delarna delas med vanliga 3- och 4-serien och givetvis är chassi och drivlina kraftigt modifierade för att göra en sann prestandavagn av den svala familjebilen.

Tekniskt blir det en tillbakagång till en rak sexa (senaste M3 hade ju en V8) som blir överladdad med två turboaggregat. Effekten blir något högre än för föregångarens V8 med 431 hk samt ett massivt vridmoment på 550 Nm vilket sannolikt kommer att skapa betydligt mer lättillgängliga prestanda än tidigare.

Extra glädjande är att alla BMW-entusiasters böner om en klassisk manuell växellåda har hörsammats! Man har tagit den sexväxlade lådan från BMW 1M som lades ned för en tid sedan och modifierat den för lägre vikt och därmed sparat 12 kilo.

Detta blir alltså första gången en M3 får turbomatning och om det är negativt eller positivt får var och en avgöra, men varken ljudbild eller prestanda ska behöva lida av det. En rak sexa är ju alltid en rak sexa och BMW verkar ha varit noga med ljudtrimningen med tanke på den teaser-film man släppte för ett tag sedan.

Extra roligt är att den nya bilen blir lättare än den gamla. M3 har ju svällt för varje generation och den nyligen nedlagda M3 i E90-generation hade nästan förvandlats till en lyxutrustad GT-vagn med vikt på strax under 1600 kilo. Nya M3 är 85 kilo lättare än gamla M3 Sedan medan M4 är 83 kilo lättare än gamla M3 Coupé, vilket förstås är välkommet. Mer aluminium och kolfiber i konstruktionen har gjort detta möjligt. Till höger de nya snygga och M-specifika sportstolarna. För övrigt är interiören närmast identisk med en vanlig 3-serie med M-paket.

Kralliga sportsäten, unika för M3/M4.

Tack vare den flexibla turbomotorn och den lägre vikten har prestanda förbättrats märkbart med en 0-100-acceleration på 4,3 sekunder för både M3 och M4 med manuell låda, en tid som förbättras ytterligare till vansinnigt raska 4,1 sekunder med dubbelkopplingslådan DKG.

Nya M3/M4 verkar onekligen bli en riktig galavagn att jaga Porschar med, men för att förstå dess innebörd och mening följer nedan en redogörelse för historien om BMW M3. Orkar du inte läsa texten, njut av de fina fabriksbilderna!

HISTORIEN OM BMW M3

BMW M3 (E30) 1985-92

BMW E30 M3 Evolution__

När BMW under 1980-talet ville rejsa i Grupp C var man enligt reglementet tvungen att producera 5000 gatbilar som den nya racerbilen skulle baseras på. På Frankfurtsalongen hösten 1985 visades resultatet: BMW M3. Självklart var det racingavdelningen BMW Motorsport som hade utvecklat bilen och M3 blev en ikon samma dag som skynket drogs av.

Vid tiden tillverkades den lilla 3-serien i sin andra generation, E30 kallad, och det var förstås den som fick stå för grundmaterialet när M3 utvecklades. Men BMW Motorsport gjorde ett grundligt jobb med att modifiera bilen så att nästan ingenting återstod av originalet.

BMW E30 M3 Evolution_BMW E30 M3 Evolution

Basbilen förvandlades därmed från en behaglig liten (förvisso körglad) familjebil till en renrasig sportvagn som konkurrerade direkt med Porsche, pris- såväl som prestandamässigt. Det sägs också att man började med att konstruera racerbilen och sedan gjorde nödvändiga förändringar för att anpassa den till gatbruk, och inte tvärt om. Det säger väl lite om vilken tuffing M3 verkligen var!

Till det yttre var förändringen närmast total och få karossdelar delades med den vanliga 3-serien. Iögonfallande skärmbreddare, djup frontspoiler och en rejäl bakvinge gav M3 ett särdeles salt uttryck. Interiören var mer sansad, det tillkom Recaro-stolar, sportratt, unik växelspaksknopp och röda mätarnålar.

Den enkla men välgjorda och ergonomiska interiören i första M3. Här visas Evolution-utförandet med den fräna mocka-ratten. Och tänk om BMW kunde fortsätta med den torra, rutiga textilklädseln!

Det var istället under skalet som de viktigaste förändringarna ägde rum. Motorn delade blocket med BMW:s standardfyra kallad M10 men var ändå i princip en nykonstruktion med en helt ny topp. Resultatet utmynnade i en 2.3-litersfyra med dubbla överliggande kamaxlar och fyra ventiler per cylinder som gav 195 hk vid 6750 varv (200 utan katalysator).

Växellådan togs från Getrag och var en så kallad dogleg-låda med ettan ”nere till vänster” som på en racerbil (USA- och japan-versionen fick dock ett normalt växlingsmönster). 0-100 gick på 6.9 sekunder och toppfarten låg på 230 km/h. Inga märkvärdiga siffror idag men imponerande då. Det var ju fullt i klass med Porsche 944 S och nära 911 Carrera.

Den rejsiga fyrcylindriga motorn utvecklad av BMW:s motorsportavdelning. Underbart rå och varvvillig!

Självklart fick M3 även omarbetade bromsar och hjulupphängningar med bland annat större ventilerade bromsskivor, chassikomponenter från den större 5-serien, grövre krängningshämmare, styvare fjädrar och bredare spårvidd. Resultatet var enastående; en M3 tålde hur mycket pisk som helst på en bana och innehade en balans och precision i kontrollerna som få andra kunde matcha. 

På racerbanorna gjorde BMW M3 rent hus och sägs vara den bilmodell som har flest antal segrar i historien och det är förstås detta arv som har skapat modellens ikonstatus. Av de 5000 gatbilar man planerade att bygga blev det istället mångfalt fler fram till 1992.

Hösten 1989 fick M3 215 hästkrafter och tre specialversioner i begränsad upplaga dök upp eftersom; Evo, Evo II och Sports Evolution, alla lättade och trimmade. Sports Evolution var den värsta av dem alla med sin 2.5-litersmotor på 238 hk. Evo-specialarna är de allra mest eftertraktade av alla M3-bilar men över huvudtaget anses den första M3-generationen av många som den mest äkta M3:an. Därför är de också betydligt dyrare som begagnade än sina efterträdare trots sina idag ganska beskedliga fyror!

BMW M3 (E36) 1992-1999

BMW E36 M3

BMW kan inte ha haft det lätt när den legendariska “ur-M3” skulle ersättas. Men frågan är om man gjorde någon besviken, för nog var det en sjutusan till allkonstnär man hade skapat. Bilen premiärvisades 1992 och baserades förstås på den då nya 3-serien, E36 kallad. Entusiasterna var tvungna att vänja sig vid två nyheter: en sexcylindrig motor samt det faktum att den inte hade någon koppling till racingen. M3 E36 var ingen så kallad homologeringsbil även om den deltog i diverse racingserier under åren.

Trots avsaknaden av racing-gener var det dock knappast någon som blev besviken på resultatet. M3 hade med det första generationsskiftet växt upp och förvandlats från en ren busbil till en sportvagn med GT-ambitioner. Den eleganta coupé-karossen från 3-serie Coupé och en helt ny, råstark 3-literssexa var bevis för det.

Den första versionen av M3 E36 baserades på 3-serie Coupé, här är sedanen som kom några år senare. Ulv i fårakläder!

3-seriekarossen hade i E36-kostym blivit så rymlig att fyra personer utan vidare kunde färdas i den även i coupé-utförande och fyra personers bagage gick också in i den. För M3 hade formen förstås saltats med arg frontspoiler, svängigare sidokjolar och M3-specifika fälgar med dito lågprofilsdäck. Interiören var precis som tidigare försiktigt förädlad med speciella sportstolar men inte så mycket mer. Det fanns dock knappast någon anledning att förändra den redan utsökta förarplatsen från E36:an; maken till ergonomisk kurvatur har sällan skådats!

Under skalet biffades förstås chassi och bromsar till och fjädringen var rejält hård. Särskilt komfortabel var M3 E36 knappast trots GT-stilen, men uppstyvningarna behövdes förstås för att tygla den nya drivlinan. Den raka 3-literssexan med 24 ventiler och variabla kamaxeltider var inget annat än ett mästerverk och vid tiden sannolikt världens bästa motor. Den hade allt: massivt vridmoment, varvvillighet och en sång och gång på ren gudomlig nivå.

Interiören var närmast standardmässig men passade prestandavagnen M3 perfekt. 3-seriens förarplats var ju prefekt redan från början!

Toppeffekten var 286 hk och alltså något högre än i samtida Porsche Carrera. 0-100 gick på 5.6 sekunder och toppfarten var på tyskvis begränsad till 250 km/h. En tätstegad (endast 5-växlad!) manuell låda med klassisk BMW-spänst och en perfekt inneboende balans gjorde förstås körningen extra njutbar och precis.

1995 kom M3 i 4-dörrars- samt cabriolet-version och året efter uppdaterades modellen med en modifierad motor på 3.2 liter och 321 hk samt sexväxlad låda eller – för första gången i en M3 – en sekventiell dito som tillval.

Den raka sexan var inget annat än ett mästerverk och tål ju att tittas på också!

I kampen med Porsche 911 bjöd nog denna på ännu mer närvaro i körningen, särskilt med sin känsligare styrning. Å andra sidan var M3 E36 en allkonstnär som en 911 inte kom i närheten av. Den klarade allt vare sig det handlade om att åka till jobbet mitt i vintern, skjutsa ungar till dagis i god diskretion, dra ner till Rivieran en helg eller smiska bana på BMW-träffen.

Diskretionen, att vara men inte synas, var dess huvudnummer även om den märktes mer än en vanlig 3-seriebil. Dessutom var den betydligt billigare än en 911, en skillnad som har ökat ytterligare när bilarna har blivit begagnade. En M3 E36 fås för mycket blygsamma summor idag men det lär vara svårt att hitta fina, lågmilade exemplar. Hittar du en, slå till och spara den för evigt!

BMW M3 (E46) 2000-2006

http://www.autogaleria.hu -

När 3-serien i generation E46 presenterades 1998 var det en självklarhet att en M-version skulle komma, frågan var bara när. I Frankfurt hösten 1999 besvarades bönerna när en konceptbil kallad M3 Concept täcktes av. Tricket var det samma som idag med nya M4; man ställer ut ett ”koncept” som egentligen är den färdiga bilen och som efterföljs av en produktionsversion kort därefter. M3 i sin helt färdiga form visades därmed bara ett halvår senare i Genève 2000.

Givetvis hade man överträffat sig själva med en ännu fetare och snabbare vagn än tidigare. Den nya 3-seriekarossen i coupé-utförande stod som väntat som bas till M3 och gav bilen ett mer seriöst, maffigare intryck än föregångaren, och de M3-specifika förändringarna var smakfullt men kraftfullt utförda. M3 blev därmed en drömbil för ännu fler BMW-frälsta; familjefäder såväl som snusungdomar med kepsen på svaj och alla däremellan ville nog ha en.

Den raka sexan bestod men var vidareutvecklad med nytt inkråm för bättre varvvillighet och lägre vikt. Effekten ökades till 343 hk vilket gav en enastående litereffekt på över 100 hk, makalöst för en icke överladdad motor för gatbruk som ska slitas i tiotusentals bruksmil. I anden var M3 E46 den samma som sin föregångare, en hård sportvagn med massiva prestanda gömd i en förädlad 3-seriekaross.

http://www.autogaleria.hu -BMW E46 M3 interiorhttp://www.autogaleria.hu -BMW E46 M3 CSL interior

Ovan: till vänster den ”vanliga” M3 Coupé och därefter den välbyggda och lättskötta instrumenteringen som skilde sig från de vanliga treorna endast i detaljer. Bilderna till höger visar den lättade specialversionen M3 CSL med sin standardmonterade SMG-låda. Kungen hade en. Klicka för större.

E46 hade knappast gått mer åt GT-hållet utan var ännu mer kompromisslös än föregångaren med stötig fjädring och hög ljudnivå i relation till standard-treorna. Samtidigt var den välutrustad och vägde modiga 1465 kg, knappast fjäderlätt för en atlet. Den nya sexan var ytterligt högvarvig med toppeffekten vid hela 7900 varv och den lät närmast som en racingmotor; man missar knappast när en M3 E46 drar förbi!

Cabriolet-versionen bestod men någon 4-dörrarsvariant byggdes aldrig. 2002 dök istället en särdeles läcker specialversion upp: M3 CSL. Den kritik som framförts på att M3 blivit för lyxig och tung besvarades därmed med råge. CSL var kraftigt lättad genom kolfibertak, lättviktsfälgar, skalstolar och en kraftigt bantad interiör, åtgärder som skalade av 95 kilo från ”standard-M3”. Motorn trimmades till 360 hk och enda växellådsalternativet var den halvautomatiska SMG-lådan. En riktig rökare således och det upptäckte även Kungen som införskaffade en.

M3 E46 är så klart en läskande vagn på begagnatmarknaden men har haft problem med motorerna som har kostat stora belopp för dem som haft otur. Men priserna är relativt låga och hittar man rätt exemplar med full historik och låga mil så har man förstås en riktig drömvagn och en äkta M-produkt därtill; lika snabb, körkulturell och användbar som alla M3:or.

BMW M3 (E90/E92) 2007-2013

BMW M3 (2008)

Med E90-generationens M3 var saker till synes som vanligt; en konceptbil baserad på 3-serie Coupé presenterad på Genève-salongen 2007 och produktionsbilen visad ett halvår senare i Frankfurt. Men en stor nyhet ruvade under den kraftfulla huven: en helt ny V8! Många entusiaster var förstås skeptiska till att den legendariska raka sexan gått i graven men de blev knappast besvikna på specifikationerna hos den nya motorn: 4 liter, 420 hk. Dessutom var den lättare än den svagare, utgående sexan.

I sann M3-anda var det en särdeles högvarvig natur som behövde varvas ordentligt för att få ordentlig fart på bilen och då var den givetvis duktigt snabb, definitivt i 997 Carrera-klass. Lådan var sexväxlad och för första gången i en M3 kunde man beställa en 7-växlad dubbelkopplingslåda som alltså ersatte den dåmera daterade SMG:n.

Samtidigt hade M3 vuxit i både mått och vikt och hade nu förvandlats till en mer GT-mässig sportvagn med betydligt högre komfort än förr. M3 var därmed mer användbar och mångsidig än någonsin, och fortfarande några hundra tusen billigare än en 911. Dessutom gick M3 E90 efter något år att fås även med fyrdörrars-karossen som gjorde den än mer praktisk, förutom den obligatoriska cabrioleten förstås som nu var försedd med fällbart plåttak.

BMW M3 Sedan (2008)BMW E90 M3 interior_BMW M3 (2008) CabrioletP90065461

Ovan: Till vänster sedan-versionen av M3, därefter den behagliga, ganska avskalade interiören med de långfärdsvänliga sportstolarna. Cabrioleten döljer ett plåttak som fälls upp med en knapp och gör den närmast till en täckt bil. Till höger den hårdkokta specialaren GTS som mest var ämnad för bana.

För de puritaner som beklagade sig över att M3 blivit ytterligare förfettad fick svar på sina böner senhösten 2009. Någon CSL fick de inte men väl en M3 GTS som var ännu mer extrem! Motorn borrades till 4.4 liter och gav 450 hk och vikten hade bantats med nästan 200 kilo. Prestanda mådde förstås bra av detta och 0-100 gick på goda 4.4 sekunder. Men det var främst för banan GTS var utvecklad vilket gjorde den om inte oanvändbar så åtminstone jobbig som vardagstransport. Ännu styvare chassi, extremare däck och fälgar, skalstolar, minimerad ljudisolering samt bortrationaliserat baksäte och luftkonditionering såg till det.

Så hur kommer M4 att klara att överträffa M3 E90? Ja, den kommer med all sannolikhet att bli ett rejält steg framåt vad gäller prestanda och vägegenskaper såväl som utsläpp och förbrukning. Och visst är den ännu snyggare? Vi väntar alltså på en riktig stjärnsmäll, frågan är bara om vi vill vara utan den helmanuella lådan?

M3:s väsen

Så vad är då M3 – och nu M4 – för bil egentligen? Förutom att den är en standardvagn fabriksförädlad till sportvagn som vi redan har konstaterat kan man kanske bäst sammanfatta den med uttrycket ”ulv i fårakläder”.

Att M3/M4 alltid har haft en 3-seriebil som utgångspunkt har gjort den särdeles praktisk i sportbilssammanhang men detta faktum har också lett till den stora skillnaden mellan M3 och Porsche 911. Där M3 är en trimmad standardvagn är 911 en riktig sportbil från grunden och detta gör M3 till en kompromiss medan 911 alltid är kompromisslös (M3 E30 undantagen!). Skillnaden tydliggörs i styrning och vägegenskaper där M3 saknar den allra sista skärpan, men bara i jämförelse med världens bästa sportbilar!

Nivån är så hög att få ägare lär märka av detta och det krävs nog en racerbana och en riktigt duktig chaufför för att över huvudtaget skönja nackdelarna. Och i jämförelse med konkurrentmärkenas M3-kopior, läs Audi RS5 och Mercedes C63 AMG, är M3 den sportigaste och mest fokuserade. Modellen är onekligen en magisk vagn med en drivlina skapad av gudar. Att denna sanning skulle vanhedras i nya M3 och M4 ser jag som helt osannolikt.

BMW E30 M3 Evolution II

Filip Ericsson

Publicerat i Bilar & bilindustri, Nyheter | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , | 12 kommentarer

Gästinlägg – Ett varv på Nürburgring

3

Det blev flera resor till Autobahn. Enbart med det ädla syftet att köra fort. Förutom min kusin fanns även frivilliga i kompiskretsen som ställde upp på ett Autobahnäventyr. Killar i min ålder runt 20-25 år. Unga män i en 2002 Ti på Autobahn var kanske inte det optimala rent säkerhetsmässigt. Men det gick bra. Fast vid ett tillfälle kunde allt ha tagit slut. En obetydlig sidvind kom från höger. Mätaren pekade på 190 km/h. Jag kände hur vinden för ett ögonblick styrde bilen – inte jag. Man vill helst styra själv. Hände egentligen inget. Men en oförsiktig rattrörelse för att kompensera vinden hade förvandlat BMW:n  till reservdelsbil. Detta ögonblick har etsat sig fast i minnet. 

Vid en resa gjordes en avstickare till Nürburgring. Mest för att titta på banan. Möjligheten fanns att lösa biljett och köra ett varv. Banan stängdes ofta av för olyckor. Mycket vanligt när privatpersoner körde. Men nu var det fritt fram. Min respekt för ¨Ringen¨ var stor.  Fler har omkommit och skadats under allmänhetens åkning än vid race. Skälen till detta är många. Bilar avsedda för racing har en oerhört mycket bättre säkerhetsutrustning med störtbågar och diverse annat.  Jag tittade på min bil och de smala takstolparna. Konstaterade att det mest var glasrutorna som fick bära upp taket om vi slog runt.

Till vardags saknas även den stora uppsättning räddningspersonal runt banan som finns vid race. En viss skillnad finns också i talang bakom ratten mellan en racerförare och en vanlig Svensson.  Tillkommer racerförarens hjälm och eldsäkra overall.  Man är med andra ord tämligen naken om man löser biljett och kör runt med en standardbil. Nog hade jag fog för min tveksamhet att ge mig ut på banan. Hade dessutom en tungt lastad bil med semesterbagage.

Min flickvän och blivande fru, som var mitt ressällskap denna gång, sa plötsligt: ¨Ska du inte köra när du är här¨? Okej, nu blev det svårt kände jag. Man or mouse? Jag löste biljetten. Satte mig vid ratten. Svalde två gånger. Gasade iväg ut på den över 2 mil långa banan. Det skulle inte gå fort. Fick inte krascha med min flickvän. Skulle bara kolla banan. Som en upplevelse. Inget annat.

4

Det hade inte gått många meter på banan så uppfylldes jag av en stor trygghetskänsla. Stabila räcken på båda sidor. Skapligt brett. Trissade upp farten. Konstaterade visserligen att avåkningszonerna var obetydliga. En smal rimpa gräs. Sedan järnräcken. Där bakom naturen. Alltid några som hamnade där ute i spenaten. Antar det är därför vissa kallar banan för ¨det gröna helvetet¨. Själva tyckte vi snarare det var ett paradis. Grönt och vackert . Oväntat kuperat och fint överallt. Efter en backknäpp dök det upp ett magnifikt slott. Inne på banområdet!  

Vi tassade fram mjukt och fint i 140-150 km/h på de snabbare ställena. Måttligt däckskrik i kurvorna. Inga hårda inbromsningar. Gällde att hålla ett öga i backspegeln hela tiden. Här gick att köra oerhört fort för den som hade rätt bil och talang. Inte så kul att bli överraskad av bilar som kommer i 250 km/h.

Sammanlagt fanns det 73 kurvor. Många var lömska. Helt skymda. Skulle någon ha snurrat i den skymda delen blev det problem. Med viss spänning närmade vi oss Flugplatz. Denna del av banan erbjöd en luftfärd över ett backkrön för de snabbaste bilarna. Själva höll vi oss på backen. Det fanns också en mycket speciell kurva. Karusellkurvan. Ingen risk att man körde ihjäl sig. Inte just där. Mycket långsam kurva. Väldigt annorlunda halvcirkelformad.  Kraftigt doserad och ett märkligt högbyggt underlag. Nästan så man trodde oljetråget skulle slå i. Närmade oss lite senare Schwalbenschwanz. Ett trixigt avsnitt där spårvalet måste vara ett helv-te för tävlingsförarna. Sedan kom en lång raksträcka. Där hade vi ¨flat out¨. Såg mätaren passera 180 km/h. Från passagerarstolen hördes ¨det räcker nu¨.

När varvet var avverkat hade jag hållit löftet till mig själv att ta det lugnt. Nästan som sightseeing  men utan guide. Kom inte ikapp någon. Ingen kom heller ikapp oss. Blev förstås lite spridning av bilarna på så lång bana.  Vi hade fått uppleva ett stycke motorhistoria som tog sin början på 20-talet då banan byggdes som ett beredskapsarbete. Därefter har banan utvecklats hela tiden. Då vi lämnade Ringen såg vi banans tjänstebil, en svart Porsche 911, försvinna ut på uppdrag.  Möjligen för att inspektera någon av alla otaliga krascher som sker på banan. Vi såg en rejält stukad 911 Turbo bogseras bort. Med viss lättnad och en upplevelse rikare styrde vi upp på trygga Autobahn igen.

2

Mats Monie

Publicerat i Gästinlägg | 2 kommentarer

Gästinlägg: Med en Gran Turismo på Rivieran – Mellan dröm och verklighet

french riviera

En svart/vit bild från 50-talet med Ingrid Bergman och Roberto Rossellini på semesterresa. Hon firad filmstjärna. Han filmdirektör. Bilen fullpackad. Ett rangligt takräcke härbärgerar det mesta av bagaget. Bilen är en Ferrari 212 Europa årsmodell 1953. Bilden är tagen utanför Grand Hotell i Stockholm. Semesterresan går till Rivieran.

På 50-talet var det fortfarande gott om plats på Rivieran. Både på vägen och vid sidan av. Idag är det närmast kaos under sommarmånaderna. Speciellt på vägsträckan längs kusten. Att hitta någon egen badvik är inte lätt. Sevärdheterna duggar tätt men tyvärr står turister i kö nästan överallt.

Jag vill försöka hitta tillbaka till Rivierans 50-tal då Ingrid Bergman och Rossellini var där. Ska söka det bästa av världar bakom ratten i en Gran Turismo till en plats som har allt av sevärdheter men också gourmetmat av rang och förstås utsökta viner. För att slippa dela detta goda med allt för många väljer jag att åka off-season. En bit in i september blir bra. Då får jag godbitarna för mig själv men kan fortfarande njuta av sydländsk värme och Medelhavet är fortfarande ljuvligt att bada i. Måste förstås köpa passande bil för resan. Lite ambitiöst och kanske lika patetiskt ska jag också försöka hitta mig själv – vem är jag och vad vill jag med mitt liv?

Berman Ferrari 212

Jag sätter allt på ett kort. Säljer lägenheten och diverse annat. Plockar ut mina besparingar. Allt för att få loss pengar till att leva ett liv jag drömt om så länge jag kan minnas. Jag söker en Grand Finale i mitt liv.

Köpet

Behövs alltså en riktig Gran Turismo. En bil som gör skapligt ifrån sig på tävlingsbanan men också klarar snabb, bekväm transport på allmän väg. Dessutom med elegans och plats för två där bak. Kan inte släppa tankarna på Bergman och Rossellini. Det måste bli en Ferrari. Men en Ferrari som passar min kassa.

Enligt en artikel skriven av någon bilnörd kan man köpa en 456 GT för Volvopengar. Beslutar mig för att kolla upp detta. Passar för övrigt bra efter som jag har en Volvo V70. Kanske kan sätta ut en annons ¨Volvo bytes mot Ferrari¨. Tänk att livet kan vara så lätt ibland! Fast törs inte riktigt tänka på vad det kostar att hålla de 12 cylindrarna igång. En kompis har nyligen servat sin Rolexklocka för 5800 kr. Bara service! Vad kostar en service till ¨min¨ Ferrari?  Brrrr!  Och om jag får ett motorras…! Då är det bara att ställa bilen och gå hem. Men det får kosta vad det kosta vill. Socialen får väl ta hand om mig. Egentligen ingen dum idé. Jag tar bara tillbaka lite av de skattepengar jag betalt in genom åren och socialen får stå för skatteåterbäringen. Varför gör inte flera så?

Studerar fenomenet Ferrari 456 GT lite närmare. De tolv cylindrarna har en volym på 5 ½ liter. Väger närmare två ton men 442 hk förmår ändå ta bilen till 100 km/t på 5 sekunder och vidare upp mot 300 km/t. Skapligt! Finns sexväxlad manuell. En sån ska jag ha. Det är köra bil på riktigt som gäller. Inget automatfjanteri! Härligheten drar förstås en ansenlig mängd bensin men varför ägna tankarna åt sådana otrevliga saker? Bränsletanken rymmer i vart fall 110 liter. Ska väl komma en bit innan det är dags att fylla på igen.

Bilen har en underbart vacker skinninredning. Även ett litet baksäte där nyfunna vänner på resan kan klämma in sig.  Jag blev rekommenderad av tidigare nämnda bilnörd att köpa min Ferrari i Italien. Där är rost inget problem och bilar av det exklusiva slaget sköts med omsorg av sina ägare. Letar febrilt på nätet och hittar en Ferrari 456 GT i Modena, Enzo Ferraris hemstad! Ett tecken från skyn?

Hittar ett lågprisflyg till Nice. Trasslar mig sedan vidare med diverse kommunala medel för att slutligen på sen kväll anlända till den aktuella adressen i Modena. En försynt äldre herre måste sälja sin ögonsten av hälsoskäl. Visar mig in i ett garage. Där står den! Ferrarin! Röd rosso corsa som betyder tävlingsröd. Den traditionella Ferrarifärgen tillika den officiella italienska tävlingsfärgen på tiden det begav sig. Då var racerbilarna lackerade i respektive lands tävlingsfärger. Idag bestämmer sponsorerna färgen. Rosso corsa är en färg som syns. Ber inte om ursäkt att den finns.

456 gt rosso corsa

Jag går runt. Kollar allt jag kan kolla. Får ett testprotokoll i min hand. Bilen är i toppskick. Tittar in i coupén. Den förnäma doften av skinn når mina näsborrar. Inredningen är bedövande vacker och ser ut som ny. En provtur får mig att hamna i nästan extatiskt tillstånd. Vilket sanslöst vackert motorljud! Motorn låter vackrare än något musikaliskt verk. Det finns något otåligt över ljudet. Motorn tigger ständigt om mer-mer-mer!  Ljudet är kraftfullt och vasst med racing-generna ständigt närvarande.

Känslan bakom ratten är överväldigande! Accelerationen! Väghållningen! Allt! Den gamle mannen ler och konstaterar att jag tycker om att köra bil. Han prutar lite på priset eftersom han tycker att bilen kommer till rätt person. Undrar lite varför han prutar. Fast att döma av den fashionabla villan han bor i behöver han knappast pengarna. Kanske ser han att jag bara är en bilentusiast och inte någon ¨riktig¨ Ferrari köpare. Vi gör affär.

Långt efter midnatt styr jag iväg mot Genova i min Ferrari 456 GT. Tar sedan motorvägen längs kusten med de otaliga vägtunnlarna och destination Nice, Rivierans huvudstad. I vägtunnlarna öppnar jag sidorutorna, växlar ner och ger gas bara för att höra motorljudet eka mot väggarna. Känslan av Monaco Grand Prix och tunneln där F1 bilarna kommer farande blir påtaglig. Det är svart som en säck längs motorvägen men lyset på bilen är riktigt bra. Jag kör i trivselfart med hastighetsmätaren runt 160 km/t. Motorn morrar härligt där framme. Bilen är på det hela taget ganska tyst.

När morgonljuset gryr släpper jag loss alla hästarna. Motorn ryter till när jag växlar ner och ger full gas. Det finns något av orgelspel i de ljuvliga toner som kommer fram när jag drar fullt på alla växlarna. Är bara så njutningsfullt som något kan vara här i livet. Bakom ratten i denna Gran Turismo ska jag söka det svunna Rivieran. Det glamorösa förstås men också anspråkslösa byar och små badvikar.

Det ljuva livet

Känner mig förvånansvärt pigg när jag kommer fram till Nice på morgonen. Ingen sömn denna natt men med en nyköpt Ferrari finns det annat att göra än att sova. Bakom ratten har jag upplevt högtidsstunder som fått adrenalinet att pumpa. För övrigt hög tid att pumpa i bensin. Full tank.

Går sedan ned på stranden som är stenig. Inte världens skönaste men hittar en hyfsad plats att ligga på. Trafiken på Promenade des Anglais, paradgatan, börjar komma igång. Småslumrar och funderar om jag ska sova på Hotell Negresco kommande natt. Säkert svindyrt. Microsofts grundare, Bill Gates, försökte köpa Negresco. Ägaren svarade att Gates inte hade tillräckligt mycket pengar. Påstås att Gates då hade överlämnat en check som han undertecknat men ägaren fick själv fylla i valfri summa! Hjälpte föga. Negresco var inte till salu!

Negresco hotel

Hotellet byggdes 1912-13 av en herre händelsevis med namnet Negresco. Drevs inledningsvis framgångsrikt med en exklusiv aristokrati som främsta kundkrets. Första världskriget ändrade alla förutsättningar. Hotellet tjänstgjorde under kriget som sjukhus. Någon lönsamhet för hotellnäringen fanns inte efter kriget. Under åren bytte hotellet ägare flera gånger med varierad framgång. Först 1957 infann sig stabilitet när Mme Augier köpte och rustade upp Negresco. Hon ville återskapa det som fanns under la belle époque, tiden före första världskriget (1890-1914). Mme Augier är alltjämt ägare till hotellet.

Korsar paradgatan som en rik engelsman lät bygga i mitten på 1800-talet. Nice var då ett populärt tillhåll på vintrarna för den brittiska överklassen. Därför byggdes denna palmbeströdda paradgata av en engelsman för sina landsmän La Promenade des Anglais – den engelska promenaden. Man frestas också tro att engelskmännen haft ett finger med i spelet när det gäller stadens namn, Nice (vacker). Men det är namnet på ett historiskt grevskap Comté de Nice. Omfattar i yta ungefär storstadsområdet Nice som också innefattar Antibes och Cannes.

Om jag nu skulle ta in på Negresco behöver jag klä upp mig lite.  Vill inte bli betraktad som något katten släpat in. Alltså måste det inhandlas lite kläder. Stenstranden börjar kännas hård. Jag går upp och sätter mig på en soffa vid Promenade des Anglais. Tittar på de otaliga palmerna som kantar paradgatan. Vi som kommer nära nog från isbjörnarnas rike är barnsligt förtjusta i palmer.

Funderar på inköpet av kläder. Valet av kläder ska väl spegla något av mig men här duger inte det. Får försöka hitta en ny sida av mig. Meningen med min resa är också att hitta mig själv – vem är jag och vad vill jag? Kanske ska man se ut som en engelsk lord? Jag är svag för det brittiska. Det orubbligt konservativa. Hövligheten och den svala attityden som alltid ger full kontroll. Vad som än händer dricker jag mitt eight-o-clock tea. Ger stabilitet i tillvaron. Det engelska skulle passa här på Rivieran med de brittiska traditionerna. Fast egentligen dras jag också till rena motsatsen. Det latinska som pulserar av liv, känslor och passion. Det är nog mera min stil eller rättare sagt det jag skulle vilja vara. Jag brukar ofta säga; i mitt nästa liv ska jag vara Spanjor. Kanske läge att tjuvträna på det nu?

Inköpet av kläder tvingade mig att bli den engelska lorden. Allt som plockades fram till mig kändes väldigt brittiskt. Konservativt! Avsaknaden av Spanska eller något annat latinskt språk avgjorde det hela. Självklart skulle jag vara aristokraten, den brittiska lorden. Allt blev förstås fasligt dyrt. Borde kollat innan efter någon lämplig second hand-butik. Stegade ut från affären med famnen full av kassar och bökade in hela härligheten i Ferrarin.

Känner mig inte särskilt bekväm i min kostym när jag stegar in på Negresco på kvällen för att boka rum. Plötsligt känner jag hur resåren släpper i kallingarna. Syns förstås inte men för varje steg jag tar känns det som kallingarna ska krypa ut nere vid ena byxbenet. Kunde ha börjat bättre. Dessutom har jag inte hittat någon bra parkeringsplats för min bil. Tänker fråga direkt i receptionen. Har länge tränat på att få en fin Oxford accent på min engelska. Långt innan resan.

Framme vid receptionen står en äldre herre bakom disken. Jag gör en ansats att fråga om parkeringsplats; Ekskusmi Sör, … Jag hinner bara börja innan mannen bakom disken avbryter mig; Skandinavien? Okej, han hörde direkt att jag kommer från Skandinavien. Jag erkänner att jag kommer från Sverige. Det lyser till i mannens ögon och han säger; Olof Palme … fortsätter sedan med en rad namn … Björn Borg, Mats Wilander … Jag bara nickar och mannen ser allt lyckligare ut. Han fortsätter rabbla svenska namn och avslutar med Stieg Larsson. Jag kunde inte fått ett bättre mottagande på Negresco.

Önskar själv att jag kan rabbla lite franska namn eller något annat som kan få mig att framstå som påläst men det står helt stilla. Det enda jag kommer på är giljotinen, fast det avstår jag från att säga. Till slut kommer jag på Alain Prost, den forne formel-ett stjärnan. Jag får en ryggdunk av mannen och ett leende. Han tar mina bilnycklar och lovar ordna med parkeringen. Kanske lika bra att han inte uppfattade mig som engelsman när allt kom omkring. Att vara svensk är uppenbarligen inte så tokigt.

Sov gott på Negresco denna natt. Men blev svindyrt. Verkligen svindyrt! Grymt! När jag startar min Ferrari åker ändå mungiporna upp. En amerikansk motorjournalist skrev en gång; ¨Varje gång du startar en Ferrari känns som första gången¨. Att ljudet av tolv cylindrar kan göra en så lycklig! Sätter på mig solglasögonen. Kollar backspeglarna och instrumenten. Känner hur koncentrationen automatiskt infinner sig. Iväg!

456 GT int

Brakar ut på Autoroute A8 riktning Marseille. Får raskt upp styrfart. Så fantastiskt att spela med de sex växlarna. Ibland växla ned ett par steg bara för att känna accelerationen och höra ljudet. Finns flera fortåkare på vägen. Ser dom komma som jaktfalkar i backspegeln. Ett par Mercedes SL och några Porschar. Låter dom köra om. Bara för att få nöjet att jaga ikapp. Går ut i slagläge, växlar ner och ger full gas. Kör om hela klabbet i 270 km/t. De stegrande hästarna behöver luftas ordentligt. Farten ökas. Motorn sjunger vackert och högt. Vägen blir allt smalare. Grönskan vid sidan av vägen svischar förbi och blir till en tät kuliss. I en två tons Ferrari drar jag fram som en missil. Största risken med att köra fort är att andra bilister felbedömer min fart. Bilar som svänger ut i vänsterfilen kan ställa till det. Vänsterfilen är min. Där ska ingen annan vara!

Gäller att ha koll långt fram. Och bromsa i väldigt god tid. Är man inte medveten om de långa bromssträckorna i hög fart är det goodbye. Ferrarin bromsar till stopp från 100 km/t på 35 meter. Tredubbla farten ger 9 gånger så lång bromssträcka. Tillkommer reaktionstid 1 sekund. Total stoppsträcka blir 400 meter. Ett helt varv runt löparbanan på en idrottsanläggning! Vid en situation behövs i praktiken säkert en halv kilometer. Är nog klokt att vara ensam på autoroute när man kör 300 km/t.

Min koncentration är total. En sagolik njutning att krypa in i den totala koncentrationen. Då inträder paradoxen att koncentrationen samtidigt ger vila. Det är en vila från livets verklighet, fjärran från bekymmer och förtretligheter. Allt är euforiskt. Det känns som jag flyger lågt. Tänker på Frank Sinatras låt ¨Come on fly with me¨. Farten och bilen berusar. Allt är som en dröm. Slurp! Dags att tanka igen! Men när det gäller Ferrari kommer bensinpriset aldrig upp i sitt rätta värde.

På kvällen blir det dags att kolla efter natthärbärge. Tråkiga tankar om ekonomi och reskassan kommer över mig. Att sova på Negresco varje natt skulle snart knäcka reskassan. Sova på hotell överhuvudtaget är inte billigt natt efter natt. Lite senkommet att börja fundera i dessa banor.

456 GT red_

Kan man komma i en Ferrari och ta in på vandrarhem? Sova i bilen vissa nätter? Får jag inte ihop det på slutet är det Monaco som gäller. Casinot. Sätter Ferrarin som pant. Satsar på rött och hoppas få dubbla insatsen. Då kan jag fortsätta ett tag till. Annars blir det Sverige och socialen. Eller kan man gå på socialen i Nice? Samma sociala rättigheter för alla medborgare inom EU borde gälla. Har man tom peng pung så har man. Blir säkert tvungen att sälja bilen först. Då är det liksom slut med det roliga över huvudtaget. Eller kanske finns det en lösning? Får överlåta Ferrarin på morsan. Och hoppas att hon lånar ut den ibland! Kanske kan det ändå ordna sig mot slutet. Drygar man ut med lite svartjobb så kan man säkert lufta de tolv cylindrarna lite då och då. Det ordnar sig även om det går åt helvete.

Ferrarin skapar kontakter

Jag sov på ett sunkigt hotell. Vaknar ledbruten av en alltför mjuk säng. Hoppades ingen stulit bilen under natten. Äter en stadig men oförskämt dyr frukost. Leendet från kvinnan som tar betalt uppväger en del. Ferrarin står kvar och väntar på husse. Startar bilen. Det blir liv i alla mätare och motorn ger ifrån sig ett svagt rytande. Egentligen skulle jag vilja ha ett häftigare avgassystem som låter mera macho, något som får håret att resa sig på bröstet. Och nackhåren att resa sig på passagerarna!

Jag åker iväg längs strandlinjen i sakta mak. Tar det lugnt för att värma upp maskineriet. Ökar gradvis farten. Fortsätter bort till Ste-Maxime där den kungliga sommarstugan finns, Villa Mirage, där Prins Bertil och Lilian tillbringade mycket av sin tid. Passerar förbi det vackra huset med de inte fullt så vackra soptunnorna som står på parad framför portarna. Kanske något att gräva i för karriärsugna journalister? Man vet aldrig vad som finns i de kungliga soporna.

Jag stannar och äter på en restaurang. Känner blickarna från ett par kvinnor. Märker att dom vill ha kontakt. Hamnar vid samma bord. Konversationen blir livfull på knackig engelska. Upplever snart damerna som en smula jobbiga och avslutar min måltid och reser mig från bordet inom ramen för hövlighet. Tar en promenad i stan. Kommer fram till hamnen med alla häftiga båtar. Där ligger också kungens båt, Polaris, en bastant knubbig sak. Går förbi en park och ser en skylt med Prins Bertils namn, Boulodrome Prince Bertil de Suède, ett boulområde. Prins Bertil berättade i ett TV program hur han med bar överkropp styrde iväg med sin vespa ned till boulebanan. Prinsen sa att han skämtsamt gick under namnet ¨den nakna apan¨.

Åker tillbaka i riktning mot Nice. Stannar i Cannes för att ta en fika. Faller för frestelsen att glänsa lite och parkerar Ferrarin framför ett café där det sitter fullt med folk. Parkering är knappast tillåten där men har man en Ferrari har man dispens från vissa trivialiteter. En kvinna ler älskvärt mot mig. Var har alla dessa leende kvinnor funnits förut i mitt liv? Jag börjar undra varför jag inte skaffat Ferrarin tidigare. Vad hade hänt om jag parkerat, min förra bil, Volvon framför caféet? Vissa av livets frågor förblir obesvarade. Dessutom hade jag aldrig ställt mig där med Volvon. Ferrarin kanske kan ses som ett bra hjälpmedel för oss lönnfeta män med begynnande flint? Detta med kvinnor får mig att blicka ut mot Carlton Hotell. Superlyxigt hotell byggt 1911 med en tårtlik fasad i vitt och två svarta tvillingkupoler som påstås vara modellerade på älskarinnans bröst till mannen som byggde hotellet.

Damen med leendet ser trevlig ut. Bestämmer mig för att göra en framstöt.

–          Bånskjul madam, säger jag på min bästa franska.

–          Hello, I´m Jane, säger hon och ler om möjligt ännu mer.

Å fan, hon är Brittisk hann jag tänka innan hon drar igång en lång harang som jag inte riktigt begriper. Jag försöker skruva fram min oxford-engelska men det låter lika simpelt som mitt ¨bånskjul madam¨. Blir nervös och känner hur ansiktsfärgen börjar stiga till rosso corsa. Helt plötslig griper hon tag runt min handled och ser bara god ut. Hon förstår nog också att jag inte riktigt lirar i Ferrari-divisionen. Hon har vackra, varma ögon som får mig att smälta. Fan också, hon får det att kännas. Får inte gå och bli kär nu när jag har Ferrarin. Jag blir kvar länge vid hennes bord. Slutar med att jag ger henne mitt mobilnummer och jag får hennes.

För att skaka av mig de omtumlande känslorna drar jag iväg så det ryker från caféet. Dumt förstås. Omoget som en artonåring med nytt körkort. Imponerar knappast på Jane. Åker till Nice och hittar en betydligt billigare övernattning än Negresco. Bokar rummet men eftersom det är tidig kväll och jag inte hittar någon parkering åker jag upp till stadens utsiktsplats. Blickar ut över Änglabukten som den kallas. Nog är Nice och hela Rivieran en plats för gudar. Redan de gamla Romarna älskade området och många lämningar finns kvar sedan den tiden med bland annat ståtliga akvedukter.

Tar sedan en sväng bort till Cap Ferrat. En bergig men grön halvö som är den verkliga gräddhyllan för Rivierans allra förmögnaste. Högst upp har familjen Rothschild sin villa. Är ingen villa med svenska mått mätt utan ett palats. Möter en Rolls-Royce modell äldre. En Silver Cloud i toppskick med privatchaufför och en nobel herre i baksätet. En mängd kändisar har bott på Cap Ferrat bland annat Edith Piaf. Åker ner till Nice igen efter en timme. Hittar en parkering. Behöver röra på mig. Promenerar och passerar en gata som fått sitt namn efter den svenska kungen Gustav V som tillbringade många vintrar i Nice på sin ålderdom. V-Gurra som han kallades. Spelade både tennis och broderade dukar. Mycket är brittiskt på Rivieran. Kul att även se lite svenskt.

Går till en marknadsplats kvarteret bakom Promenade des Anglais. Slår mig ned vid en restaurang med hyggliga priser. Beställer in grillad kyckling och en flaska rosé. Vinet börjar snart kännas. Avstår från att tömma flaskan. Jag har redan kommit i mitt ¨framtunga tillstånd¨ där känslan att tippa framåt infunnit sig. Inte så att jag vinglar när jag lämnar restaurangen. Men det framtunga tillståndet gör mig påtagligt understyrd i svängarna. Tar dålig styrning. Somnar inte på en gång trots vinet. Får inte Jane ur mina tankar. Ferrarin har fått en konkurrent. Undrar vad hon tycker om mig? Fast utan Ferrarin är jag väl bara ointressant, den blyga killen från landet …. eller?

Mera racing

Vaknar av att solen skiner med full kraft in i rummet. Glömt dra ned rullgardinen. Har sina skäl efter den blöta kvällen. Lyckligtvis har naturen utrustat mig med gåvan att slippa baksmälla. Kanske min största tillgång. Tar det lugnt under förmiddagen. Drar sedan iväg upp på A8:an autoroute riktning Ste-Maxime.  Vill bara köra bil. Tar det ändå lite vackert och kör i nästan laglig fart runt 170 km/t. Önskar att det gick att släppa fram lite mer av det underbara motorljudet. Har nog sett en verkstad för exklusiva sportbilar längs kustvägen mellan Ste-Maxime och Cannes.

Svänger av från motorvägen och letar mig fram längs kustlinjen. Ser snart skylten med verkstaden. Svänger in något kvarter bakom vägen. Det kommer fram en man i overall. Jag frågar om han vet något sätt att få mera ljud i min Ferrari. Rent språkligt har vi mycket svårt att förstå varandra. Men vi förstår varandra vad gäller Ferrarin. Den borde låta mera racing. Mannen hämtar ett slags slutstycke som lätt kan monteras på avgasrören bara han får ett par timmar. Som Ferrariägare skäms jag att fråga om priset men tydligen genomskådar han mina tankar. Det ska inte bli dyrt försäkrar han.

Jag tar en promenad längs stranden och återvänder lite tidigare än jag borde. Bilen står klar med fyra glänsande slutstycken. Mannen i overallen kommer utfarande och låter nästan extatisk och skriker ¨tres bonne¨. Det låter tydligen mycket bra. Jag sätter mig i bilen och startar. Motorn går igång direkt. Lyssnar in ljudet på tomgång. Ljudet är kraftfullare än förr. Lite åt det dova hållet. Ger mera gas. Ljudet blir genast spetsigare, ilsknare och motorn tigger om mera gas. Mannen i overall ser lyckligt ut och tittar förväntansfullt på mig. Jag nickar gillande och höjer varvtalet gradvis. Låter så vackert att man kan gråta. Nu hörs det att bilen har 442 hk och inte längre ber om ursäkt för det. Så kraftfullt med vassa undertoner som hämtat från racerbanan. Nu har jag fått den racer jag vill ha. ¨Tress bån¨, säger jag och nickar åt mannen att ta plats på passagerarsätet.

456 engine

Jag drar iväg med ett vrål. Motorn sprider ljuva toner som får både mannen och mig att sitta fånigt småleende. Behöver en autoroute för att sträcka ut. Kan inte vänta. Känns som innan julklappsutdelningen när man var barn. Letar mig snart ut mot A8:an. Smyger nästan andäktigt längs påfarten. Kollar att ingen kommer. Full gas! Det är som om himmelens portar öppnar sig av välljud! Låter verkligen racing! Ljudet är högt och klart med en kraftfull, vass sång. Precis vad som behövdes! Min passagerare flinar belåtet. Han pratar oavbrutet men det enda jag riktigt förstår är ¨tres bonne¨ och ¨excellente¨. Jag svänger motvilligt vid nästa avfart för att skjutsa honom tillbaka och betala.

När vi kommer in på kustvägen kan jag konstatera att motorljudet inte blivit störande högt. Jag har fortfarande en komfortabel Gran Turismo men racing-generna är tydligare. Riktigt billig blir inte operationen men då har han av någon anledning bytt även olja och filter. Inte för att jag bad om det men det är förstås bra att fått det gjort. Kanske var det inte dyrt men hålet i reskassan blev betydande. Kostar inte på mig något restaurangbesök ikväll. Går in på ett litet café. Köper en croque monsieur, varm macka med ost och skinka med senap. Riktigt gott och mättande. Somnar gott på kvällen – men denna gång på ett vandrarhem.

Allt faller på plats

Sängen var bättre på vandrarhemmet än det sunkiga hotellet natten innan. Kommer igång vid tiotiden. Får lust att åka till Cannes igen. Till caféet. Kolla om Jane är där. Precis då ringer mobilen. Det är Jane! Hon finns vid hamnen i Antibes. Klart jag måste dit. Nu! Jag älskar att skaffa mig legitima skäl att köra fort. Är förstås skitnervös för mötet med Jane. Går alldeles för fort längs kuststräckan. Jag vill bara köra fort. Inte köra över någon. Lugnar ner mig. Har svårt att hålla mig. Åker genom Juan-les-Pins. Strax framme. När jag närmar mig Antibes har jag skruvat upp farten igen och dundrar ned till hamnen. Stannar lätt spektakulärt på tvären bredvid en mörkgrön Range Rover. Kliver ur. Ser mig om. Där står Jane – med en man! Shit! Min vanliga otur.

Dom kommer fram till mig. Jane ger mig de där varma ögonen som jag fick på caféet. Förstår ingenting. Vad ska hennes man säga? Jane presenterar mig för sin bror, Alex Newton. Okej, drar en lättnadens suck. Dom vill att jag följer med på en tripp med båten som Alex har. Inte vad jag önskar efter som jag lätt blir sjösjuk men jag håller masken. Jag kollar ut över hamnen och ser en skog av master från alla segelbåtar. Frågar vilken segelbåt som är hans. ¨Segelbåt? Det är bara för dagdrömmare. Jag har en riktig båt¨, svarar Alex. En riktig båt är en Chris Craft med dubbla V8:or.

Alex går före till båten. Jane och jag blir kvar ensamma. Vi blir bara stående och tittar på varandra en lång stund utan att säga något. ¨Du ser underbar ut¨, säger jag plötsligt och kysser henne. Jag blir alldeles häpen över mig själv. Vad fan gör jag? Jag som alltid är sån fegis. Men Jane möter min kyss med värme och smeker mig över mina glesa hårtestar.  Det var länge sedan jag kände något sådant. Ser Ferrarin stå där bakom oss och upplever den plötsligt som något som bara är av plåt. Inget annat. Kramar Jane intensivt. Har nog inte förstått vad jag verkligen längtade efter. Alex skriker på oss. Han vill att vi kommer till båtfan. Vill egentligen bara stå kvar och göra det jag gör. Göra det vi gör med varandra.

Vi åker ut med Alex. Fantastisk båt med ett lika fantastiskt ljud. Gör 50 knop i sina bästa ögonblick. Men resan blir inte lång – lyckligtvis. Klarar mig utan sjösjuka. Tror Alex genomskådat vad som är på gång mellan Jane och mig. När vi går i land följer Jane med till Ferrarin.  Alex drar iväg med Range Rovern. I sakta mak åker vi efter en bit i riktning mot Cannes. Känner inte för att köra fort. Gör en omkörning av ett långsamt fordon. Njuter för några ögonblick av kraften och motorljudet men saktar sedan in. Sneglar på Jane. Känner mig lycklig.

En av meningarna med resan var att ta reda på vad jag vill i livet. Med Jane faller alla bitarna på plats. Fortsätter förbi Cannes och vidare mot de röda bergen och klipporna, Massif de l´Esterel. Så underbart vackert i solljuset. Jag stannar och vi gå ner för en brant till havet och hittar en liten badvik. Berättar för Jane om bilden jag sett från 50-talet med Ingrid Bergman och Rossellini på väg till Rivieran. Frågar Jane om hon vill upptäcka det svunna Rivieran med mig. Hon ligger på rygg i sanden och bara nickar JA.

Ante Dekadante

Publicerat i Gästinlägg | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 5 kommentarer

Maserati Biturbo – Ett unikum bland exoter

Maserati 430 1987-91

Maserati – En av de italienska exoterna och ett av de mest exklusiva märkesnamnen över huvudtaget. Dess ärorika historia gör verkligen skäl för namnet, med stora racingframgångar ända från dess födelse så tidigt som 1914 och åtminstone 40 år framåt. Här fokuserar vi på den udda fågel som skulle rädda märket i oljekrisens spår: Maserati Biturbo.

Maserati är väl mest känt som tillverkare av dyra gran turismo-vagnar från och med 1950-talet och fram till 70-talets mitt.  När ingen längre ville ha de dyra, hantverksmässigt sammansatta GT-bilarna, var krisen var ett faktum, och i den vevan köpte likaledes italienska De Tomaso det sjunkande skeppet av Citroën. En ny era påbörjades därmed i företagets historia.

Räddaren i nöden var den massproducerade Biturbon och kanske är det denna kompakta exot med sitt boxiga, diskreta linjespel som kommer på tanke när Maserati-namnet nämns för min egen generation. Produktionen bestod ju under hela sjutton år 1981-98!

Allra första versionen av Biturbo presenterades 1981. Lätt, elegant design. Enkelhet och diskretion var ledorden!

För att få företaget att gå med vinst igen utvecklades en ny bil ämnad för en massproduktion som märket aldrig tidigare varit i närheten av och Maserati Biturbo skilde sig därmed radikalt från vad märket brukade bygga för bilar. Förebilden hette BMW 3-serie som när det begav sig tillverkades i sin första version kallad E21. Men Maserati kopierade knappast konceptet som andra, mer normala biltillverkare gjorde (Mercedes 190 m.fl.) utan gick helt sin egen väg och skapade något unikt som i princip skapade en ny, och väldigt liten, nisch.

Biturbo var nämligen ett fullblod precis som tidigare Maseratis, fylld med tekniska filéer som anstår märket, och därmed var den knappast billig även om den var mer prisvärd än tidigare Maserati-bilar. Det unika var att den såg ut som en helt vanlig bil med sin kompakta, fyrsitsiga kaross, som om den var ett självklart alternativ till en BMW 3-serie. Men Maseratin var betydligt mer exklusiv med tekniska specifikationer som antydde skör, dyr specialbil snarare än massproducerad familjebil. Därför hade Biturbo få naturliga konkurrenter där kanske Alpinas förädlade (och dyra) BMW-bilar låg närmast.

Biturbo, som den rätt och slätt kallades, visades som tvådörrars coupé i december 1981. Motorn var speciell, en 2-liters 90-graders V6:a med enkla överliggande kamaxlar, tre ventiler per cylinder och dubbla turboladdare, därav modellnamnet. De första bilarna hade förgasare. Toppeffekten hamnade på 180 hk och Biturbo angavs klara 0-100 på 6.5 sekunder och toppa 215 km/h.

Biturbo togs emot mycket väl och blev genast populär i Italien men undermålig kvalitet och plötsliga prishöjningar tog udden av succén. Framför allt överhettades motorerna lätt, elfel var vanligt och monteringskvaliteten var knappast förtroendeingivande. Toppåret 1984 såldes dock runt 6300 bilar vilket med Maserati-mått mätt var astronomiskt (men mycket blygsamt vid jämförelse med BMW 3-serie).

1983 fick coupén sällskap av en fyrdörrars-variant med förlängt axelavstånd som kallades Maserati 425, ”4” för antal dörrar och ”25” för motorvolymen 2.5 liter, vilket förstås ökade kundunderlaget ytterligare. Motorn i 425 var den större variant av biturbo-motorn som introducerades i exportmodellen Biturbo E samma år, i princip en tvådörrarsbil med den större motorn. I Italien föredrogs motorer på max 2 liter på grund av särskilda skatteregler som gjorde bilar med större motorer betydligt dyrare. 1985 kom därför Maserati 420 med fyrdörrars-karossen i kombination med den mindre motorn.

Maserati 425 1983-89_

Maserati 425. Jo, Biturbo byggdes även som fyradörrars sportlimousin!

1984 kom en öppen cabriolet kallad Spyder som främst var avsedd för den amerikanska marknaden. Den designades och byggdes av Zagato och hade kortad hjulbas. Spyder fanns både med 2- och 2.5-litersmotorn.

En lättare uppdatering kom 1985 då den skinnklädda instrumentbrädan fick ett snyggare utseende samtidigt som kvaliteten höjdes. 1986 fick Biturbo-serien insprutningsmotorer och med det nya beteckningar: Biturbo i, Biturbo Si, 420i, 420 Si samt 425i. Spyder fick insprutning året efter och fick då heta Spyder i samt Spyder iE.

En lite större, lyxigare och dyrare version kom 1986 och hette 228 (2.8-litersmotor på 250 hk). 1988 kom en specialmodell kallad Karif som hade den kortare hjulbasen från Spyder men var försedd med fast tak samt en ännu starkare motor på hela 285 hk (225 hk med katalysator).

Den öppna Maserati Spyder.

Biturbo-namnet försvann under 1988 och in kom istället Maserati 222 som fungerade som volymbilen i den alltmer växande Biturbo-serien. 222 var samma bil som förut men med en del modifieringar. Aerodynamiken förbättrades genom ett rundare frontparti och 2-literssexan gav nu goda 225 hk, medan export-modellen 222 E fick en 2.8-litersmotor på 248 hk. Fyrdörrars-modellen erhöll samma uppdateringar och döptes därmed till 422 medan exportmarknaderna fick hålla till godo med 425i med 188 hk. Ytterligare en fyrdörrars-version var 430 som kom 1987 och begåvades med 2.8-litersmotorn från 228.

1989 kom ytterligare en förändring – införandet av fyrventilsteknik och ännu en namnändring. Tvådörrarsbilen döptes till 2.24v och fyrdörrars-versionen till 4.24v. En rejäl facelift kom 1991 med modifierad front, akter och flera mindre detaljförändringar. Vid det här laget var Biturbon rejält gammal och tillverkades endast i några hundra exemplar per år. Men fortfarande var den blixtrande snabb och hade bättre kvalitet än förr.

Den vällustiga interiören är onekligen ett av glädjeämnena med en Biturbo!

1989 visades toppmodellen Shamal som fick den nya dubbelturboladdade aluminium-V8:n på 3.2 liter och 326 hk. Shamal stod ut genom sina snett skurna bakre hjulhus. Knappast en vacker vagn men snabb som ett skott med en toppfart på 270 km/h trots den otidsenliga karossformen.

1992 uppdaterades Biturbon igen och döptes om till det legendariska namnet Ghibli. I detta utförande kom modellen att tillverkas ända till 1998. Vi det laget var det förstås hög tid för avlösning om märket skulle överleva och glädjande nog släpptes en helt ny gran turismo: 3200 GT. Om den snabba skönheten kan man läsa i en tidigare artikel.

Supervagnen Shamal kom 1990 och huserade märkets nya V8, med biturbo förstås!

Så hur ringar man in Biturbons väsen? Jo, samtidigt som den i princip saknade konkurrenter under hela sin livstid var den ju själva fundamentet för märket Maserati under en herrans massa år, under närmare två decennier. Den räddade sannolikt märket undan konkurs och tog det till en aldrig tidigare skådad massproduktion.

Biturbon mixade standardbilens diskretion och utrymmen med fullblodssportvagnens prestanda, köregenskaper och exklusivitet, men också dess skörhet. Biturbo var knappast en bil man likt en BMW 3-serie slet på vinter som sommar i tusentals mil per år, även om kvaliteten förbättrades radikalt med åren. Den som ville ha en tillförlitlig sportbil att bruka varje dag valde nog en BMW M3 eller Porsche 944 istället.

Sista utvecklingen av Biturbon: Maserati Ghibli. Tillverkning 1992-96.

Modellen hade onekligen sin givna kundkrets, personer med god ekonomi och smak för livets goda som ansåg att diskretion är en hederssak. Med en Biturbo skrek man inte ut sin framgång i samhället utan njöt av italiensk finess, teknik och blixtrande prestanda i full diskretion och utan att behöva lämna hemma varken vänner eller familj. Nog är det något alldeles särskilt med en Biturbo – smakfullt, måttfullt och elegant på något svårbeskrivbart italienskt vis!

Själv befinner jag mig i fantasins värld. Jag har köpt ett litet hus vid den italienska Medelhavskusten och ägnar min tid åt att leta upp en omhuldad, garagerad Biturbo att lägga beslag på för en billig peng. För där växer de ju närmast på träd, åtminstone jämfört med tillgången här hemma, och kostar en spottstyver hur fina de än är. Min optimala Biturbo är en mörkblå tvådörrars Maserati 222 från 1988-91 då kombinationen av design, utförande och kvalitet var som allra bäst. De viktiga tekniska uppdateringarna var på plats medan den mindre lyckade ansiktslyftningen ännu inte genomförts.

I den ska jag sitta och njuta i min kokong av ljust läder och blankpolerat trä, spela mellan växlarna i den mekaniskt kärva ZF-lådan och hänföras av den explosiva kraften och underbara sången som strömmar ut ur avgasrören. I bästa diskretion ska jag i god fart fara fram längst kustvägarna på väg till staden, kanske för att köpa ost, korv och vin.

Maserati 222 1988

BITURBO GENOM ÅREN

BITURBO 1981-88

Biturbo

Biturbo S

Biturbo E

Biturbo ES

Biturbo i

Biturbo Si, 2.0 & 2.5

 

420/422/425/430 1983-91

425

420

420 S

420i

420 Si

425i

430

422

 

222 1988-93

222

222 E

222 SE

222 SR

222 4v  (facelift, 1991-93)

 

2.24v 1989-92

4.18v 1990-92

4.24v 1990-92

430 4v 1991-94 (facelift only)

 

SPYDER 1984-94

Spyder

Spyder E

Spyder i

Spyder iE

Spyder i90

Spyder iE90

Spyder III, 2.0 & 2.8 (facelift)

228 1986-92

KARIF 1988-92

SHAMAL 1989-96

GHIBLI 1992-98

Ghibli 2.0

Ghibli 2.8

Ghibli GT

Ghibli Primatist

Ghibli Cup

Maserati Spyder interior 1985-89

Länk till svenska Maserati-klubben: http://www.autolife.se/maseratiklubben/

Filip Ericsson

Publicerat i Historia | Etiketter , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Välkommen tillbaka Opel Monza!

Opel Monza Concept 2013

I dagarna har framkommit oanade uppgifter om att en konceptbil kallad Opel Monza ska presenteras på bilsalongen i Frankfurt i höst. Kaffe satts i vrångstrupar och hakor tappades. En ny Opel Monza, hurra! Faktum är att detta är första gången på många år som åtminstone jag har sett fram emot en ny Opel, en Opel att dregla över. Yngre människor födda på 80- och 90-talen kommer nog inte ihåg att Opel på 70- och 80-talen sålde ett flaggskepp kallat just Monza, och likt den bilen verkar nya Monza hamna i samma kategori – en stor, snabb, exklusiv tvådörrars coupé.

Uppgifterna kring det nya Monza-konceptet är knapphändiga. Vi vet inte så mycket mer än att den ska visas i Frankfurt och att vi har fått se ett par teaser-bilder, men dess uppenbarelse känns ändå som någon sorts nytändning för Opel. Detta ”folk-märke” har onekligen haft fler dalar än toppar de senaste åren. Under 80-talet, när jag var liten, var Opel Monza en favorit hos många småungar. Den var på något sätt en budget-635 CSi, en GT-coupé för folket! Och det var precis vad världen behövde; en riktigt snygg, cool och snabb vagn som till skillnad från BMW 635 dessutom var hyfsat överkomlig.

Monza tillverkades från 1978 till -86 och var en coupé-modell av lyxbilen Opel Senator. Denna var i sin tur i princip en förlängd, sexcylindrig och lyxutrustad Opel Rekord. Märkets större familjebil Rekord hade kommit i ett nytt utförande 1977 och givetvis kom en rejäl sexcylindrig prestigevagn samt en ny stor coupé precis som tidigare att byggas på denna. Coupén hade tidigare bara hetat Rekord Coupé i fyrcylindrigt utförande och Commodore i sexcylindrigt. Men den nya coupén kom endast med sex cylindrar och begåvades med ett nytt , fränare namn: Monza.

Opel Monza 1978-82 (A1)_Opel Monza 1982-86 (A2)_

Ovan: Till vänster en Opel Monza i finare omgivningar, här i sitt första utförande 1978-82. Till höger den uppdaterade versionen som kom 1983. Den sportiga coupén byggdes i runt 47 000 exemplar under sina nio produktionsår.

Monza var mycket elegant med sin sportigt sluttande taklinje men den dolde faktiskt en stor halvkombi-baklucka. Detta faktum var dock knappast någon nackdel när det blev så här praktiskt och snyggt. Titta bara på dagens dyra Audi-bilar, A5 och A7, som ju är ”coupéer” men med halvkombilucka. Opels koncept kom därmed att återupptas av fina Audi!

Med tekniken från Rekord/Senator var Monza en ganska enkel och rättfram konstruktion som dock var större än summan av sina anspråkslösa delar, och i förvandlingen från folkbilen Rekord till lyxbilen Senator/Monza kom också en del nya, påkostade lösningar. Exempelvis hade bilen delad bakaxel som gav ett sofistikerat väguppträdande (men usla vinteregenskaper), ventilerade skivbromsar och ZF-styrning med hastighetsberoende servo. Monza erbjöd också förvånande fina vägegenskaper, komfort och prestanda.

Motorn var Opels fina, riviga raka sexa med enkel överliggande kamaxel. I den första versionen kallad Monza A1 (1978-82) fanns tre modeller: 2,8 med förgasare, 3,0 med förgasare samt 3,0 med bränsleinsprutning. Effekten var 140, 150 respektive 180 hk.

Den uppdaterade versionen Monza A2 (1983-86) hade ytterligare motoralternativ, alla med bränsleinsprutning. Den raka sexan fanns nu i 2,5- och 3-litersutförande med 136 eller 180 hk, samt en katalysatorrenad 3-litersmotor på 156 hk som dock bara fanns under det sista tillverkningsåret 1986. Monza A2 fanns även med fyrcylindriga motorer från Rekord men dessa såg vi (lyckligtvis) aldrig i Sverige. Växellådsalternativen var fyr- eller femväxlad manuell alternativt tre- eller fyrstegad automatlåda beroende på årsmodell.

Opel Monza GSEOpel Monza 1982-86 (A2) interior_

Ovan: Till vänster den salta Monza GS/E som här visar sin feta akter. Interiören hade Opel-typiskt rejäl layout med utmärkt ergonomi. Inte världens roligaste plastmaterial, men ändå välbyggt och nonsensfritt, dock utan att nå BMW-nivå. Härlig plysch!

Värstingen var Monza GS/E som fanns från och med 1983 års modell. Det var en sportigare variant med Recaro-stolar, digitala instrument (som i Audi Quattro!), spoiler på bakluckan och differentialbroms. GS/E hade förstås den starkaste motorn, det vill säga den bränsleinsprutade 3-litersvarianten på 180 hk. 0-100 gick därmed på 8,5 sekunder och toppfarten angavs till 215 km/h – fina siffror vid 80-talets början och inte långt ifrån nämnda BMW 635 CSi!

Enligt rykten baseras den nya konceptbilen på den bakhjulsdrivna plattformen från Cadillac ATS, GM-lyxmärkets nya lilla bil som har fått utmärkt kritik för sina ypperliga köregenskaper. Och denna tekniska bas skulle onekligen passa en ny Monza som handen i handsken. Vidare skulle den rejäla 3,6-literssexan på drygt 300 hk som erbjuds i ATS också sitta som gjuten.

Nya Monza, om den mot förmodan skulle godkännas för serieproduktion, skulle komma som en skänk från ovan för Opel som har haft stora ekonomiska problem de senaste åren, bland annat på grund av en djup identitetskris. Vem ska köpa Opel, varför finns det och vad står det för?

Opel Monza Concept 2013__

Opels VD tillsammans med det nya Monza-konceptet.

För att kunna svara på dessa frågor måste man hitta tillbaka till sina rötter och börja bygga rejäla, praktiska familjebilar som inte kostar skjortan men ändå erbjuder god kvalitet, vettig teknik och snygga, karaktärsfulla karosser, precis som Opel-bilarna ofta gjorde förr. Visst har märket börjat hitta rätt med både Astra och Insignia men det går fortfarande trögt. En Monza skulle sannolikt snabba på utvecklingen i rätt riktning.

Opel är i ett skriande behov av en Halo car, en spjutspets som leder vägen för de vanliga bilarna men som inte är så dyr att den inte kan nås av normalinkomsttagare. Om en ny Monza skulle baseras på Cadillac ATS som ryktet ju har gjort gällande skulle priserna definitivt kunna hållas på en rimlig nivå samtidigt som bilen skulle få samma utmärkta egenskaper som Cadillacen. En ny Monza skulle också passa in perfekt som en 6-serie för vanligt folk, precis som originalet var, för GT-vagnar är ju på högsta mode idag. Så bygg en ny Monza, Opel, och låt den bli startskottet för en pånyttfödelse av ett anrikt märke som förtjänar att leva vidare!

Opel Commodore GSE Coupé 1970-71Opel Commodore GSE Coupé 1972-77Opel Senator A1

Ovan Monzas släktträd. Till vänster Commodore GS/E Coupé från 1970-71, i mitten Commodore GS/E Coupé från 1972-77 och till höger Opel Senator som stod som teknisk grund till Monza.

Modellöversikt Opel Monza

Opel Monza A1, 1978-82

2.8 140 hk, förgasare

3.0 150 hk, förgasare

3.0E 180 hk, insprutning

Opel Monza A2, 1983-86

2.5i 136 hk, 1983-86

3.0i 180 hk, 1983-86

2.0i 110 hk, 1984               (4cyl)

2.2i 115 hk, 1985-86         (4cyl)

3.0i 156 hk, 1986

skanna0015 (2)

Ovan: Farsans Opel Commodore GS/E Coupé från 1974 under en fjällvandring vid mitten av 80-talet. En frän bil med den klassiska raka sexan under huven, här i 2,8-litersutförande med insprutning och 160 rappa hästkrafter. Efterträdaren hette förstås Opel Monza.

Filip Ericsson

Publicerat i Bilar & bilindustri, Nyheter | Etiketter , , , , , , , , , , | 10 kommentarer

Saaben som aldrig blev & Upprop till Nevs – Bygg den!

New Saab 9-3__

Det är vida känt att Saab långt innan konkursen 2011 arbetade på en ersättare till den åldrande mellanklassaren 9-3, ett arbete som hade allra högsta prioritet hos den då Spyker-ägda tillverkaren. Ryktena om en ny 9-3 hade figurerat länge och redan strax efter Spyker Cars övertagande i början av 2010 gjorde Viktor Muller klart att en sådan är av högsta prioritet och fanns således med i den då gällande affärsplanen. Och konstigt vore annars. Utan en modern mellanklassare kan knappast någon familjebilstillverkare överleva.

Sedan anställdes amerikanen Jason Castriota, tidigare anställd på Pininfarina, som ny designchef och började genast prata om hur en ny 9-3 skulle se ut. Det framkom  uppgifter om en helt ny, egenutvecklad bottenplatta som den nya bilen skulle baseras på, om hybriddrivlinor och motorer från BMW.

Sedan tog det stopp och det bokstavligen när produktionslinan i Trollhättan stannade av på grund av pengabrist som gjorde att vare sig underleverantörer eller Saab-anställda kunde betalas. Detta skedde i april 2011 och tillverkningen kom aldrig att återupptas innan konkursen var ett faktum.

Modellnamnet 9-3 går tillbaka till 1998 när den första GM-baserade Saaben, Saab 900 med premiär sommaren 1993, fick en relativt kraftig ansiktslyftning och i samband med detta bytte namn. Det var från början en olycksdrabbad bil som led svårt av födslovåndor med undermålig kvalitet och ett trögt Opel-chassi. När 900 blev 9-3 hade man dock fått ordning på modellen och kvaliteten hade blivit god, men inget kunde dölja det faktum att det var en hopplöst daterad bil som inte hade mycket att sätta emot moderna mellanklassare som till exempel VW Passat eller BMW 3-serie.

Saab 900 1994-97-Saab 9-3 Sportsedan 2003-

Ovan: Till vänster andra generationen Saab 900 (1994-97) som utvecklades till den första 9-3:an genom ett ordentligt facelift 1998. En snygg bil med svåra kvalitetsproblem som dock löstes med åren. Till höger 9-3 generation 2 med premiär 2002. En betydligt mer lyckad bil men också en mer utslätad karaktär.

2002 presenterades den andra generationen av 9-3 och Saab var åter på banan. Fortfarande var den Opel/GM-baserad men nu hade Saab varit med i utvecklingsarbetet från början. Förutom den intetsägande utsidan fanns där ett villigt, något överstyrt (!) chassi, goda utrymmen och en snygg interiör med stark Saab-smak. En bra men inte anmärkningsvärd bil och nog var BMW:s evigt framgångsrika 3-serie fortfarande en tydligt vassare bil. Det är alltså denna 9-3 som fanns kvar i produktion när företaget gick i graven.

Glädjande nog (?) köptes både varumärke och fabrik upp av Nevs, National electric Vehicle Sweden, under 2012. Nevs är ett Kinesisk-ägt konsortium som ämnar att fortsätta bygga bilar under Saab-flagg. Dock är huvudsyftet att tillverka konkurrenskraftiga el-bilar även om det har spekulerats i att även Saab-bilar med förbränningsmotorer kommer att byggas. Inledningsvis har man klargjort att man tänker återuppta 9-3-produktionen i form av en uppdaterad version av den befintliga modellen, i början med förbränningsmotorer och sedan med el-drift. Under tiden kommer utvecklingen av en helt ny bil på den så kallade Phoenix-plattformen att återupptas, ett arbete som påbörjades av Saab långt innan konkursen och som Nevs nu alltså planerar att fortsätta.

Den helt igenom Saab-utvecklade plattformen ska vara mycket flexibel och kunna anpassas till märkets alla framtida modeller, och detta kommer förstås att göra det enklare och billigare att utveckla fler nya bilar. Den flexibla plattformen var faktiskt en förutsättning för det reella intresse som faktiskt fanns för Saab-fabriken (och märket) efter konkursen.

I början av året läckte det ut bilder på nätet som föreställde en tidig design av nästa 9-3 och kort därefter släppte Castriota ut bilderna på en i princip färdig bil, åtminstone vad designen beträffar. Och först då framkom med all tydlighet vad Sverige, och världen, verkligen hade missat!

Fotografierna visade nämligen en sanslöst snygg och modern mellanklassbil som osade av Saab-gener i varje skrymsle. Min första spontana reaktion – när den värsta wow-faktorn hade lagt sig – var att jag blev ledsen. Varför får vi inte se den här bilen i försäljningshallarna och på vägarna!? Dessutom skulle den genom Phoenix-plattan ha blivit mer svensk än alla tidigare nya Saabar efter GM:s inköp 1990, samt få utmärkta turboladdade BMW-motorer under huven. Saabs moderna fabrik, som hade full kapacitet till produktutveckling, säkerhetforskning och kvalitetskontroll, skulle därmed ha kunnat utveckla och bygga en riktig drömbil för alla tjänstebilsförare som tröttnat på BMW och Audi, eller för alla dem som bara vill ha en riktig Saab.

New Saab 9-3New Saab 9-3.

Bilderna på Castriotas 9-3 visar på tydliga Saab-element från förr och det är precis så vi vill ha det! Det långt framdragna taket, taklinjen och bakrutans lutning ner mot bagageluckan samt den bakre fönsterlinjen som har formen av den så kallade ”Hockeyklubban” (introducerad på Sixten Sasons Saab 99 från 1968), är tydliga ekon från Saab 99 och 900. Alla dessa designelement bildar tillsammans en ytterst gemytlig och karaktärsstark helhet för alla som längtat efter en ny Saab.

De designelement som framgick närmast övertydligt på den berömda designskiss                                      som läckte ut hösten 2011 – den rejält välvda vindrutan, den typiskt musselformade huven samt formen på taket som liksom tjocknar till fram mot vindrutan – är dock borttagna från Castriotas slutgiltiga design. Huven böljar istället som på den gamla trubbnosen, Saab 93 och 96 från sent 50-tal och tidigt 60-tal, något som också präglade konceptbilen Phoenix på Genéve-salongen 2011.

Det är precis så här som svängarna måste tas ut om märket ska kunna särskiljas från andra så kallade premiummärken och erbjuda något eget, något udda. Vi får bara hoppas på att produktionsbilen som Nevs jobbar på får behålla dessa moderna, utmejslade linjer och att det blir någon produktion över huvud taget. Dessutom är det nog många som önskar att man inte bara släpper en elbil utan också förser de nya Saabarna med normala förbränningsmotorer så att Saab verkligen återuppstår på riktigt.

Saab PhoenixSaab Phoenix_Saab 9-3 2013

Ovan: Till vänster Saab Phoenix Concept som visades i Genève 2011 och som stod som inspiration till Saabs slutgiltiga 9-3-design. Interiören kanske kan ses som en föraning om hur den kommande produktionsbilen skulle ha sett ut invändigt. Till höger designskissen av nya 9-3 som hade betydligt mer utmejslade drag än den färdiga bilen.

Kanske bör också någon form av hybriddrivlina bli aktuell, något som ju faktiskt var under utveckling innan konkursen, och som skulle ge näring åt märkets fina miljöimage. För att bredda kundunderlaget så mycket som möjligt bör nya 9-3 också erbjudas som kombi och cabriolet och så småningom kanske även i en sportig SUV-kostym. Men det första och enda rätta steget måste vara att köpa loss Castriotas design och bygga bilen som den ser ut på bilderna!

Dessa fantastiska bilder har redan fått habegäret att gripa tag om många framtida bilköpare och jag är en av dem. Om kineserna bara håller vad de lovar och finansierar utvecklingen finns det inget som hindrar att nästa 9-3 blir en snygg, kompetent och högkvalitativ utmanare till Audi, BMW, Mercedes, Volvo och Lexus. Fabriken har både utvecklings- och tillverkningsresurser att klara av det på egen hand. Det enda (förutom pengar) som behövs är viljan och förmågan att tänka rätt, att tänka Saab!

Filip Ericsson

Publicerat i Bilar & bilindustri | Etiketter , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bilspotting i Wien DEL II

Av olika anledningar har jag hamnat i finkulturhuvudstaden Wien igen och självklart kunde jag inte hålla fingrarna borta från att fota bilar. Det kryllar ju alltid av roliga, intressanta och fina bilar i europeiska storstäder. Fokus denna gång ligger på svenska rariteter men andra godbitar spottades förstås också. Nedan följer mitt något excentriska urval:

012

Ovan: Vår svenska folksjäl stramt och upprätt personifierad. Nog sticker den extrema lådformen ut i dagens Wien alltid! Volvo 740 GL växer ju på träd här hemma även om beståndet faktiskt börjar tunnas ut nu år 2013. Modellen ansågs nästan för fin för vanligt folk när den dök upp 1984, två år efter lyxbilen Volvo 760. Stor och nästan lite vräkig och ganska rejält dyr dessutom. Men som vanligt när Volvo släpper en ny bil som alla tycker är för dyr spred den sig i familjelagren. Bara när Saab 9000i dök upp 1986 fick den en riktig svensk konkurrent. 740 hade sina fördelar givetvis men var också en förvånansvärt omodern skapelse med trötta B23-motorer, bakhjulsdrift och stel bakaxel. Bilen på bilden är i ett härligt originalskick och som vanligt i Centraleuropa har rosten hållit sig borta. Men nog behöver den en upputsning för att skina som en svensk prestigebil bör göra i en diplomatstad som denna!

002 (5)

Ovan: Volvo igen och en raritet av helt annan kaliber. En Volvo 144 i korrekt 70-talsorange är ju egentligen inte märkvärdigt alls, men vilket skick och som den sticker ut i Wiens moderna gatubild! Volvo 140 var ju i exakt samma position som 740 närmare 20 år senare; en ny Volvo i boxdesign som ansågs dyr och som alla ville ha, som sedan inte alls visade sig för dyr eftersom varenda kotte i Sverige skaffade sig en. Denna 144 är dock i slutet av sin levnadsbana, det ser ut att vara en 74, alltså sista årsmodellen. Sedan kom folkhemmets konung 240 och tog över.

009

Ovan: Alltid är det lika kul att spotta Saabar närhelst man är utomlands. Denna fina tredörrars 900 med spoiler och turbofälgar från gissningsvis tidigt 90-tal gick ju inte att missa. Måste vara härligt att kryssa fram med en sådan i storstadstrafiken med tanke på den fina styrningen och fasta chassiet, sittandes i en utsökt förarstol och ha total kontroll framför en flygplansinspirerad instrumentbräda. Och helst med turboknuff när man svänger ut på boulevarderna och ska hinna föra alla Mercedes och BMW till nästa trafikljus!

006 (3)

Ovan: Nästan lika ovanlig i Wien som den första Saab 900 är efterföljaren, som var så efterlängtad att en hel TV-reklamkväll tillägnades den någon gång under hösten 1993. Men den nya mellanklass-Saaben visade sig vara ett riktigt sorgebarn där samarbetet med GM inte verkade ha fungerat. Nya 900 byggde ju på ett Opel Vectra-chassi och föll isär som ett korthus. Men Saab ordnade problemen och till slut blev 900 en riktigt bra bil, även om det tröga och klumpiga chassiet förblev det samma. Så här i efterhand ser man en högst egen karaktär, ut- såväl som invändigt. En snygg Saab helt enkelt. Men den gamla är bättre!

011 (2)

Ovan: Att besöka Wien utan att spotta en drös med Porschar är knappast möjligt och den här var den finaste. Visst dräller det av 996 och 997 men hur kul är det att fota dem? Nej, en äkta luftkyld 911 ska det vara och visst passar de i vitt? Här en 911 Cabriolet med svarta Fuchs-fälgar, en klassisk kombination! Cabrioleten kom 1983 i form av 911 SC och året efter ersattes den av 911 Carrera 3.2, en bil som tillverkades till 1989. Om bilen på bilden är den ena eller den andra, det ser jag inte. Någon som vet?

010 (3)

Ovan: Första generationens Mazda Miata vill man inte missa, en mytisk bil som är betydligt större än summan av sina beskedliga delar. Den startade ju trenden med öppna roadsters i rimlig prisklass och återuppfann samtidigt den riktiga folksportbilen när den presenterades 1989. Trots framtoningen av hårfrisörskebil kunde inget vara mera fel. Miata var en riktig sportbil som kunde rastas på bana med utsökt kontrollerade ställ. Dess fantastiska balans och precision i körkontrollerna saknade motstycke. En drömbil med 116 hk!

IMG_0160

Ovan: En äkta Willys Jeep kräver väl knappast någon förklaring. Fullt utrustad med spadar, yxor, märken och antenner dessutom! En galen syn i trafikmiljön 2013. Men med tanke på att Wien var ockuperat av segermakterna ända fram till 1955 bör det väl finnas en del Jeepar kvar!

Filip Ericsson

Publicerat i Bilspotting | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Fyra GT-vagnar för Volvo-pengar

autowp_ru_bmw_850csi_6Jaguar XK8 (1996)autowp_ru_ferrari_456_gt_5Maserati 3200 GT_

GT-vagnen som biltyp har gjort stor comeback till dyrtillverkarnas modellprogram och är populärare än någonsin hos de pengastinna. Definitionen av den klassiska gran turismon kan väl se ut ungefär så här: ”en stor frontmotoriserad och 2+2-sitsig coupé som ska frakta två välbeställda resenärer tvärs över kontinenter på elegantast och snabbast möjliga vis.”

Biltypen föddes i en tid när män var män och den glamourösa, europeiska bilkulturen stod på sin absoluta topp, en tid när legender föddes och märken som Ferrari, Maserati och Aston Martin med flera regerade på de klassiska, europeiska racerbanorna och på så sätt skapade den prestige och magi som omger deras varumärken idag.

Gran turismo-genren var på väg att dö ut någon gång under 80-talet men har återuppstått och står idag starkare än någonsin. Överklassen önskar sig återigen en riktig GT-bil att slita på i vått och torrt, gärna med en riktig långtur mellan Europas metropoler då och då. Vi vanliga dödliga kan dock bara drömma om de här bilarna, men det finns en utväg; bilar i prisklassen en till två miljoner tappar alltid en stor del av sitt värde och det sker snabbt.

Nedan följer fyra äkta GT-bilar från 90-talet som fortfarande bjuder på sportvagnsprestanda och skopor av prestige och glamour. Ämnet Aston Martin DB7 har redan behandlats och här följer dess 90-talskonkurrenter som idag fås för V70-pengar, eller ännu mindre. Det enda smolket i glädjebägaren är stora driftkostnader i service, reparationer och försäkringar. Kan du bortse från det, vad väntar du på?

Ferrari 456 GT 1992-2003

Den var magisk, Ferrari 456 GT när den med pompa och ståt återinförde märket till toppen av den stora GT-klassen på Parissalongen 1992. Ferrari hade skapat en diskret bil med lågmälda drag av tidigare storheter som 365 GTB/4 (Daytona) kombinerat med svala, aerodynamiska linjer.

Märket hade inte haft någon riktig fyrsitsig GT-bil på programmet sedan den oälskade 412 lades ner några år tidigare. Men den var i sin tur en konstruktion som hängt med sedan 1972 (!) och Ferrari hade således inte varit ordentligt representerat i segmentet på länge, ett segment man ju varit med och skapat.

Med 456 GT hade man hittat tillbaka ordentligt. Bilen var helt nykonstruerad med en ny makalös V12:a som kronan på verket. Med hela 442 hk ur 5,5 liters volym uppnåddes en toppfart på knappt 300 km/h, stora siffror för 20 år sedan. Den sexväxlade manuella lådan var monterad bak i en så kallad transaxel-konstruktion för bästa viktfördelning och växelspaken, en tunn metallstång med en aluminiumboll längst upp, löpte givetvis i en Ferrari-klassisk metallkuliss.

Över huvud taget var interiören en orgie i diskret, italiensk snits med högst egensinniga och samtidigt Ferrari-mässiga penndrag. Kanske hade den en något tunn känsla men detta var förstås ändå en drömsits för kungar. Och kungen skaffade sig ju faktiskt en, liksom Per Gessle och horder av andra playboys och välgödda gentlemän världen över.

Namnet ”456” innebär en mycket klassisk benämning i Ferrari-sammanhang, där siffrorna står för kubik per cylinder. Man kan alltså räkna ut den totala cylindervolymen genom att multiplicera med tolv. De flesta Ferrari-bilar fram till 70-talet någon gång benämndes på detta sätt, inklusive 60-talets legendariska 250-serie.

456 GT var en ny typ av Ferrari genom att den var gjord för att brukas i vardagen på ett sätt som tidigare modeller inte kunde sägas vara. Den var lättkörd med lättlöpande körkontroller, behaglig fjädring och låg ljudnivå, samt ett tryggt och konsekvent väguppträdande som gjorde att vilken farmor som helst kunde ratta den.

Ferrari 456 GT 92-98 Int

Underbar interiördesign som anstår en GT från Ferrari. Sämre ergonomi än tyska bilar, ändå en plats för kungar!

1998 uppdaterades bilen och fick modellnamnet 456M GT, M som i Modificata. Förbättringarna gällde främst interiören som fick bättre ergonomi och kvalitetskänsla medan exteriören modifierades varsamt för bättre aerodynamik. Motorns 442 hk förblev oförändrade men ändrad tändföljd gav mjukare gång. En utmärkt GT hade därmed blivit ännu bättre.

Med Ferrari-mått mätt sålde 456 GT i rejäla mängder varför vi till och med i Sverige brukar kunna hitta ett antal bilar på annons. Priserna börjar på under 300 000 kronor och säkert ännu mindre i utlandet. Givetvis är det knappast billigt att hålla efter en sådan här vagn men för dem som har resurserna är 456 GT en makalös klassisk GT-vagn som äter kontinenter som nästan inget annat. Allt utfört i bästa fart, stil och diskretion. En drömbil kort och gott.

Jaguar XK8 1996-2005

Spolformade Jaguar XK8 visades i Genève 1996 som en efterlängtad ersättare till långköraren XJS. Bottenplatta och hjulupphängningar baserades på den gamla bilen men kändes ändå helt moderna tack vare kraftiga uppdateringar på rätt ställen. Motor och växellåda var dock helt nya konstruktioner.

Jaguar hade utvecklat en V8 på fyra liter helt i aluminium med dubbla överliggande kamaxlar, variabla kamaxeltider och fyra ventiler per cylinder. Det var en lätt och modern konstruktion som till den början utvecklade 294 hk. Växellådan var en femväxlad automat från ZF och något manuellt alternativ fanns inte.

XK8 togs emot väl och kunderna strömmade till tack vare den moderna drivlinan, den höga kvaliteten och de eleganta, klassiskt runda Jaguar-formerna. Dessutom var den bekväm och lättkörd samtidigt som den var snabb och vig i kurvorna. XK8 var därmed ett stort lyft jämfört med den åldrade, daterade XJS.

Jaguars GT hade nu blivit såpass sportig att den tog en del kunder från Porsche, men mot nya 911 (996) hade den inte mycket att sätta emot vad gäller prestationsförmåga på en bana. Nej, XK8 var fortfarande en traditionell gran turismo för snabba långfärder.

Den mycket brittiska, intima interiören höll fin kvalitet även om vissa knappar och reglage var i tunnaste laget.

XK8 gick att få både som coupé och cabriolet och senare anlände även kompressormatade XKR med 363 hk och blixtrande prestanda. Ett lättare ansiktslyft kom till 2002 års modell och i och med detta ökades motorvolymen till 4,2 liter och 300 hk, medan XKR fick 395 hk. XK8 var onekligen ett lyckokast för Jaguar och kom att tillverkas i hela tio år.

Det finns mängder av fina XK8 till salu i Sverige och många av dem ligger under 200 000 kronor för till synes fina, servade exemplar. Onekligen ett mycket prisvärt sätt att klä på sig en riktig GT-vagn och fara ner genom Frankrike med någon man tycker om!

Maserati 3200 GT 1998-2002 / Coupé 4.2 2003-2007

Maserati 3200 GT 1998-2001

Anrika sportbilstillverkaren Maserati har väl kanske det mest exotiska märkesnamnet av dem alla. Och dess ärorika historia gör verkligen skäl för namnet, med stora racingframgångar ända från dess födelse så tidigt som 1914 och åtminstone 40 år framåt.

Vad gäller gatbilarna är väl Maserati mest känt som tillverkare av dyra gran turismo-vagnar från och med 1950-talet och fram till 70-talets mitt, när oljekrisen nära på satte spiken i kistan för den hantverksmässiga produktionen. I den vevan köpte De Tomaso det sjunkande skeppet av Citroën och en ny era påbörjades i företagets historia.

Räddaren i nöden var den massproducerade Bi-Turbon och kanske är det denna kompakta exot med sitt kantiga, diskreta linjespel som kommer på tanke när Maserati-namnet nämns för min egen generation. Produktionen bestod ju under hela sjutton år 1981-98 (!) och vid det laget var det förstås hög tid att vända blad om märket skulle överleva.

Sedan 1993 ägs Maserati av Fiat och 1997 tog Ferrari över driften vilket omedelbart ledde till en ny produktionslina med en betydligt tuffare kvalitetskontroll. Den viktigaste åtgärden var dock förstås introduktionen av en ny bil och resultatet visades 1998 i form av en helt ny fyrsitsig GT-sportvagn: 3200 GT. Den nya bilen var relativt kompakt men rymde ändå ett betydligt större och mer sittbart baksäte än exempelvis Jaguar XK8.

Maserati 3200 GT.

Givetvis satt en äkta Maserati-motor i den nya bilen för på den punkten hade man fortsatt att briljera. I 3200 GT handlade det om den kända bi-turbo-åttan på 3,2 liter som nu hade fått 370 hästkrafter, vilka förstås gav den nya Maseratin blixtrande prestanda med en acceleration 0-100 på fem sekunder blankt samt en toppfart på pilsnabba 280 km/h. Men samtidigt gjorde motorn bilen ganska nervös med knivskarp gasrespons, något som avhjälptes något med den automatlåda som fanns som tillval. Min Maserati ska dock alltid vara försedd med en manuell spak!

3200 GT designades av Giorgetto Giugiaro på Italdesign och det var en speciell bil han hade ritat. En härligt kurvig, ganska kort coupé (455 cm) där de bumerangformade bakljusen var den enskilt mest unika design-gimmicken som skänkte ordentlig karaktär åt en redan speciell form.

Interiören var en orgie i läder och med ett detaljutförande man tidigare inte hade sett i en Maserati. Dessutom var förarmiljön stilren och städad och kupén var som sagt rymlig nog att få in fyra vuxna, åtminstone om de inte var alltför storväxta.

Till 2002 års modell ersattes 3200 GT av uppdaterade Coupé 4.2 som innebar ett större facelift och alltså en ny beteckning, samt introduktionen av en tvåsitsig cabriolet-version kallad Spyder. Den stora förändringen var installationen av en helt ny motor, en Ferrari-utvecklad V8 på 4.2 liter och utan några turboaggregat. Ändå gav den mer kraft med 390 hk på bakhjulen. I uppdaterat utförande sitter motorn fortfarande i Maseratis bilar.

Maserati 3200 GT interiör

Den sparsmakat eleganta och välskräddade interiören i 3200 GT. En härlig miljö för snabba långfärder!

Därmed förvandlades modellen till en bättre och mer harmonisk bil. Men i och med att bumerangljusen försvann och ersattes av mer konventionella diton, förlorades också en del av dess egensinniga framtoning. Coupé och Spyder fanns i produktion ända till 2007 då de ersattes av den betydligt större och bekvämare GranTurismo, en bil som fortfarande finns kvar i Maserati-programmet.

3200 GT tillverkades i runt 4800 exemplar så det finns ofta en del bilar till salu i Sverige och betydligt fler i Europa, och priserna är låga. Under 200 000 köper en fin bil, medan uppdaterade Coupé kostar mer. Givetvis är underhållskostnaderna höga men klarar man det får man en riktig italiensk och supersnabb GT som tål ordentligt användande.

Vilken version man än väljer bjuds man på ett alldeles fantastiskt, fylligt och eggande motorljud som bara kan komma från ett italienskt fullblod. Så vilket överkomligt transportmedel passar bättre på Europaresan ner till italienska Medelhavskusten än en sådan vagn?

BMW 850 CSi 1993-1996

BMW 850 CSi_

BMW:s efterlängtade efterträdare till den legendariska, hajnosiga 6-serien uppenbarade sig på Franfurtsalongen hösten 1989, och BMW hade förstås tagit i ordentligt. Här stod en slimmad, mycket vacker grand touring-coupé med rejäla dimensioner och formligen sprängfylld med den modernaste elektronik som stod att finna.

Drivlinan bestod av den redan kända V12:an från 750i, en dunmjuk och vansinnigt kultiverad maskin på 5 liter och 300 hk, men som knappast var världens mest spännande. Växellådsalternativen var en ny sexväxlad manuell låda från Getrag alternativt en konventionell fyrstegad automat.

Karossformen var mästerlig med en utsökt kombination av BMW-karaktär, skönhet och superlågt luftmotstånd. Cw-värdet låg på 0.29 vilket ju är gångbart än idag och avsaknad av mittstolpe gjorde bilen ännu snyggare, särskilt med rutorna nere. Tekniken var delikat med multilänk-bakaxel, fyrhjulsstyrning, elektronisk ”drive-by-wire”-gas, sensorer som automatiskt stängde öppna rutor i 150 km/h samt elektronik som stängde av kupéluften om luften utanför var för smutsig,  finesser som knappast var kattskit för nästan 25 år sedan.

BMW 850i interiör

Den utsökt ergonomiska och moderna interiören i 850i som dock är ganska dyster och grå. CSi bjöd på en något saltare anrättning. Notera den BMW-korrekta textilklädseln!

Interiören var makalöst snygg och ergonomisk och man satt inbyggd som i ett flygplan, instängd mellan en tjock dörr och en lika tjock mittkonsol; detta var definitivt en tysk drömsits för riktigt långa färder. Men kvalitetsintrycket brast lite i vissa detaljer, något som knappast drabbade en Mercedes SL (som kom i nyutgåva ungefär samtidigt som 850).

850i var den optimala motorvägsracern, en ypperlig högfartsmaskin för öppna vägar, med total tystnad och stabilitet ända upp till den begränsade toppfarten på 250 km/h. Tack vare de påkostade hjulupphängningarna gick bilen därtill som ett strykjärn på vägen även vid undanmanöver. Men ändå var det något som saknades; bilen hade en svalhet och distanserat uttryck som gjorde att den riktiga wow-faktorn uteblev.

850 CSi begåvades med ett tuffare yttre: lägre hållning, fetare däck och fälgar från M5, ändrad frontspoiler samt backspeglar från M3.

850i var heller inte särskilt rolig att köra, därtill var den för stor, tung och komfortinriktad. Den magnifika tolvan var lika sval som bilen i övrigt och innehade faktiskt bara enkla kamaxlar och två ventiler per cylinder vilket begränsade toppeffekten. 300 hk ur 5 liter var knappast sensationellt ens 1989.

De som kan sin BMW-historia vet att den älskade 6-serien fick exakt samma kritik när den visades 1976 som en efterföljare till den körglada CS-coupén. Liksom 850 ansågs den för mjuk och fet för att föra det stolta, sportiga coupé-arvet vidare. Men jag har alltid gillat BMW 850 – den är ju så snygg, vägsäker, bekväm och kultiverad!

1993 kom dock botemedlet i form av den M-trimmade toppmodellen 850 CSi. Trots att just M Motorsport hade utvecklat bilen fick den inget M-emblem, men nog hade man gjort underverk med den softa uppenbarelsen. Motorn borrades till 5,6 liter och tack vare mycket nytt inkråm nådde man 380 hk, och det utan att förse den med någon fyrventilstopp.

 

 

Interiören i CSi piffades upp med sportigare stolar och röda mätare. Endast manuell låda!

Bilen levererades uteslutande med en sexväxlad manuell låda och prestanda förbättrades märkbart med en 0-100-acceleration på 5,8 sekunder. Toppfarten var dock fortsatt begränsad till 250 km/h. Styrning, bromsar och chassi biffades också upp för att även körkänsla och vägegenskaper skulle matcha fartresurserna, medan det yttre piffades till med fälgar från BMW M5 och backspeglar från M3.

1993 kom också den billigare 840 Ci som härbärgerade märkets nya fyrventilade V8 på fyra liter samt en modernare femstegad automat. Samma år döptes 850i om till 850 Ci medan drivlinan uppdaterades under 1994 med en moderniserad tolva (5,4 liter, 326 hk) samt den nya femstegade automaten, för övrigt samma drivlina som sitter i Rolls Royce Silver Seraph! Det blir alltså lite rörigt eftersom 850 Ci både finns med den gamla och nya motorn…

Rena, svala linjer hos BMW 850i, den beskedligare varianten i programmet.

850 CSi var en riktig galavagn som dock tillverkades i endast 1510 exemplar fram till 1996. Detta gör det förstås svårt att få tag i en så det är nog till Tyskland man bör vända sig. Vanliga 850 finns det betydligt  fler av och vettiga exemplar börjar på runt 100 000 kronor medan riktigt fina lågmilare kan kosta uppåt 200 000.

Hittar man ingen CSi kanske man bör satsa på en 850 Ci med den bättre drivlinan samt mer tillförlitlig elektronik än 850i (som kan krångla på tidiga exemplar). Eller varför inte leta upp en Alpina B12 5,7 med 422 hästar?! Superexklusiv och vrålsnabb men kanske något vulgär.

Vilken version man än väljer får man en ytterst effektiv GT för oändliga färder mellan Europas metropoler samt förstås ett vackert uttryck för BMW:s 90-talskultur. Bara man står ut med bränsleförbrukningen och garanterat höga servicekostnader.

Filip Ericsson

Publicerat i Bilar & bilindustri, Historia | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Reportage: Aston Martin DB2/4 1954

Det var för mig allmänt känt på bygden att min granne från barndomen ägde en historisk Aston Martin och en dag våren 2010 gjorde jag slag i saken och tog kontakt. Jodå, bilen fanns kvar och jag var välkommen att komma och titta! Vagnen i fråga var för övrigt en DB2/4 Mark I från 1954, sannerligen inte en bil som växer på träd och historiens vingslag fick mig lite ur balans för en sekund.

Namnet Aston Martin har något av en magisk klang över sig hos de flesta som har någon form av bilintresse i sig. Historien startar i England 1914 när kompisarna ingenjören Robert Bamford och investeraren och bilentusiasten Lionel Martin slog sina påsar ihop och bestämde sig för att bygga en egen bil. De hade vid den här tiden en Singer-agentur med verkstad i London och hade tävlat tillsammans i olika så kallade hill climbs i modifierade Singer-bilar. Det var en av dessa höjder, Aston Hill, som skapade namnet Aston Martin tillsammans med den ene av märkets grundare, Lionel Martin.

Efter första världskriget fortsatte Martin på egen hand och märket producerade i mellankrigstiden ett flertal modeller som hade stora motorsportframgångar och således hjälpte till att bygga den status som märket lever på än idag. På grund av ekonomiska svårigheter efter andra världskrigets slut sålde Martin firman till traktortillverkaren David Brown i februari 1947.

Aston Martin DB2 var märkets första efterkrigsbil och gjorde debut 1950.

Den första efterkrigsbilen var ett något trevande försök. Det var en fyrcylindrig öppen sportvagn som lanserades som 2-Litre Sports 1948, men som senare omdöptes till det mer passande DB1. David Browns initialer kom hädanefter att benämna Astons bilar ända in på 1970-talet. Den nya sportvagnen fick dock övermäktig konkurrens främst från den fabulösa Jaguar XK120 som med sina fantastiska linjer, överlägsna prestanda och därtill ett betydligt lägre pris, utklassade DB1. Den kom därför bara att byggas i 16 exemplar.

1950 presenterades sportvagnen DB2 och i och med den började Astons själ och karaktär som vi känner den idag att växa fram. Det var alltså en karismatisk, maskulin och rå sportvagn som utstrålade vackert hantverk och kostade mycket pengar. Aston Martins bilar har sedan dess alltid osat karisma och rikedom och har som ingen annan utmärkt sig genom att förena brutalitet och elegans på en och samma gång.

DB2 begåvades med en ny 2,6 liter stor radsexa med dubbla överliggande kamaxlar som kom från lyxbilstillverkaren Lagonda och vars konstruktion leddes av självaste William Owen Bentley, grundaren till det berömda lyxbilsmärket med samma namn. Det sägs att David Brown köpte upp Lagonda bara för att få tillgång till den fina motorn.

015

Hans Svedbergs Aston Martin DB2/4 MkI 1954. Den 2+2-sitsiga karossen är något av en puckelrygg!

Efterföljaren till DB2, DB2/4, presenterades 1953 och som namnet antyder var den fyrsitsig. 2/4 ärvde dubbelkamsexan från DB2 i Vantage-utförande vilket innebar 125 ystra hästkrafter. Motorn kallas för VB6/E och ersattes 1954 av en delvis ny konstruktion på 2,9 liter, VB6/J. Det var en mer hållbar motor som tålde att tjänstgöra i de framgångsrika racervagnarna DB3 och DB3S i början av 1950-talet.

Det är en DB2/4 MkI från 1954 vi har haft turen att stöta på och det är enligt uppgift den enda svensksålda av totalt 565 byggda exemplar under modellens levnad mellan 1953 och -55. Den lätt moderniserade MkII byggdes i ytterligare 199 exemplar fram till 1957.

Bilen ägs av Hans Svedberg som driver familjeföretaget Svedbergs Plåt i värmländska Karlskoga och han berättar en spännande historia om sin släkts nära relation till märket. Det här exemplaret var i kontakt med familjen redan under 50-talet och var då lackerat i vitt. Så småningom hamnade den i Kristinehamn där den stod och förföll i över 25 år. På 1990-talet fick Hans far tillfälle att köpa bilen och inledde därefter en helrenovering. Den lackades om till en Jaguar-kulör i någon sorts blå metallic efter att den kurviga aluminiumkarossen renoverats. Vad färgen heter är för undertecknad okänt så om du har svaret, hör gärna av dig!

Hans DB2/4 som ny. Bilen levererades alltså i vitt.

Hans DB2/4 som ny. Bilen levererades alltså i vitt.

Det halvfärdiga projektet togs över av Hans år 2000 och har sedan färdigställts till ett fantastiskt originalskick. Det är originalmotorn på 2,6-liter och 125 hästar som sitter i bilen och den är helt genomgången med bland annat nytt block, då det gamla hade ett stort hål i sig på grund av ett tidigare motorhaveri. Delar av inredningen är orenoverad och sätena i mörkblått läder är nötta på ett ganska trevligt sätt som gör att man vågar använda bilen.

Vädret tillät tyvärr ingen provtur men Hans tvekade inte att köra ut den på den leriga grusplanen för att få några snygga bilder utomhus. Den relativt kompakta sportvagnen gurglar igång med ett raspigt vrål och Hans anser att en Aston har ett speciellt sound som är väsensskilt exempelvis en samtida Jaguar-sexa trots att de är liknande konstruktioner. En härligt råstark motor är det hur som helst och välbyggda raka sexor från förr har tvivelsutan en högst attraktiv sång och härlig gång.

Den 2+2-sitsiga vagnen har ett något kutryggigt utseende jämfört med sin 2-sitsiga föregångare men första åsynen av bilen i Hans imponerande garage får en definitivt att dra efter andan. Faktum är att DB2/4 i själva verket är en halvkombi där baksätet kan fällas. Lite elakt har den därför kallats för världens snabbaste Shootong Brake, typ herrgårdsvagn på gammal fin engelska. De kurviga linjerna, långa huven och vackra ekerfälgarna skapar tillsammans med den märkestypiska fronten en vacker helhet som ger stort habegär.

Med handen på det konstfulla kromade dörrhandtaget svänger den lilla aluminiumdörren lätt upp. Det är lite knökigt att ta plats i den intima kupén men där möts man av en renlärig, rättframt designad instrumentpanel i valnöt som fylls ut med ursnygga krombesargade instrument.

Hans berättar 50-talsnostalgiskt att pappa Svedberg körde Aston DB2 som ung, gjorde resor till LeMans och åkte till fjälls med skidorna på taket. Han berättar vidare att han som barn på vintrarna åkte kana från taket på en avställd DB2:a och att flera andra DB2:or huserade i bygden när det begav sig. Var det inte bättre förr ändå?

Efter DB2/4 kom DB MkIII med nytt utseende och ny instrumentpanel, men till största delen handlade det om en modifierad 2/4. DB4 som debuterade på London Motorshow 1958 var dock en helt ny konstruktion. Den undersköna sportbilen ritades av italienska designhuset Touring och hade en helt ny bottenplatta, skivbromsar runt om och därtill en nykonstruerad rak rak sexa på 3,7 liter och 240 hästkrafter som skulle tjänstgöra i märkets modeller ända fram till 1973.

Hans med sin far och familjens DB2 från 1952

Efter succén DB4 följde DB5 och DB6 som gradvis hade utvecklats till klassiska GT-vagnar snarare än rena sportbilar. Med den helt nya, modernt formgivna DBS kom en ny 5,3-liters V8-motor av aluminium och den behövdes nog för att ge tillräckligt Aston-mässig fart åt de allt tyngre vagnarna. DBS utvecklades 1972 till Aston Martin V8 rätt och slätt. V8:n var en riktig långkörare som i sina olika versioner var i produktion ända fram till 1989 då den slimmade Virage tog över.

Virage utvecklades till superbilen V8 Vantage 1993 och den beskedligare V8 Coupé 1996. Dessa innebar det definitiva slutet för de traditionellt byggda Aston-bilarna där precis allt skedde för hand i den gamla tegelfabriken i Newport Pagnell. De sista bilarna rullade av bandet i augusti 2000.

DB-beteckningen återinfördes 1993 i och med introduktionen av ”volymbilen” DB7. Den baserades på gamla Jaguar XJS och frångick därmed den dyra handbyggnationen till förmån (eller nackdel!) för ett rationellt bygglådetänkande. Vilket synsätt man än har blev DB7 mycket billigare än de handbyggda bilarna och kom sannolikt att rädda hela företaget.

Sir David Brown – Aston Martins ägare vid tiden för Hans DB2/4.

När man beskådar den lilla DB2/4:n i Hans Svedbergs garage är det fascinerande att fundera över hur tiden stod stilla hos den anrika brittiska tillverkaren under 50 års tid, där DB2/4 skapades med samma tillverkningsmetoder, kanske t.o.m av samma bilbyggare, som den muskelstinna V8 Vantage närmare ett halvsekel senare. Allt gjordes för hand, från den handknackade aluminiumkarossen till motorn som från minsta beståndsdel sattes ihop av en enda specialist som sedan anbringade sin egen namnskylt på resultatet.

Många entusiaster fällde säkerligen en tår när produktionen av de handbyggda bilarna upphörde runt millennieskiftet, men dagens Aston Martin-bilar är otvivelaktigt bättre produkter och fortfarande är de faktiskt handbyggda till stor del, fast nu med toppmoderna metoder!

 

TEKNISKA DATA DB2/4

Motor: 6 cyl i rad, dubbla överliggande kamaxlar. 2580cc, 125hk/5000 rpm (1953-54), 2922cc, 140 hk/5000 rpm (1954-57)

Växellåda: 4-växlad manuell.

Prestanda: 0-96 km/h 12,6 sek, toppfart 183 km/h (1953-54), 0-96 km/h ca 11 sek, toppfart 193 km/h (1954-57).

Chassi: Rörram, aluminiumkaross. Fram: bakåtriktade länkarmar, spiralfjädrar, krängningshämmare, hävarmsdämpare. Bak: Stel axel, dubbla bakåtriktade länkarmar, panhardstag, spiralfjädrar, hävarmsdämpare.

MODELLFAKTA

MkI 1953-55                                          Antal tillverkade

DB2/4                                                      455                                                                                      DB2/4 Drophead Coupe                       102                                                                                DB2/4 Drophead coupe by Bertone    2                                                                                   DB2/4 Spider by Bertone                      3                                                                                   DB2/4 Berlinetta by Bertone                1                                                                                    DB2/4 Allemano Coupe                         1                                                                                   DB2/4 Disco Volante                              1                      Tot. 565

MkII 1955-57

DB2/4 Mark II                                          145                                                                                DB2/4 Mark II Drophead Coupe           16                                                                               DB2/4 Mark II Fixedhead Coupe          34                                                                                DB2/4 Mark II Spyder by Touring         3                                                                                 DB2/4 Mark II ‘Supersonic’ by Ghia      1                      Tot. 199

KÄLLOR

M Bowler, Aston Martin -The Legend, Parragon, 1997.                                                                R W Schlegelmilch & H Lehbrink, Aston Martin, Könemann Verlagsgeschellshaft mbH, 2000.                                                                                                                                                       Classic Cars Magazine, Jan 2010                                                                                                 http://www.astonmartins.com

/Text: Filip Ericsson                                                                                                                         Foto: Filip Ericsson, Gunnar Ericsson, Hans Svedberg

 

Publicerat i Historia | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , | 3 kommentarer

Reportage: Mercedes SL R107 (1972-89)

Mercedes SL har en speciell plats i efterkrigstidens bilhistoria och fortsätter att ha en framskjuten plats i Mercedes sortiment än idag. Sportvagnen har oavbrutet funnits i produktion ända sedan början av 1950-talet där den uppstod som racersportvagn i form av den magiska måsvingen, 300 SL.

Det mesta av modellens stjärnglans kommer från denna ärorika tid med otaliga vinster i diverse prestigefulla biltävlingar när det begav sig i det politiska och ekonomiska uppsvinget efter andra världskriget. Därefter har SL mer och mer utvecklats till en soft gran turismo eller, mer elakt, till en ”boulevardracer”. Samtidigt har en Mercedes SL något i positiv bemärkelse ”bruksigt” över sig, på samma gång som den passar vid vilken galapremiär som helst. Så trots alla öknamn, varav Dallasmoppe måste vara det elakaste, har SL alltid varit en elegant och slitstark allkonstnär, en tvättäkta klassiker, och kommer med största sannolikhet så att förbli.

I detta reportage koncentrerar vi oss på den generation som på Mercedes-språk kallas för R107. Denna är den mest långlivade av alla SL-generationer med en livslängd på 18 år i produktion. Varenda människa vet hur den ser ut efter att ha sett den i otaliga filmer och TV-serier och ingen kan ju ha missat den röda som framfördes av Bobby med legogubbefrisyr från TV-serien Dallas under större delen av 1980-talet.

SL generation R107 tillverkades mellan 1971 och 1989 och endast kännare skiljer den första från den sista årsmodellen. Det skedde dock en hel del främst tekniska förändringar under årens lopp. 350 SL var först ut som 1972 års modell och den fick kort senare sällskap av den kraftigare 450 SL. Båda var försedda med V8:or på 200 respektive 225 hästkrafter och de 200 hästarna i 350 SL ansågs fasligt många i vid introduktionen 1971.

Vi har valt en silverfärgad 280 SL från 1975 som referensbil eftersom undertecknads farsa råkar ha en sådan i garaget! Denna dök upp några år efter V8:orna som 1974 års modell. Många anser att just denna ”snikversion” är den bästa, dels därför att den har en rak sexa precis som originalet från 1954, dels därför att den är lättare och smidigare än V8:orna och i praktiken lika snabb som en 350 SL.

280 SL hängde med ända till 1985 och ersattes av 300 SL, då även en lättare ansiktslyftning infördes. 300 SL utrustades med den nya enkelkam-sexan på 180 hk (188 utan kat) från familjebilen 300E. V8:orna moderniserades i två omgångar. 380 SL och 500 SL tog vid 1980 och dessa hade nya aluminiummotorer på 205 respektive 240 hästkrafter. Vid den allmänna förnyelsen 1986 ersattes 380 SL av 420 SL och 560 SL blev ny toppmodell på den nordamerikanska marknaden. 500-modellen kvarstod dock i programmet i Europa ända fram till 1989.

Min farsa skaffade sin silverfärgade sjuttiofemma 2008 efter beslutet att sluta köra motorcykel. ”När jag 2007 slutade åka MC bestämde jag mig för att skaffa en gammal öppen bil. Jag har alltid varit svag för gamla cabbar. Jag skulle skaffa något engelskt, som en MG eller Triumph, eftersom jag gillar att meka och dessa är lättmekade”, berättar farsan.

Efter en provtur i en sliten MGB en mulen vårdag 2008 började han dock tvivla. Kanske var en MG i primitivaste laget. Man blir ju lite bekvämare med åren och farsan kom underfund med att behovet av komfort och kvalitet var större än behovet av enkel och lättmekad.

När det visade sig att en bekant skulle göra sig av med sin Mercedes 280 SL ett par kilometer bort började så smått tanken på den tyska pansarsportvagnen att väckas. Det mentala steget från ursprungsidén om en 60-tals MG var ju ganska stort. Men tanken på en välbyggd, bekväm och icke lättmekad bil i ett riktigt bra skick lockade och att någon gång få äga denna eleganta klassiker är ju på sitt sätt oemotståndligt. De äldre årsmodellerna är fortfarande prisvärda medan de nyare är ordentligt dyra, så en tidig R107 låg helt rätt till.

Mätarställningen stod på strax över 12 000 mil, bilen hade något så ovanligt som en fyrväxlad manuell låda och att den var utrustad med Mercedes klassiska dubbelkam-sexa istället för någon av de vanligare V8:orna ökade bara habegäret. Ägare till bilen var Anders Florenius, då Ambassadråd i Washington, och han ville rensa i garaget inför det nya uppdraget. När detta blev känt kontaktades Anders för en provtur och efter en snabb inspektion fanns det inte längre några känslomässiga möjligheter att backa ur.

grc3a4sc3b6

Bilen var i ett utomordentligt välbevarat skick utan ett enda litet spår av rost någonstans. Även undersidan var 100 procent frisk. Interiören såg osliten ut och suffletten var relativt nybytt. Den var helt i original sånär som en ny lack från okänt datum. Det visade sig att bilen köpts ny i Tyskland och enligt bilregistret importerades den till Sverige med första registrering 1982. Sista servicen i Tyskland gjordes den 31 juli 1981 vid 9271 mil. Nästa notering är augusti 1987 och då stod mätaren på 10068 mil. Det låga miltalet verkar alltså vara ett resultat av en lång period av stillastående.

”När jag köpte bilen läckte toppen och kamaxelhuset lite olja. För säkerhets skull bestämde jag mig för att förutom att åtgärda läckaget även passa på att byta kamkedja vilket utfördes på en verkstad i Karlskoga. Som nästa projekt ser jag byte av lister i dörrar och bagagelucka samt gummibussningar”, säger farsan.

Då bilen funnits i familjen har körintrycken kunnat utrönas ordentligt. Silverfärgen gör sig utomordentligt väl tillsammans med den svarta inredningen med den Mercedestypiska galonklädseln. Det som slår en är hur basutrustad bilen är och nog är det något visst med välskötta snikmodeller. För här har vi den minsta motorn, fönstervevar, fyrväxlad låda och nämnda galonklädsel. Detta förstärker bruksbilskaraktären som SL ju är helt ensam om att förmedla bland ädla GT-vagnar. Tveklöst skänker det en hel del egenart åt modellen.

Förre ägaren Anders Florenius berättar: ”Jag var lycklig när jag kom över den bilen, en dröm jag haft i många, många år hade förverkligats. Jag hade under de senaste 15 åren inspekterat ett antal, ingen dock där skicket och priset stämde så väl. För att vara ärlig insåg jag inte fullt ut att det var en drygt 30 år gammal bil jag köpt, det har hänt mycket på de vardagsbilar man brukat under dessa år. Min första resa gick från Stockholm till landet på Gräsö och jag vet inte hur många gånger jag försökte växla upp till den obefintliga femman”.

Farsan har inte gjort några längre resor med bilen men rejäla dagsturer under fina sommardagar har det blivit. Och nog är detta en långfärdsvagn av rang alltid, om det nu inte varit för den lågt växlade lådan. Precis som Anders påpekar letar man redan i ganska låg landsvägsfart efter en femte växel, något som faktiskt fanns som tillval när det begav sig.

Sittbrunnen är intim med utmärkt sikt tack vare relativt blygsamma mått och en helt dold sufflett i nedfällt läge. Mercedes sätt att gömma taket under en lucka i samma nivå som bakluckan är ytterst elegant. Instrumentpanelen är nykter och överseriös på typiskt Mercedesvis och här härskar lika typiskt hård och outslitlig Mercedes-plast i svart med vackra kromdetaljer lite här och var. Ratten är lika gigantisk som i andra Mercedesbilar och känslan i växelföringen lutar åt lastbilshållet med sina långa slag. Sportvagnskänslan är väl sådär för att uttrycka sig milt.

Men här infinner sig en annan sorts sportighet, en sportig flair från en svunnen tid då sportighet handlade mer om förarhandskar och tweedkeps, två sittplatser, lång motorhuv och en rejäl rak sexa än om GTI-beteckningar, spoilerpaket och korviga stolar. Att sitta i en SL modell R107 ger faktiskt en del båtkänsla med en huv som väller fram högt upp i synfältet och det stora styrdonet i nyporna.

Den slitstarka dubbelkamsexan gurglar igång med en mastig ton ur avgasrören och på raka sexors vis är det ett oförskämt nöje att dra den genom växlarna. Maskinen är ordentligt varvglad och så där härligt vibrationsfri som bara raka sexor är. Det är synd att Mercedes frångick denna motortyp i slutet av 90-talet och nu är det i princip bara BMW och Volvo som erbjuder sådana.

Trycker man till på tvåan för att exempelvis gasa sig ur en rondell sätter sig bilen på bakhjulen, en typisk R107-egenhet, varvräknarnålen far upp i himmelriket och det sista man önskar sig i detta läge är nog en V8:a. Konstigt att inte fler kunder valde denna godbit till motor som förtjänar en helt egen artikel.

Uppe i fart och helst på en lagom kurvig landsväg kommer 107:an verkligen till sin rätt. Bilen krymper och lastbilskänslan är som bortblåst. En härlig tyngd och balans ger sig till känna och man funderar över att det måste ha varit superbt att ha varit rik även 1975. Med medelhavsluft i håret hade lyckan varit komplett, men svensk sommar går bra det också har det visat sig.

Problemet vid svensk sommarkörning är att skurarna kommer utan förvarning och Mercedes sufflettfällning är ganska knepig att hantera. Det krävs flera handtag och bökande innan man fått upp taket ordentligt. Helst lämnar man suffletten nere eftersom den släpper in en hel del oljud. För 70-talsbilisten som ville köra sin ögonsten på vintern fanns hardtop som standard på de flesta årsmodeller. Taket är för övrigt ett riktigt snyggt bygge i aluminium lackerat i bilens färg och med utsökt passform. Ska sanningen fram brusar det dock en hel del även med hardtopen påsnäppt.

Mercedes SL R107 är utan tvekan en användbar klassiker som tål att användas rikligt, åtminstone under sommarhalvåret och speciellt de nyare versionerna 1986 och framåt fungerar närmast som moderna bilar. Tack vare en väl genomtänkt konstruktion och hög kvalitet håller komfort och säkerhet mycket hög klass trots att konstruktionen har 40 år på nacken. Den som verkligen vill använda sin sportvagn bör kanske titta på efterföljaren R129 som tål åretruntkörning som vilken modern bil som helst. Den tillverkades mellan 1989 och 2001 och tidiga exemplar är riktigt billiga nu tack vare bristen på klassikerstatus.

Även efterföljande SL (R230) är en fantastisk modern GT-vagn för rimliga pengar. I sann SL-tradition var den också en riktig långkörare som producerades i 11 år (2001-2011). Trots det har den knappast visat några ålderstecken alls. Dagens SL dök upp 2011 och följer traditionen att vara en relativt tung pjäs med två sittplatser och ett högt pris. Senaste generationskiftet har dock lett till lite lägre vikt och en sportigare ådra.

Att Mercedes vill ta SL tillbaka till rötterna blir ännu tydligare med  måsvingen i modern tappning, alltså SLS AMG, som helt har utvecklats av Mercedes motorsport- och trimfirma med samma namn. Här har vi en fullvärdig efterföljare till 50-talets 300 SL som trots sina retroformer är en ytterst kapabel spelare och som återigen tävlar i samma liga som Ferrari och de andra i den högsta sportbilsdivisionen. Precis som under guldåren med andra ord.

300SL roadsterMercedes 230 SL 1963_Mercedes R129 SL -90-02R230 SL

Ovan fyra generationer Mercedes SL. Längst t.v. 300 SL Roadster (1957-63) som grundades på den allra första SL-bilen, den berömda måsvingen. Nästa bild den s.k. Pagoda som visades 1963, sedan R129 (1989-2001) i blått samt föregående version R230 (2001-12) längst t.h. Reportagets R107 fanns som sagt 1972-89.

Text: Filip Ericsson                                                                                                                            Foto: Filip Ericsson, Gunnar Ericsson & Mercedes Benz

FAKTA R107

Tillverkningsår: 1971-89 (280 SL: 1974-85)                                                                             Antal producerade: Totalt 237 287, varav 25 436 280 SL

Motor: 6 cyl i rad, 2746cc, dubbla överliggande kamaxlar, 177-185 hk/5800 rpm, 240 Nm/4500 rpm.                                                                                                                      Prestanda: 0-100 km/h ca 9,5 sek (aut), toppfart 205 km/h                                       Växellåda: 4-växlad man, 5-växlad man alt. 4-stegs automat

MODELLER R107

350 SL 1972-79                                                                                                                                    450 SL 1972-79                                                                                                                                    280 SL 1974-85                                                                                                                                    380 SL 1980-85                                                                                                                                   500 SL 1980-89                                                                                                                                   300 SL 1986-89                                                                                                                                   420 SL 1986-89                                                                                                                                    560 SL 1986-89

Publicerat i Historia | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bilspotting i Wien – En studie i europeisk bilkultur

019

Wien, Mozarts levnadsstad och ett finkulturens centrum i Europa, hade jag glädjen att besöka under årets påsk-firande. Vid sidan av alla aktiviteter i historia och kultur var förstås en så kallad ”bilspotting” helt obligatorisk. Kameran var ständigt redo att plåta alla godbitar som trafikerade de välansade boulevarderna.

Det handlade inte så mycket om det spektakulära, utan mina ögon fastnade mest för välskötta folkbilar (nåja) från en tid som flytt, bilar som i Sverige har rostat bort i en avsevärt högre utsträckning än i ett osaltat Österrike, som dessutom bjuder på ett helt annat utbud.

Bilkulturen i Wien är starkt fokuserad på tyska premiumbilar som närmast verkar vara i majoritet, men en del latinska och även svenska fordon satte behövlig färg på den eleganta gatubilden! Det är något med kulturen och levnadssättet i det kontinentala Europa som är härligt på något sätt, men samtidigt svårdefinierat.

Den farbror i övre medelåldern som svischade fram genom morgontrafiken i en Mercedes CLS en gråmulen förmiddag får personifiera detta. Takluckan var öppen och han hade en pipa i munnen. Jag har längtat efter en CLS lite extra ända sedan dess. Nedan följer ett kollage av några nogsamt utvalda foton på sköna vagnar som jag stötte på runt om i staden under vår härliga påsk-helg.

037

Ovan: Suddigt syns en Alfa 166 som accelererar från ett trafikljus i centrala Wien. I bakgrunden syns den avantgardiska Jaguar XJ av senaste snitt. Den diplomatstinna staden är förstås fylld av propra sedaner och dessa två tillhör definitivt de mer bohemiska – kul inslag bland alla tyska premiumvagnar! Alfas nedlagda storsedan syns ganska sällan här hemma numera medan dess snitsigt formade plåtkostym dyker upp något oftare i en stad som Wien, härligt!

039

Ovan: En Mercedes Geländewagen parkerad i givakt utanför hotellet. Den klassiska terrängbilen hör ju hemma lika bra i denna miljö som ute i vildmarken. Faktum är att staden är relativt välströsslad med Geländewagens som far fram längs gatorna och det kan nog ha att göra med att modellen tillverkas i österrikiska Graz, och har så gjorts ända sedan premiären 1979 (!). Onekligen en högst habegärlig terrängvagn och så mycket coolare än en vanlig soccer-mom-SUV!

032

Ovan: En annan ytterlighet av genomkompetent terrängbil fast åt det andra extremhållet – den billigaste istället för den dyraste! Och så liten den är, Lada Niva. Men vänta nu, det står ju ”Taiga” på bakluckan? Just det, Niva heter Taiga i Österrike och det är väl ett ypperligt passande namn! Det måste vara en ren barnlek att fickparkera den ryska lilla traktorn, men att studsa runt i en så antik kärra på Wiens fina asfaltsvägar kan knappast vara kul i längden. Nej, det är på den ryska Taigan en Niva – ähum, Taiga – hör hemma. Fast det är väl någon Manchester-draperad akademiker som prompt ska vara annorlunda som väljer att stå ut.

006 (3)

Ovan: Äntligen fick jag syn på en riktig Saab! Jag spanar alltid efter dessa när jag vistas i andra länder och den här gamla 900:n gick ju knappast att missa – de mycket speciella Saab-linjerna liknar inget annat. Men precis som de flesta niohundror här i Sverige hade den här märkts väl av tidens tand, nedsliten av ändlöst brukande och inte så mycket av kärleksfullt underhåll. Ägaren vet säkert vilken speciell bil han kör, till skillnad från de flesta svenska ägare får man förmoda, som nog mest tar den för en helt vanlig folkbil.

025

Ovan: Ytterligare en äkta svensk och Volvo syns föga förvånande betydligt oftare än Saab på Wiens gator. Nyare Volvo-bilar är faktiskt inte ovanliga alls medan dessa gamla bakhjulsdrivna trotjänare är en desto sällsyntare – och roligare – syn. En torghandlare kan väl knappast välja en bättre arbetsbil än denna Volvo 745, men nog får den svår konkurrens av den japanska pyttebussen!

020 (3)

Ovan: Den roligaste bilen på hela resan, en svensk polisbil! Först tänkte jag att vad kul att österrikisk polis kör Volvo, men nej, vad är det där egentligen? Det är ju en helsvensk polisbil! Någon humoristisk själ måste ha importerat ett uttjänt polisfordon från Sverige och plockat bort saftblandaren – troligtvis ett krav från myndigheterna!

001 (3)

Ovan: Alltid en fröjd vid de få tillfällen en Alfa Romeo GTV dyker upp. Den framhjulsdrivna generation 916 chockerade bilvärlden vid premiären 1994 genom sina extraordinärt kilformade karosslinjer, och den förgyller fortfarande den grå gatubilden, även i Wien. Detta är en sen version från början av 00-talet med lätt uppdaterad kaross och ny instrumentpanel. Sannolikt sitter den klassiska, 24-ventilade treliters-V6:n under locket. Jag hade gärna hört den starta!

993 Vienna

Och slutligen har vi Porscharna. Wien är smockfullt med Porschar, särskilt 911 av olika årgångar. Ovan ett riktigt skönt exempel i form av den sista luftkylda och därmed sista klassiska 911:an, alltså version 993 av årsmodell 1994-97. På bilden syns hur liten och smidig den ikoniska sportvagnen var förr – den har växt rejält sedan dess. Och visst var de väl snyggare förr?! En 911 som jag missade med kameran var en röd 964 Turbo från början av 90-talet med en skäggig farbror i som dundrade runt ett gathörn mitt framför näsan på mig. Porschen var riktigt skitig dessutom och vad kul att se en sådan raritet användas ordentligt på det sättet. Vilket monster!

Filip Ericsson

Publicerat i Bilspotting | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Saab 96 1964 – Minnen från min tid med Ann, en tvåtakts-Saab

När jag var i 20-årsåldern vid mitten av 1990-talet fick jag ett livs chans att införskaffa en diplomatblå Saab 96 från 1964. Jag förstod nog redan då att detta var någonting stort, men begrep väl vid det laget inte riktigt vilken raritet just den här Saaben verkligen var. Alla tvåtakts-Saabar får väl anses som både ovanliga, kultförklarade och värdefulla i någon sorts historisk mening, men just det faktum att det handlade om en ”kortnos” av 1964 års modell var ovärderligt eftersom jag hade fått för mig att detta var den sista årsmodellen med den korta nosen samtidigt som det var det första året med en fyrväxlad låda. De hade ju varit treväxlade tidigare. Dessutom kostade den fem tusen spänn vilket var en högst blygsam summa även på den tiden.

-64:an var alltså den optimala Saaben, åtminstone om man bortser från de arga rallyversionerna 93 GT, 850 Monte Carlo och 96 Sport. Min övertygelse cementerades när jag vid ett tillfälle läste i en gammal motortidning en garvad motorjournalists hävdelse att en Saab 96 1964, en sådan är det närmast är en plikt att äga!

Att jag sprang på den här bilen var väl knappast någon slump eftersom den ägdes av min kusin som förvarade den i sina föräldrars lada utanför Arvika i Värmland. Redan när jag var liten var kusinens tvåtaktare känd i släkten och jag minns fortfarande när jag och min brorsa fick åka med någon gång i mitten av 80-talet. Jag var såld redan då. Den vackert rundade fronten med bombplanet ingjutet i aluminiumgrillen, den djupblå lacken och den eleganta ljusgrå inredningen osade återhållsam elegans. Det fylliga ljudet från den lilla trecylindriga snurran och frihjulet som gjorde att den rullade så tyst och lätt över vägen fullbordade magin hos denna ursprungs-Saab.

Bilen gick under namnet ”Ann” eftersom det var det Vägverket döpt henne till. När jag hämtade henne hade handbromsen låsts sig, däcken var slut och lacken lite rosig och blekt. Men den startade med en gång och verkade körklar i övrigt. Det fanns lite rost ner mot kofångaren i fronten och golvet fram var något rostskadat inifrån. Men resten av karossen, inklusive undersidan, var hel och ren. Efter en uppsättning nya däck, farsans pulande någon kvart med handbromsen samt en omgång med polertrasan hade jag en fantastisk entusiastbil i mina händer. Besiktningen gick som en dans och ett skäl till det är väl att det inte finns så mycket som kan gå sönder på en tidig Saab 96!

Omedelbart började jag använda den som bruksbil och gatubilden på hemorten Karlskoga begåvades onekligen av en riktig blomma sommaren -96. Saaben var ytterst pålitlig och startade alltid omedelbart även mitt i smällkall vinter och värmen klarade sitt uppdrag även vid minus 20. Men det var förstås mest sommarkörning som gällde och det var så kul att jag när som helst kunde hoppa in bara för att köra utan att jag skulle någon särskild stans.

Den trecylindriga 850-kubikaren erbjöd 38 ystra hästkrafter och varvade på begäran ända upp i himmelriket. Den fyrväxlade lådan gjorde sannolikt bilen mer körbar än tidigare årgångar och det var en njutning att spela mellan växlarna på mindre, kurviga landsvägar. Lådan, givetvis kopplad till rattväxel som hos alla 96:or, hade oförskämt trevlig mekanisk känsla. Och hur ett så mulligt ljud – jag brukade skryta med att den lät som en Maserati – kunde komma ur en så liten maskin med ett så sugrörsliknande avgasutblås är lika obegripligt som förföriskt.

Bilden föreställer ett annat exemplar men min Saab hade samma interiör.

Bilden föreställer ett annat exemplar men min Saab hade samma interiör.

Framför föraren tronade en ljusgrålackerad panel med runda instrument omgärdade av kromringar och ratten var en sådan där fantastisk ljus bakelithistoria med tunn, tunn krans. Man manövrerade den genom att låta fingertopparna nudda den omfångsrika ratten och med lätt handlag precisionsstyra den fjäderlätta vagnen genom kurvorna.

Balansen var förträfflig, varken över- eller understyrd som de flesta bilar, utan helt neutral med följden att den började kasa med alla fyra hjulen vid för hög fart i ingången till en kurva. Favoritavsnittet var den långa vänsterkurva som gick under den stora rondellen i Karlskoga där man laddade fullt och med ett vrål smekte bilen genom långsvängen. Med lätthet fick man upp den i betydligt högre hastighet än de tillåtna 70 och den bara rann igenom. Toppfarten var 120 och då pep det ordentligt i den lilla kupén, men att marscha 90 på landsvägen var inga problem och vid något tillfälle körde jag den non stop de 24 milen till Uppsala utan bekymmer.

Saab 96 i Monte Carlo-rallyt 1961

Förutom det fina ljudet brukade jag också skryta om att min bil minsann hade vunnit det glamorösa Monte Carlo-rallyt två år i rad, 1962 och 1963. Visserligen handlade det då om en trimmad sportversion men nog var det en bedrift att överglänsa hästkraftsstinna Ferrari, Porschar och Jaguarer!

Efter min flytt till Uppsala där jag skulle studera valde jag till slut att sälja Saaben. Jag hade varken tid, pengar eller kunskap att hålla den fin och en kall vårdag 1998 gick den vidare till näste ägare. Idag önskar jag föga förvånande att jag hade behållit den, för det hade varit utmärkt terapi att i svåra stunder kunna gå ut till den och kolla hur den mår, sätta sig i det näpna tygsätet, greppa den konstfulla bakelitratten och låta ögonen smeka de kromade detaljerna. En provtur sedan, hade kunnat bota den djupaste av depressioner!

Filip Ericsson

Publicerat i Historia | Etiketter , , , , , , , , , , , | 3 kommentarer

Mats Monie – Mina upplevelser med 911

930 targa

Hjärtat har alltid sagt JA till 911. Plånboken har sagt NEJ. Något köp har det alltså inte blivit. Många härliga minnen finns förstås av 911. Inte minst från tävlingsbanor och rallyvägar. Men också otaliga tillfällen på stan när en 911 plötsligt dök upp och fick hjärtat att slå hårdare. Inte att förglömma kompissnacket och drömmarna om att få äga denna åtråvärda bil. Jag har ett par upplevelser med 911 som slår allt annat. En gång som passagerare. En annan gång som chaufför! Båda händelser från 70-talet.

Den skräckslagna passageraren
Jag stod med näsan platt mot sidorutan. Kollade in de fem runda mätartavlorna på den välvda instrumentpanelen. En vacker syn. Inte minst när jag sett mätartavlorna med instrumentbelysningen på vid någon rallytävling nattetid. Då hade man rusat fram för att titta när en 911 köade för start till en specialsträcka.

– Kan jag hjälpa till med något, hörde jag plötsligt.

Där stod en bilförsäljare med ett snett leende. Han förstod säkert att jag inte var kund på 911:an. Jag hade sett annonsen i lokaltidningen. En Porsche 911 till salu. Jag ringde min kusin som var nära nog lika bilgalen som mig. Han var inte svårövertalad. Vi gav oss iväg omedelbums för att kolla in 911:an. Bilen stod parkerad så vi såg den från baksidan först. Dubbla avgasrör! Inte standard på den tiden. Luktade racing. Ganska snart insåg vi att detta exemplar var en ärrad kämpe. Inte direkt mint condition. Fanns spår efter en störtbåge när man tittade in i kupén.

– Ska vi åka en sväng, frågade bilförsäljaren.

Jag fattade inte. Skulle vi få åka i en 911:a? Vi som bara var fjuniga ynglingar med skral kassa. Uppenbarligen var det så. Försäljaren satte sig vid ratten. Min kusin satte sig bredvid. Jag som är smärt fick sitta där bak. Motorn brakade igång med ett hest brölande. Jag ryste av vällust. Lyssnade in fläktljudet från den luftkylda boxermotorn. Man anade generna till föregångaren Porsche 356 och folkvagnsbubblan. Vi åkte fram några meter till en bensinmack och tankade. Han svängde sedan ut på vägen och drog iväg i relativt makligt tempo. Som alla vi motormän ville han värma upp maskineriet varsamt. Uppvärmningen skedde på femmans växel i 140 km/t längs en öde landsväg. Färden gick stabilt som tåget. Sedan svängde han av mot vänster. Vi tuffade beskedligt förbi en ICA-butik. Jag började ana vart färden skulle gå. Min favoritväg. Hade kört där många gånger. En liten väg längs en å. Visserligen asfalterad men så smal att det knappt gick att mötas med härligt utmanande kurvor. Vi tuffade på en bit till. Kom snart fram till vägen och utmaningen!

En skaplig raksträcka öppnade sig. I slutet av raksträckan fanns en bondgård. Sedan en tvär vänsterkurva. Vidare nedför en backe och sedan en högerkurva som var skymd. Jag kunde vägsträckan utantill. Hjärtat bankade. Ett vrål steg upp från motorn. Med våldsam acceleration brakade vi iväg över raksträckan.

Hastighetsmätaren pekade på 170 km/t när vi alldeles för fort närmade oss vänsterkurvan. Jag kände skräcken och tittade på bondgården som låg rakt framför. Var övertygad om att vi skulle hamna på lagårdsbacken och vidare in bland lador och traktorer. Och jag som satt helt obältad där bak! Begriper inte hur det gick till men vi gick genom den tvära vänsterkurvan med sladd. Vidare nedför backen i vansinnesfart. Strax för högerkurvan fick vi möte. En snabb parering med ratten. Sladd genom högerkurvan. Jag kände paniken växa. Hade slutat titta på hastighetsmätaren . Var enbart inriktad på att överleva. Försökte intala mig att vägstumpen inte var lång. Det skulle snart vara över. Varje kurva togs med sladd. Bilen greppade något enormt och jag skulle aldrig trott att det var möjligt att klara kurvorna med sådan fart. Jag höll i mig allt jag var värd och centrifugalkraften slungade mig fram och tillbaka.

Insåg snart att sladdarna var kontrollerade. Chauffören hade uppenbarligen koll på bilen. En viss tröst mitt i paniken. Fast mötande bilar var det inte lätt att ha kontroll på. Eller om någon plötsligt körde ut på vägen. Motorn brölade vasst på höga varv. Bilen rusade fram med tät vegetation som virvlade förbi på sidorna. 911:an driftade lätt i en lång svag vänsterkurva. Vi kom till slutet av vägen. En svag böj åt höger där det gick att hålla fullt. Bilen småstudsade mot vägbanan av den höga farten. Jag pressades mot vänster bakruta och höll ett krampaktigt grepp runt förarstolen. F-n vet hur fort det gick. Snart framme, snart framme var min tanke hela tiden. Äntligen framme! 911:an gick ned för landning. I sakta mak återvände vi till utgångspunkten.

På ostadiga ben krånglade jag mig ut från baksätet och fick fast mark under fötterna. Min kusin var vit i ansiktet och sa ingenting. Bilförsäljaren försvann in på sitt kontor med ett flin och gjorde inget försök att sälja bilen till oss.

Underbart är kort
I lokaltidningen fanns en annons om ett jippo utanför ett varuhus. Man kunde få provköra en 911 för 50 kr! Det var naturligtvis inget jag trodde på. Men för säkerhets skull måste det undersökas. Väl på plats visade det sig vara sant! Där stod 911:an! En Targa.

I bilen satt en trevlig kvinna i 30-års åldern med en son runt 10 år. Hon undrade om jag ville prova bilen. Jag svalde ett par gånger. Klart jag ville. I ett huj fick jag fram 50 kronor. Satte mig tillrätta bakom ratten. Handen föll på plats över växelspaken. Jag satt skönt. Behagligt. I bak satt kvinnan med sin son. Jag startade motorn. Den väste till lite vasst. Ett ilsket brölande hördes när jag gasade till några gånger. I med ettan och iväg ut i stadstrafiken. Allt kändes bara skönt! Jag blev märkligt lugn bakom ratten. Harmonisk. Växling, pedaler och styrning. Allt kändes rätt. Vilken underbar bil! Styrde ut från stan till en närbelägen raksträcka. Öppna ängar och fält på båda sidor. Perfekt sikt.

Jag blickade ut över raksträckan. Nästan tom sånär som på en bil. Långsamt kom bilen körande mot oss. Jag stannade och inväntade att den skulle passera. Kändes som när ett plan taxat ut och väntar på klartecken från kontrolltornet. Ready for takeoff! Jag gasade till ett par gånger bara för att höra det vassa rejsiga avgasljudet. Rysningar! I med ettans växel. Iväg! Kände att det här är något man bara får uppleva en gång i livet. Släppte alla tyglar. Full gas genom växlarna! En hastighetsskylt fladdrade förbi. Den fart som fanns angiven på skylten stämde dåligt med hastighetsmätaren som passerade 150 km/t. Och sedan vidare uppåt.
– Jag tror du tycker om att köra bil, hörde jag kvinnan säga lugnt från baksätet.

Jag mumlade något till svar men var djupt koncentrerad på körningen. Den där sköna koncentrationen som gör att man glömmer allt annat. Bara njuter! Förvånade mig att bilen var så lättkörd. Raksträckan tog snart slut. Skulle förstås velat prova 911:an i kurvor. Men för 50 kronor kan man inte få allt. Jag vände runt och brakade iväg tillbaka över raksträckan. Vilken känsla att hantera den underbara växellådan! Det var en njutning som slog allt när jag mötte varje uppväxling med full gas. Några ögonblick senare tillbaka i stan. Styrde in mot varuhuset. Slog av motorn. Det var över. Under några minuter hade jag varit i himmelriket. Underbart är kort.

Mats Monie

Publicerat i Gästinlägg | Lämna en kommentar

Porsche 911 50 år – En tillbakablick på tidernas bilikon

911 Carrera 3,2

”Porsche 911” – lyssna på det. Begreppet sitter som granit i den mänskliga kulturen, åtminstone bland de miljontals människor världen runt som har det minsta intresse för bilar. I år fyller den 50 år och det är väl inget annat än en plikt att uppmärksamma jubileet på ett bilforum som detta.

911 har kommit att bli ett evigt inslag i Porsches program och något helt unikt i världens sportbilsutbud, men okontroversiell har den svansmotoriserade sportvagnen inte varit. Den har ansetts lömsk, farlig och antik så till den grad att Porsche försökte lägga ner tillverkningen redan under 1970-talet. Men försöken att ersätta den gamle visade sig omöjligt då entusiasterna gick samman i ett ramaskri som tvingade fram en fortsatt produktion.

Faktum är att 911 redan från start har erbjudit kvaliteter och förmågor som givit den en konstant plats bland världens bästa sportbilar trots att grundkonstruktionen hann bli 35 år gammal innan en helt nykonstruerad 911 såg dagens ljus 1998. Modellen har alltid fungerat som vardagstransportör året runt samtidigt som den klarat bankörning med respektabla varvtider för den som behärskat dess speciella vägbeteende.

Den första Porschen, typ 356 kom 1948 och ersattes först 1963 av den modernare och lyxigare 911. Här en 356 A som kom 1955.

Den första Porschen, typ 356 kom 1948 och ersattes först 1963 av den modernare och lyxigare 911. Här en 356 A som kom 1955.

Dess höga kvalitet i kombination med överlägsna bromsar och mördande effektivitet med rätt förare bakom ratten har förstås också lett till stora racing-framgångar. Dessa egenskaper kännetecknade 911:an 1963 och gör det fortfarande 50 år senare.

Första 911:an presenterades på Frankfurtsalongen 1963 och fungerade som en modern uppföljare till den fyrcylindriga och Volkswagen Typ 1-baserade ur-Porschen, modell 356. I och med tidens allt större krav på säkerhet och komfort var Nioelvan betydligt större, starkare och bekvämare än föregångaren. Den nya bilen behöll förstås konceptet från VW Typ 1 med luftkyld boxermotor bak, men nu var den sexcylindrig med överliggande kamaxlar och all teknisk förbindelse med den gamla Hitler-folkan var härmed bruten.

Porsche 911 i sitt allra första utförande med premiär 1963.

Porsche 911 i sitt allra första utförande med premiär 1963.

911:an erbjöds från början i flera effektnivåer och knoppade snabbt av sig flera varianter som halvöppna Targa och fyrcylindriga instegaren 912. Från början hade boxersexan två liters volym men kom gradvis att växa med tidens ständigt ökande krav på mer effekt. Motorn var uppe i 4 liter när den var som störst. För att grundkonstruktionen skulle hålla så länge som den gjorde kom 911:an att ständigt förbättras och uppdateras. Första förnyelsen kom 1969 när axelavståndet ökades för snällare köregenskaper. I Porsche-kretsar kallas denna för serie ”B”.

1974 kom den första stora förändringen med reviderad kaross, större kofångare och en allmän teknisk förbättring. Basmotorn var nu på 2,7 liter. Denna generation brukar gå under kodnamnet 930 och i den här skepnaden kom 911 att tillverkas ända fram till 1989. 1975 kom den berömda turbon som omedelbart blev helgonförklarad med ett närmast övernaturligt skimmer runt sig, en riktig ”widow maker”, berömd för sin nyckfullhet och sina giftiga köregenskaper på gränsen. Ytterst få sades kunna framföra en 911 Turbo för fullt runt en bana.

911 fick ett fetare utseende efter den stora omgörningen 1974. Här en 911 SC från 1978, vid tiden basmodell med 3-litersmotor.

1983 följde en riktig cabriolet som givetvis var livsviktigt för att kunna kränga fler sportbilar i USA. Se 80-talsdramat Against all odds där Jeff Bridges i en röd 911 Cabriolet har det svettigt mot James Woods i en svart Ferrari 308 GTS i ett rasande playboy-race längs landsvägarna runt Los Angeles. 1984 ändrades namnet till 911 Carrera 3.2 vilket innebar en sista lättare uppdatering av 930 innan en ny (nåja) 911 tog vid.

911 med internkod 964 dök upp 1989, först i en fyrhjulsdriven version kallad Carrera 4. Året därpå följde den ”normala” bakhjulsdrivna Carrera 2. Det märktes att utvecklingsbudgeten var begränsad för 964 handlade mer om en kraftig ansiktslyftning än om en helt ny bil. Karossen blev rundare och en elektriskt utfällbar spoiler tog plats på bakluckan. Vidare fick motorn dubbeltändning och 3,6 liters volym och skruvfjädrar ersatte de klassiska torsions-stavarna. Precis som tidigare fanns 964 i ett otal versioner som Coupé, Targa, Cabriolet och Turbo samt specialversionerna RS och Speedster.

911 i sin 964-generation kom 1989, här en Carrera Coupé. Rundare, modernare former och en hel del nytt under skalet, men knappast en helt ny bil!

911 i sin 964-generation kom 1989, här en Carrera Coupé. Rundare, modernare former och en hel del nytt under skalet, men knappast en helt ny bil!

Men grundkarossen liksom den åldriga instrumentpanelen var de samma som förut och 911 började nu kännas ordentligt gammal vilket gjorde det svårt att hävda sig mot helt nykonstruerade uppkomlingar som exempelvis den utsökta Honda NSX. Ekonomiska svårigheter orsakade av ineffektiv produktion och en gammal vagnpark gjorde att 911:ans framtid återigen såg mörk ut.

De allvarliga problemen tvingade det konservativa märket att slutligen ta till extraordinära åtgärder genom att modernisera produktionen och satsa på en ny öppen instegsporsche (Boxter), samt ännu en modernisering av odödliga 911, den mest omfattande i modellens historia.

Porsche 993, den sista luftkylda 911-generationen (1994-97).

Porsche 993, den sista luftkylda 911-generationen (1994-97).

Modell 993 föddes 1994 och var ett stort steg framåt vad gäller design såväl som säkerhet och teknisk utveckling. En böljande kaross drypande av Porsche-gener, förfinad motorteknik och ny multilänkbakaxel utgjorde ett betydligt mer lockande paket. Kvar var dock fortfarande grundkarossen, luftkylningen, de stående pedalerna och den uråldriga (men högst charmiga!) instrumentpanelen.

Allt detta fick ett slut 1998 när, äntligen, en helt nykonstruerad 911 såg dagens ljus, en sportbil vars teknikbas delades med mittmotorsportbilen Boxter vilken hade visats något år tidigare. Entusiasterna oroades och visst var den klassiska taklinjen nu borta, liksom det sista av bubbla-känslan som trots allt funnits kvar ända till slutet.

Den klassiska interiören i en luftkyld 911, här en 993 från 1994-97.

Den klassiska interiören i en luftkyld 911, här en 993 från 1994-97.

Den nya bilen (996) var givetvis det ursprungliga konceptet trogen med boxersexa baktill. Men den var större än tidigare, hade en helt nykonstruerad motor med vattenkylning och fyra ventiler per cylinder samt en helt nyritad interiör med modern ergonomi. I sann 911-anda följde de sedvanliga varianterna Cabriolet, Turbo och Targa samt en homologeringsversion som nu kallades GT3. Fyrhjulsdrift fanns liksom tidigare som tillval genom hela programmet (ej GT3, standard i Turbo).

Allmänhetens oro för att 911:an nu var död kom på skam. 996 hade alla de kvaliteter som gjort 911 känd och aktad. Hög kvalitet med vardags- och vinterkapacitet i kombination med banåkarkompetens och känsliga körkontroller som involverade föraren mer än i de flesta andra bilar – allt fanns där. Samtidigt hade 911 blivit mycket mer civiliserad, bekväm och lättkörd. De giftiga vägegenskaperna hade stävjats och det var nu betydligt lättare och säkrare att köra den för fullt.

996 kanske inte såg så spännande ut men nog var det en sjutusan till allkonstnärlig sportbil, precis som en 911 måste vara. Därtill blev den en säljsuccé som fyllde Porsches kassakista till bredden, vilket visade att man hade satsat helt rätt, både med 911 och Boxter.

Porsche 996, den första helt nya 911:an sedan 1964! Kom 1998 och var en helt modern sportbil.

Porsche 996, den första helt nya 911:an sedan 1964! Kom 1998 och var en helt modern sportbil.

Efterföljaren 997 presenterades till årsmodell 2005 och var en mer uppsluppen figur med fler klassiska designattribut och mer tydligt utmejslade Porsche-kurvor. 997 var inte en helt ny bil utan en kraftig förbättring av 996. Interiören var dock helt ny med stram design och ett kvalitetsintryck som bättre stämde överens med märkets image som konservativ kvalitetssportbil.

997 fortsatte framgången som inletts med 996 Porsche och förblev en måttstock för andra att nå upp till under hela sin livstid. Men i och med allt hårdare konkurrens från bland andra den utsökt balanserade Audi R8 höjdes ribban och 997 kunde därefter uppfattas som något ”analog” och traditionell. Exempelvis tydliggjordes detta ännu mer när rejsiga 911 GT3 RS ställdes mot underverket Ferrari 458 Italia i ett test i en brittisk motorskrift för några år sedan.

Den framgångsrika 997, en kraftigt uppdaterad 996 med ny form, interiör och förfinad teknik.

I och med en aldrig sinande teknikexplosion från Ferrari i kombination med Porsche-företagets närmast maniska strävan efter ständig förfining av sina produkter, ledde slutligen fram till födelsen av en sjunde 911-generation, 991. Sanningen är dock att det egentligen endast handlar om den tredje helt nykonstruerade nioelvan!

991 världspremierades på Frankfurt-salongen i september 2011, och som sig bör blev den lite större men samtidigt lättare, starkare och snålare än modellen den ersatte. Den utgående 997:an bjöd på fina proportioner med stora mått av ”ur-Porsche” över sig. De sensuellt kurviga men samtidigt mycket kraftfulla formerna samt det ”Kalle Anka-mässiga” uttrycket byttes mot en mer utsträckt, svalt elegant hållning än tidigare. Och det är främst det förlängda axelavståndet som har förändrat proportionerna.

Samtidigt ser den, vid en snabb anblick, nästan likadan ut som förut vilket möjligen får alla utom inbitna Porsche-entusiaster att undra i vad den stora nyheten ligger. Men det faktum att 991 ser ut precis som en Porsche 911 är säkerligen precis så som kundkretsen vill ha det.

p991_silver_side
Ovan syns det längre axelavståndet på 991 som ger nya proportioner på det klassiska 911-temat.

Som sagt har nya 991 växt till sig, men hårdbantning i form av mycket aluminium i konstruktionen har sänkt vikten med så mycket som 50 kg. Motorn i grundmodellen 911 Carrera är hämtad från Cayman S, är på 3,4 liter och utvecklar 350 hk, medan Carrera S återanvänder motorn från 997 vilket innebär 3,8 liters volym och 400 hk jämnt. Båda är direktinsprutade. Nytt är en sjuväxlad manuell låda och den redan etablerade sjuväxlade dubbelkopplingslådan (PDK) finns som tillval. Tack och lov har man för länge sedan slutat med den sega automatlådan Tiptronic!

Motorerna är alltså inte helt nya men vidareutvecklade för att spara bränsle och koldioxidutsläpp. För att uppnå det har man infört start/stopp-system och fått ner luftmotståndet hos karossen. Trots detta är bilen snabbare än tidigare och annat var nog inte att vänta från ett företag som Porsche. Carrera S med PDK-låda inställd på sport plus tar sig från 0-100 på 4,1 sekunder! Givetvis har varvtiderna runt Nürburgring förbättrats och de nya aktiva krängningshämmarna lär vara en del av förklaringen.

Interiören är ny och starkt inspirerad av Panamera med den karaktäristiskt sluttande mittkonsolen. Kvalitetsintrycket har höjts åtminstone två snäpp och fortfarande är det stark Porsche-smak där inne. De klassiska mätartavlorna har det sedan årtionden inarbetade typsnittet och stolarna har de Porsche-typiskt integrerade nackskydden.

Självklart har 991 spunnit av sig ett flertal varianter; fyrhjulsdrivna Carrera 4 och öppna Cabriolet förstås och därefter bansmiskaren GT3 och ursnabba toppmodellen 911 Turbo samt halvöppna klassikern Targa. 911 är utan tvekan ett starkare kort än någonsin och fortfarande klarar ingen annan sportbil att fungera så allround som 911:an gör. Den eviga modellen behåller sålunda sin särprägel i bilindustin. Skönt att något är beständigt i denna värld!

I nästa artikel beskriver den flitige gästskribenten Mats Monie åk- och körintryck från ett par himlastormande åkturer i två 911:or!

Filip Ericsson

Publicerat i Jubileum | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Bilkultur i världens fattigaste land

Som bilintresserad är det alltid kul att studera andra bilkulturer när man åker utomlands. Bilkulturkrock av värsta sort fick jag uppleva som FN-praktikant i världens fattigaste land, Sierra Leone i Västafrika, under 2003 och 2004. Gatorna i huvudstaden Freetown var efter ett tioårigt inbördeskrig i ett bedrövligt skick, med potthål stora som just pottor, bilar och människor i sådan mängd på gatorna att maximal koncentration hela tiden krävdes bakom ratten.

Det fanns mig veterligen endast ett vägavsnitt där man kunde hålla över 90 och jag längtade efter varje tillfälle då jag fick möjlighet att ”sträcka ut” i min ”FN-jeep” som i själva verket bestod av en Toyota Hilux. Det var underligt att se en Mercedes SL från tidigt nittiotal framföras i ledband på denna vägsnutt längs atlantkusten. En bil som med lätthet toppar 250 knutar i ett land utan vägar.

Vagnparken i detta världens minst utvecklade land är i huvudstaden förvånansvärt utvecklad. Varannan bil tycktes vara en Mercedes av hyfsat modern modell. 190 och E-klass i generation W124 växte som svampar ur jorden. Den ekonomiska eliten hade även smak för BMW-bilar av hyfsat modernt snitt. 5-serien, den som kom 1988, samt 90-talets 3-serie (E36) var en vanlig syn. Man kan undra hur ofta hjulinställning fick göras på den senare, med tanke på det slitna vägnätet i kombination med bilens finkänsliga hjulställ. De få Jaguarer av typ XJ40 som ibland kunde skymtas torde med sina välkalibrerade hjulupphängningar dock passa alldeles utmärkt på de gropiga vägarna.

Det var alltid lika kul närhelst en svensk bil dök upp. Var och varannan dag såg man nöjda afrikaner brusa runt i sina klossiga 240, 740 och 940. Till och med en och annan 850 stod ut som ett originellt inslag i den kaotiska trafiken. En av mina kollegor, den säkerhetsansvarige på kontoret, var lycklig ägare till en diplomatblå Volvo 940 GL som såg gigantisk ut när den lille mannen baxade runt sin svenska bil på den minimala parkeringen.

De gamla bakhjulsdrivna Volvo-vagnarna torde med sin enkla, robusta uppbyggnad ha varit idealiska i den här tuffa miljön. Reporna och bucklorna på nämnda kollegas vagn var nog en kombination av rådande trafikmiljö och det faktum att man i Afrika kan köpa sig ett körkort, oavsett om man kan köra bil eller inte. Lägger man till en total avsaknad av restriktioner när det gäller alkohol och bilkörning så kan man bara fantisera om hur olycksstatistiken skulle se ut om det nu fanns en sådan.

Tjänsteresa in i landet där krigets härjningar framgick med all tydlighet. Här en nedbränd skola. Med på bilden två chaufförer från FN.

Själv fick jag som sagt kuska runt i en åttisjuhästars Toyota Hilux 2.8D. De högre FN-tjänstemännen hade förmånen att ratta Land Cruisers, medan staden kryllade av vita Toyota 4-runners framförda av de hundratals anställda i den fredsbevarande FN-missionen UNAMSIL. Engelsmännen från den brittiska ambassaden och brittiska armén var de enda som ansåg att Land Rover är överlägset Toyota. Man kan ju undra varför.

Det roligaste var ändå de få Saabar jag till min förtjusning då och då kunde få syn på i trafiken. Några solkiga 9000, någon enstaka 900, samt den vagn som fick mig att tappa hakan allra mest: en gullackerad Saab 99 taxi. Den var 4-dörrars och måste ha varit en 83:a eller 84:a, eftersom den hade den nyaste fronten. Jag försökte förklara för min lokalanställde kollega vilket viktigt svenskt kulturarv den här bilen är, men det möttes föga förvånande av en ganska avmätt reaktion. Det måste ju vara en underlig typ som blir alldeles ifrån sig vid åsynen av en gammal taxibil med konstig design.

Filip Ericsson

Publicerat i Kultur & livsstil | Etiketter , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar