Alfa Romeos konstfulla mellanklassbil 156 fyller 25 nästa år och kan snart räknas som klassiker. Den innebar en sorts pånyttfödelse för det anrika italienska märket och frälste en hel Alfa-sugen värld vid avtäckningen hösten 1997. Jag har alltid velat ha en, och för att stilla längtan åtminstone lite grann har jag skaffat en liten en. Vi berättar om vackra 156!
Den eggande klangen hos märkesnamnet Alfa Romeo härrör från 1900-talets tidiga år när Alfor ägde Europas glamourösa racertävlingar och självaste Enzo Ferrari tävlade med Alfas racerbilar innan bilmärket Ferrari ens fanns. Utanför racerbanorna erbjöds svindyra sportbilar för ett fåtal av de rikaste och berömdaste.
Efter andra världskriget ändrade Alfa Romeo fokus till mer folkliga, massproducerade vagnar för västvärldens växande medelklass. Vackra sport- och familjebilar för hyfsat vanligt folk, det blev Alfa Romeos lyckosamma nisch. En ny storhetstid växte fram och ikoniska sportbilar som Giulietta Sprint, Giulia GT och Duetto Spider förförde en hel värld.
60-talets älskade Bertone-coupé, här i form av en Alfa Romeo GT 1750 Veloce.
Därefter kom märket att producera fräna och tekniskt intressanta, men tidvis relativt usla vagnar. På 90-talet hade Alforna blivit bättre men också mer könlösa. 1992, när den knepigt formade men väldigt coola Alfa 75 lades ner, var Alfa Romeos tid som tillverkare av sportiga familjebilar med avancerade, intressanta tekniska lösningar definitivt förbi.
Bakhjulsdriften och den fina de-Dion-bakaxeln förpassades till historien och in kom en framhjulsdriven Fiat-plattform i nya Alfa 155. Även formerna var mer utslätade och någon större succé blev 155:an aldrig.
Entusiasterna fick dock upprättelse när den styvmoderligt behandlade mellanklassaren ömsade skinn och en sagolikt vacker, kompakt sport-sedan avslöjades i världens medier sommaren -97.
Med Alfa 156 ville Alfa Romeo onekligen bejaka sin historia. Den var precis den vackra, sportiga bil för folket man behövde för att ta märket tillbaka till efterkrigstidens fornstora dagar. Stora namn som Alfa Romeo 1900, Giulietta och Giulia ekade i allas huvuden.
156 visade sig också så livlig och kul att köra som en Alfa ska med ett påkostat, balanserat chassi, knivskarp styrning och de där fantastiska motorerna – den berömda dubbeltändningsfyran på 155 hk samt den klassiska Alfa-sexan (2.5 liter, 190 hk) med de berömda kromade insugrören och den beroendeframkallande ljudbilden.
Nytt var riktigt hög byggkvalitet, fint detaljutförande och vinteregenskaper i världsklass (!). Detta i kombination med den undersköna karossen och en klassiskt formad interiör med finfin ergonomi, ja då stod det klart att Alfa Romeo äntligen hade fått till en kalasvagn och därmed en riktig succé. Dessutom var bilen billig, åtminstone i jämförelse med tyska premiumbilar.
Alfa 156 var som sagt vacker såväl som framgångsrik men blev aldrig något större hot mot de tyska premiummärkena, kanske främst på grund av ett något enklare utförande, svagare varumärke och bortavaro från USA-marknaden.
Nej, 156 var ingen statusbil på det sättet. Men varför bry sig om det? Och så här i efterhand, nästan 25 år senare, är det Alfa 156 man vänder sig om för på gatan, aldrig en 3-serie, C-klass eller A4!
När Teknikens Värld körde en 156 2.0 mot en BMW 320i någon gång 1997 visade det sig att BMW:n var lite bättre på de flesta mätbara punkter. Men inte de omätbara.
Alfa 156 är italiensk och “Alfa Romeo” in i minsta skruv, djupt in i själen. Förutom att ögonen får dansa över skarpa linjer brummar motorn musikaliskt maskinellt där framme, och ur avgasröret strömmar kultiverat purrande toner som får en att rysa av välbehag.
Hela bilen är en “villig karaktär”, direkt i kontrollerna och rivig på ett sätt som vagnar från mer antiseptiska märken aldrig blir. “Man tänker bilen genom kurvorna” menade Auto, Motor & Sport när det begav sig. Att bränna skiten ur en Alfa på en grusväg var höjden av terapi, skrev Ulf Lundell långt tidigare. Så rätt han hade.
För nog är Alfa-åkarna är ett speciellt släkte. De kan hälsa på varandra när de möts på landsvägen, såsom motorcyklister. En BMW-förare skulle ju aldrig göra något sådant!
Min Alfa 156 kom i en högst läcker plåtburk!
En Alfa 156 kostar idag nästan inget men ger en form av ”bilkänsla” som få andra sedaner, oavsett pris. Det är dock förbenat svårt att hitta en vettig bil i Sverige, så man får leta sig ner mot Tyskland eller Italien. Där finns de i horder.
Alfa 156 är kanske den perfekta entusiastbilen för nybörjaren, en perfekt “first time classic” som det heter på engelska. Den är lättägd och fungerar som en modern bil, samtidigt som den ger skopor av bilglädje, kultur, enastående formgivning och skopvis av märkeshistoria.
Själv ska jag ha en 156 2.0 i babyblått, av första eller andra årsmodellen och i originalskick. Jag kommer att vara lycklig när jag med tvättsvampen får smeka dess karosskurvatur, utan att bli ruinerad på köpet.
Och nu har jag precis en sådan. Fast en väldigt liten. Den är från den anrika, franska modellbilstillverkaren Solido som byggt modeller ända sedan 1932. Detaljrikedomen är förbluffande, till och med inredningen ser närmast identisk med den riktiga bilens. Och vilken snygg inredning sen. Så Alfig, så snygg!
Min 156 pryder nu den italienska våningen i min bilmonter, där den får samsas med åtta Ferrari-bilar. Där hör den hemma!
Filip Ericsson