Jag tror att alla bilentusiaster har bilmodeller som de omhuldar i smyg eftersom det inte riktigt är accepterat att tycka om dem. Det finns ett flertal bilmodeller, främst härstammande från 80- och 90-talet, som man inte bör hålla högt enligt gängse uppfattning hos motorjournalister såväl som allmänhet.
Men jag gillar dem skarpt just därför att de alla är stringenta och karaktärsfulla bidrag till en bilpark som blivit alltmer utslätad. De är orättvist behandlade således och förstå-sig-påarna kräver nog en motivering. Mellanstora 90-tals-Alfan 155 är just en sådan bil och här kommer min motivering, mitt försvarstal!
När Alfas karaktäristiska mellanklassare Alfa 75, med linjer kantiga som en pappkartong, skulle ersättas i början av 90-talet var det många entusiaster som skräckslaget siade om vad som komma skulle. Det hade nämligen ryktats om att den nya bilen skulle baseras på en befintlig Fiat och orsaken till detta var ju som alltid att det skulle sparas pengar. Hos moderbolaget Fiat var det ju bönräknarna som hade makten, och inte längre ingenjörerna eller bilentusiasterna.
Snitsig interiör som sig bör i en italiensk bil. Kanske smakar det lite Fiat, men snyggt är det ju ändå. Och vilken graciös ratt!
1992 visades den framhjulsdrivna och Fiat-baserade Alfa 155 varpå ett skamfilat varumärke försvagades ytterligare. För nu var det slut på den avancerade transaxel-konstruktionen med de Dion-bakaxel och istället fick kunderna nöja sig med en enkel halvstel dito samt övrig standardmässig arkitektur från den föga upphetsande kusinen Fiat Tempra.
Alfa-kännarna kunde dock åtminstone glädjas åt att den snärtiga dubbeltändningsmotorn samt den livfulla, välljudande V6:an fanns kvar, båda egentillverkade.
155:an var en betydligt mer praktisk och lättanvänd bil än den knasiga föregångaren med sin rymliga kaross, sina lättgående körkontroller, vettigare ergonomi och normala instrumentering. Allt detta kostade dock på i form av en mer utslätad helhet – Alfa Romeo var nu som vilket bilmärke som helst. Nästan!
Nog har den lådiga formen en klart egen identitet, nog ger motorerna en alldeles särskild sång och gång och nog är Alfa 155 onekligen en sprittig bil med skarp styrning och en svårdefinierad italiensk finess i form och funktion. Vad man än tycker om den boxiga formen var den briljant – ypperligt rymlig samtidigt som den bjöd på ett utmärkt lågt luftmotstånd med en koefficient på endast 0.29.
Italiensk snits toppad av snygga stolar och en vacker träratt.
Så vad är problemet? Här har vi en relativt egensinnig bil som är rymlig och kul att köra, och som begagnad nästan inte kostar ett smack. Fanns det fler ute på annons skulle jag säkert kunna bli ägare till en. Visst, 155:an hade skral passiv säkerhet och högt kupébuller, något jag läste i ett nummer av Teknikens Värld från 1992 som jag grävde fram för ett tag sedan. Säkerheten blev dock bättre med åren då skyddsbalkar i dörrarna och airbag tillkom.
1995 fick bilen ett ansiktslyft med främst tekniska förbättringar. Spårvidden blev större för bättre vägegenskaper och interiören blev lite flottare med bättre detaljarbete. Vidare fick de fina twinspark-fyrorna fyrventilsteknik.
Runt 192 000 bilar byggdes mellan 1992 och 1998 och Alfa 155 kan därmed knappast ses som någon större framgång. Och när såg du en på en svensk gata senast? Jag blir i alla fall glad när det väl händer, betydligt gladare än när den så omhuldade Alfa 156 dyker upp – den går det ju 13 på dussinet av. Nåja, åtminstone i jämförelse med 155.
Alfa Romeo gjorde onekligen sin hemläxa när 155:an skulle ersättas. Uppföljaren Alfa 156 från 1997 var vacker som en dag med kilovis av historiskt Alfa-DNA i linjerna. Den sålde därmed som smör även i vårt land och det var inte bara designen som fick oss att rusa till Alfa-handlaren. 156 höll hög kvalitet, hade betydligt förbättrad säkerhet, bra värme och gick som tåget även i vinterföre.
Men var den inte alltför tillrättalagd mitt i allt perfekt avvägda? Tröttnar man inte lite när den dyker upp i vartannat gathörn? Kanske inte, men det vete tusan om jag inte föredrar den bortglömda 155:an istället!
Ge mig en facelift från 1995 med högre säkerhet, bredare spårvidd och nya motorer. En ”Sport” med tvålitersmotorn på 150 hk ska det vara, den duger onekligen att jaga BMW 320 med. En riktig fetischist-bil, det är bara att sticka ner pipan i kavajfickan och åka!
Filip Ericsson