Det är 1981. Sommaren är äntligen här och Stockholm skänks liv och mening som endast denna årstid kan bibringa. Solstrålarna som strilar mellan tjocka lövverk i stadens parker där luften är så varm och tät. Dofterna som trollas fram av het asfalt eller överväldigar doftcentrat efter ett romantiskt sommarregn.
Jag har stökat klart i Nimbusen som förtöjts i marinan, för någon båtsommar blir det inte tal om. Det blir bilburen semester i år.
Efter att jag vunnit det där arkitekturpriset för de där höghusen i centrala Stockholm har arkitektfirman gått bra. Så bra att jag kunde beställa den där Porschen jag suktat efter alltsedan min haka tappades vid premiärvisningen i Genève våren 1977.
Nu ska den köras in och vad kan då passa bättre än att kombinera dylik uppgift med att leta hus i södra Frankrike? Framför mig ser jag en stenkonstruktion med klar utsikt över Medelhavet. Men Anita är förstås den som har sista ordet. Anita är blond och min sekreterare. Och min fru.
Porschen är en 928 S, i mörkblått med beige läderinredning. Manuell växellåda förstås, för sportbilar ska inte växla sig själva.
Jag hoppar av båten och går ett varv runt bilen. Formen är så nyskapande, men ändå så Porschig med sina grodögon där fram. Lång huv och kort akter. Klassiska GT-proportioner i rymdskeppskostym. En bil för arkitekter.
Jag sätter mig i den. Förarplatsen är förbenat Porsche-mässig. Stramt, ergonomiskt, återhållsamt – det är närmast östtyskt asketiskt här inne, men likväl orubbligt välbyggt som bara kan vara västtyskt.
Här är också Porsche-stringent i varje detalj; den snygga, minimalistiska ratten, de knastertorra, vackra mätarna som gränsar till industrikonst, den till synes oförstörbara industriplasten i panelen. Slutligen bjuds utsökt körställning i sköna, skarpt skurna stolar. Vill man någonsin kliva ur?
Ett par dagar senare rusar vi fram genom Europa. Strax över 200 på Autobahn, med ett finger på ratten och en pappmugg kaffe i högerhanden, lättsamt konverserandes om Bukowskis senaste auktion och konjakshusen som ska besökas i Frankrike.
En Saint-Tropez-express. Ibland, när trafiken glesnar, når vi 240.
Visst lockade en Aston Martin V8 eller en Jaguar XJ-S. Exhibitionisten hade kanske valt en Ferrari 400i. Men för fortåkar-glädje mellan Europas metropoler är det Porsche som gäller. Ingen av de andra innehar niohundratjuåttans vinthund-egenskaper.
Effektivitet, stabilitet, kvalitet. Och den där fenomenala förarplatsen.
En tyskt välkonstruerad V8 om 4.7 liter och 300 hästkrafter som tål mil ut och mil in i rasande Autobahn-takt, något som man näppeligen skulle anförtro de engelska eller italienska vagnarna.
Oräkneliga ingenjörstimmar måtte ha spenderats i Zuffenhausiska, modernistiska glasbyggnader, där 70-talsskäggiga experter i ljusblå arbetsrockar över vita ritbord mejslat fram automotiv perfektion så att den blivande flaggskepps-Porschen skulle förbli orubblig och granitfast över motorvägsbanan hur fort det än gick. Ingen engelsman eller italienare når dit.
Men Mercedes då? Porsches enda kvalitetsmässiga överman. Men 500 SL är en antikvitet med aerodynamik som en lastbil, och med sin cabriolet-kaross knappast optimal för ändamålet: effektiv, reptilsnabb grand touring.
Storvuxna coupén 500 SEC lär visserligen vara minst lika utomordentlig som en 928 på kontinentens frifartsvägar, men den är ingen glamourös GT-vagn, utan en lyxbil, en direktörsdroska. Den passar således inte riktigt min personlighet. Därutöver ger den föga sportbilskontroll längs Alpernas serpentinvägar, såsom en Porsche alltid är redo för – en allsidighet som tarvas av en sann Europa-vagn!
Och BMW 635 CSi? Den är ju vansinnigt frän och ser ut att gå i 240 redan när den står still. Men BMW:s snygga 6-serie är av enkel börd; det finns ju en simpel 5-serie där under. Och att den är blott ett år äldre än 928 är omöjligt att förstå. Den ser redigt antik ut bredvid rymdskepps-Porschen.
Vi når Alperna och förundras över Porschens förmåga till skepnadsbyte. Precist styr jag den genom hårnålarna, V8-motorn smattrar vackert och bakänden far ut en aning för att sätta fart mot nästa raka. 928 S är onekligen en kurvfantom av god rang.
När vi till sist kliver ur den vägdammiga Porschen framför det eleganta hotellet i Monte Carlo är vi nöjda och glada med friska ryggar. Att forsa genom Europa med en ny 928 S var en njutning och ett rent nöje. Men nu är det dags för en dusch, en cigg och en kall San Fransisco!
Epilog
Jag kommer med stor sannolikhet aldrig att få glädjen att äga och bruka en Porsche 928. Men tills vidare är jag glad över min nya lilla, min lilla bruna.
Filip Ericsson