Som bilintresserad är det alltid kul att studera andra bilkulturer när man åker utomlands. Bilkulturkrock av värsta sort fick jag uppleva som FN-praktikant i världens fattigaste land, Sierra Leone i Västafrika, under 2003 och 2004. Gatorna i huvudstaden Freetown var efter ett tioårigt inbördeskrig i ett bedrövligt skick, med potthål stora som just pottor, bilar och människor i sådan mängd på gatorna att maximal koncentration hela tiden krävdes bakom ratten.
Det fanns mig veterligen endast ett vägavsnitt där man kunde hålla över 90 och jag längtade efter varje tillfälle då jag fick möjlighet att ”sträcka ut” i min ”FN-jeep” som i själva verket bestod av en Toyota Hilux. Det var underligt att se en Mercedes SL från tidigt nittiotal framföras i ledband på denna vägsnutt längs atlantkusten. En bil som med lätthet toppar 250 knutar i ett land utan vägar.
Vagnparken i detta världens minst utvecklade land är i huvudstaden förvånansvärt utvecklad. Varannan bil tycktes vara en Mercedes av hyfsat modern modell. 190 och E-klass i generation W124 växte som svampar ur jorden. Den ekonomiska eliten hade även smak för BMW-bilar av hyfsat modernt snitt. 5-serien, den som kom 1988, samt 90-talets 3-serie (E36) var en vanlig syn. Man kan undra hur ofta hjulinställning fick göras på den senare, med tanke på det slitna vägnätet i kombination med bilens finkänsliga hjulställ. De få Jaguarer av typ XJ40 som ibland kunde skymtas torde med sina välkalibrerade hjulupphängningar dock passa alldeles utmärkt på de gropiga vägarna.
Det var alltid lika kul närhelst en svensk bil dök upp. Var och varannan dag såg man nöjda afrikaner brusa runt i sina klossiga 240, 740 och 940. Till och med en och annan 850 stod ut som ett originellt inslag i den kaotiska trafiken. En av mina kollegor, den säkerhetsansvarige på kontoret, var lycklig ägare till en diplomatblå Volvo 940 GL som såg gigantisk ut när den lille mannen baxade runt sin svenska bil på den minimala parkeringen.
De gamla bakhjulsdrivna Volvo-vagnarna torde med sin enkla, robusta uppbyggnad ha varit idealiska i den här tuffa miljön. Reporna och bucklorna på nämnda kollegas vagn var nog en kombination av rådande trafikmiljö och det faktum att man i Afrika kan köpa sig ett körkort, oavsett om man kan köra bil eller inte. Lägger man till en total avsaknad av restriktioner när det gäller alkohol och bilkörning så kan man bara fantisera om hur olycksstatistiken skulle se ut om det nu fanns en sådan.
Tjänsteresa in i landet där krigets härjningar framgick med all tydlighet. Här en nedbränd skola. Med på bilden två chaufförer från FN.
Själv fick jag som sagt kuska runt i en åttisjuhästars Toyota Hilux 2.8D. De högre FN-tjänstemännen hade förmånen att ratta Land Cruisers, medan staden kryllade av vita Toyota 4-runners framförda av de hundratals anställda i den fredsbevarande FN-missionen UNAMSIL. Engelsmännen från den brittiska ambassaden och brittiska armén var de enda som ansåg att Land Rover är överlägset Toyota. Man kan ju undra varför.
Det roligaste var ändå de få Saabar jag till min förtjusning då och då kunde få syn på i trafiken. Några solkiga 9000, någon enstaka 900, samt den vagn som fick mig att tappa hakan allra mest: en gullackerad Saab 99 taxi. Den var 4-dörrars och måste ha varit en 83:a eller 84:a, eftersom den hade den nyaste fronten. Jag försökte förklara för min lokalanställde kollega vilket viktigt svenskt kulturarv den här bilen är, men det möttes föga förvånande av en ganska avmätt reaktion. Det måste ju vara en underlig typ som blir alldeles ifrån sig vid åsynen av en gammal taxibil med konstig design.
Filip Ericsson