För några år sedan fyllde Mercedes W123, den klassiska familje- och taximercan, 40 år. Alla av hyfsad ålder har åkt i en, många har ägt en eller haft föräldrar som har ägt en. Och alla som har rest till varma länder har garanterat sett klasar av dem vimla runt i kaotiska trafikbilder. Därmed vore det ett kulturhistoriskt brott att inte göra ett reportage om den!
Inget annat bilmärke är så spretigt, så kontrast- eller motsägelsefullt som Mercedes Benz. Från rena arbetsfordon till total glamour, via torra familjebilar som fraktar folk och bagage av alla de slag hundratusentals mil utan knot. En rik och berömd som aldrig har haft en Mercedes existerar inte, samtidigt som de är världens vanligaste taxibilar.
I alla tider har ju Mercedes-kunden utgjorts av Grace Kellys med ljuvligt svallande hår krusat i Kalifornisk fartvind, såväl som den bilringade taxichauffören Dieter på ölkaféet i Berlin.
Det anmärkningsvärda med W123 är att dessa två ytterligheter fanns insprängda i en och samma bil. Den strama familjevagnen smälte in precis överallt. Den kunde agera allt från taxi i Marrakesh till Genève-diplomatens chaufförskörda dagligtransport eller den kaliforniska lyxhustruns shoppingvagn. Alla fundamentalt skiftande uppdrag utförda med samma osvikliga bravur.
Presentationen skedde i januari 1976 inför en imponerad världspress i södra Frankrike. Framför dem stod en lång rad familjevagnar med nya inbjudande Mercedes-linjer, en ytterst genomtänkt konstruktion med fokus på hållbarhet och okomplicerat underhåll, samt en säkerhetsnivå som saknade motstycke i världen (förlåt Volvo).
W123 baserades på föregångaren W115, som vid presentationen 1967 var en helt ny konstruktion som tog klivet in i efterkrigstiden en gång för alla. Den byggdes på ett helt nytt chassi som skulle bilda grund för alla kommande Mercedesar, inklusive W123, och innefattade självbärande kaross och delad bakvagn. Stommen skulle följa med ända till 1991 då den gamla S-klass av generation W126 kastade in handduken. Grundtekniken stod alltså till grund till för några av världens bästa bilar.
W123 hade förnyats med en påkostad framvagn med dubbla triangellänkar, och karossen var utomordentligt starkt uppbyggd för optimal krocksäkerhet. Andra säkerhetsmässiga finurligheter var delad styrstång och möjlighet till airbags från och med 1982.
Mekaniskt återfanns de gamla raka fyrorna från föregångaren, hållbara maskiner med förgasare och enkla överliggande kamaxlar. De erbjöds i Mercedes 200 (94 hk) och 230 (109 hk). Ett gäng outslitliga dieslar erbjöds förstås också i form av 200D, 220D, 240 D samt femcylindriga 300D. Effektspannet på 55-80 hk gjorde inga raketer av bilen! 1980 anslöt dock turbodieseln 300 TD med för tiden goda 125 hk.
På toppen erbjöds 280 och 280E (156/177 hk) med den blodfulla raka sexan med dubbla överliggande kamaxlar hämtad från lyxbilarna 280 SL och 280S/SE. Däremellan fanns Mercedes 250 med rak sexa och enkel överliggande kam på 129 hk. En helt ny fyrcylindrig motor kom 1980 (Mercedes 200, 109 hk) och året därpå anslöt 230E med bränsleinsprutning och 136 hk, vilken ersatte 230 med förgasare.
Kort efter sedanen fylldes programmet på av en glamourös coupé (C), en elegant och ytterst rymlig kombi (T) samt en limousin med 63 centimeter förlängt axelavstånd. Det digra W123-programmet var därmed komplett och erbjöd en variant för alla möjliga kundgrupper – från knattrig 55-hästarsdiesel för Beiruts taxichaufförer till sexcylindrig glamour-coupé för Hollywoods röda mattor. Men ingen av dem var förstås billig.
Trots det väl tilltagna prisläget blev W123 en omedelbar succé. Hela första årets produktion sålde slut på momangen och kön för att få köpa en förblev lång i flera år framöver. Begagnade bilar såldes till nypriser. Och intresset höll i sig genom hela bilens livstid. När produktionen upphörde efter tio år (i början av 1986) hade över 2.7 miljoner bilar sålts. Ett Mercedes-rekord som står sig än idag!
De olika karossvarianterna av W123 gav ett brett spektrum av bilar som passade flera olika kundgrupper.
W123-Mercan ritades under överinseende av märkets legendariske chefdesigner Bruno Sacco, men inspirationen kom från föregångaren W115 vars balanserade, minimalistiska penndrag letts av den likaledes legendariske, franske bildesignern Paul Bracq.
Inriktningen var stram avskalad tre-box-design, helt enligt tidens mode. Jämfört med 60-talsvagnen W115 – proper och minimalistisk som ett israeliskt Bauhaus-hus – uttryckte efterföljaren W123 en sorts tyngre, maskulin elegans som anstod ett mer rikhaltigt 70-tal. Alltså helt i enlighet med Mercedes gängse designspråk för decenniet. Trots den högst konservativa ådran i linjeföringen var W123 hur som helst svårt konstfull i all sin betonggrå stringens.
Seriöst, välgjort och ergonomiskt. Men knappast kul! Arbetsplatsen i W123 var just en arbetsplats för evigt nötande av mil.
Att W123 var en klassiskt överdimensionerad Mercedes-produkt bevisades av den enorma slitstyrka som framför allt hundratusentals taxichaufförer världen över fick erfara. På Mercedes museum står idag exempelvis ett exemplar av föregångaren, en 240D av 1976 års modell, som gått 450 000 mil. W123, med samma mekanik, var knappast sämre.
Och W123-eftermälet lyser starkt, Mercedes mellanstora vagn har konstant utvecklats till nya succéer och tillhör fortfarande världens bästa bilar. Men ingen av efterföljarna innehade samma kvalitet eller unika ställning på bilmarknaden som W123. Långt därifrån.
Egna erfarenheter
Som sagt har nog de flesta som nått åtminstone yngre medelålder någon erfarenhet av W123. Jag föddes ungefär samtidigt som premiären och modellen skulle därmed prägla den svenska gatubilden under hela min uppväxt, och därefter!
Tidigt kom jag att förundras av den speciella känsla som en W123-åktur frammanar. När jag gick i lågstadiet hade en kompis föräldrar en gul 300D som sedan byttes mot en ny 230E från 1983, i grönmetallic.
Jag fick åka i dem båda och visst skilde dem sig från andra bilar, särskilt från pappas Saab 99! Hur det kändes är lite svårt att beskriva. Stort och flott, kultiverat på något vis. Man satt som i en rymlig kokong av tysk industriplast och sträv textil, avskärmad från en brusig omvärld.
När vi pratar W123-upplevelser i vuxen ålder poppar tre exotiska platser upp i minnet: Bahamas, Sierra Leone och Libanon. Semesterresan till Bahamas 1995 innehöll föga otippat en taxiresa i en W123. Bilen var nog det mest utslitna och påhamrade fordon jag skådat och färden gick över den säregna Paradise Island Bridge.
Bilen kämpade som en skadeskjuten gnu uppför den branta bron och vi undrade skojsamt hur det här skulle gå. ”She’ll make it” anmärkte den kvinnliga chauffören som förstod vad vi pratade om trots att hon inte kunde ett ord svenska.
Ett annat W123-minne härrör från min tid i det krigsdrabbade landet Sierra Leone i Västafrika 2003-04. En tur runt huvudstaden Freetown i en bekants chaufförskörda W123 i propert skick avslöjade förarens körkunskaper såväl som bilens briljans på usla vägnät. Det är remarkabelt hur graciöst den propra sedanen hanterade vägnätets hål, skåror och ojämnheter i världens fattigaste land!
Vid ett annat tillfälle berättade en kille på en fest om sin välskötta 240 D med automatlåda som han lyckats få tag i. Således kunde han i sakta mak wafta fram i sin skyddade Mercedes-kokong genom den kaotiska staden. Min avund var lika grön som lacken på vederbörandes bil.
Under min resa till Libanon hösten 2009 kom jag aldrig att åka i en W123, men vistelsen blev ändå ett kvitto på föreställningen om den klassiska ”Beirut-Mercan” som mycket riktigt fortfarande präglade den charmigt kaotiska gatubilden. Man undrar om inte hälften av alla bilar i Beirut är W123-Mercedesar!
Filip Ericsson