Kyskt vit med svarta kofångare står den där i evig givakt, åter redo att tjänstgöra i ett knastertorrt men välgött folkhem. Hos en handlare i Västerås står den, med 10 000 mil på mätaren – en knappt inkörd folkhemsikon!
Volvos linjalritade 700-serie vars ursprung kan härledas ända tillbaka till 1982, var något man länge skrattade åt. De extrema linjerna kunde nästan tas för någon form av skämtteckning, en karikatyr över en mönstergill Volvo-form.
Sju-fyrtion var skrytig som ett narcissistiskt överklassbarn, mina barnöron dallrade av motorns abnorma höfläkts-ljud, och under det bombastiska skalet återfanns teknologi från järnåldern.
Men något har hänt. Den stora skryt-Volvon, som ju förblev en svensk folkvagn och som fick guldet att regna över Volvo, har nu förvandlats till en magnifik klassiker, en rullande vintage-attiralj att tråna efter. Jag har inte bara mjuknat, jag älskar den!
Som entusiastfordon för nybörjare är den helt briljant – säregen och cool såväl som ekonomisk, högkvalitativ och användarvänlig. En 740 utgör därtill en god bit svensk industrihistoria. Full pott!
Volvo-vagnen är själva motsatsen till lyx och flärd. Stram som en rysk marinofficer i en Röda torget-parad, men samtidigt stringent som en Victor Borge-trudelutt – och egensinnig som Bobby Fishers livsstil. Sjuhundrafyrtio är högst habegärlig i all sin torftighet!
I den strama Volvo-kupén kan man sitta och jäsa som en kommunal fackpamp i världens bästa bilstolar. Miljön kan närmast liknas vid ett väntrum hos Landstingets vårdcentral i Glöte. Kalt som ett sibiriskt skogshygge, sterilt som Stazis förhörscentrum i Östberlin. Men likväl finns knappast någon bättre arbetsplats än förarstolen i en Volvo 740.
Under sommarens sorgfria dagar ska sju-fyrtion fyllas med badbollar och luftmadrasser och kuskas runt bland gula fält mellan stränder och stugor. Lycklig ska jag bli. En Volvo 740 ska jag ha!
Filip Ericsson