Motorvägen spelades fram som en overklig film framför mig. Jag satt i en lounge av röd plysch och lät den vita valen sväva fram i god men aktsam takt. Jag ville inte släppa den klumpigt formade airbagratten, annars hade jag gnuggat ögonen i tvivel. En svensk 19-åring, lilla jag från jordnära Värmland, styrandes en amerikanare genom den amerikanska södern!
Det var 1995. Gymnasiet var avklarat och världen stod öppen. Jag befann mig nu på en roadtrip i sydstaterna, med mamma och pappa och en vit Chevrolet Caprice. New Orleans, Louisiana; Memphis, Tennessee; Dallas & Houston, Texas, skulle passera revy under en färd som tangerade 300 mil.
Excentriska New Orleans utgjorde startpunkt, därefter körde vi som i en oregelbunden kvadrat, först norrut genom Mississippi och i riktning mot Tennessee. Där, i Memphis, besökte vi Graceland och jag fick lära mig att Elvis kunde karate.
Från Memphis drog vi västerut genom Arkansas med Texas och Dallas som mål. Självklart kunde jag inte hålla mig ifrån Southfork Ranch där JR Ewing så länge hade maktspelat mot sina vänner såväl som sina fiender. Söderut mot Houston och slutligen tillbaka till New Orleans längs Mexikanska Golfen, med en mellanlandning i rysliga lilla Port Arthur, Janis Joplins hemstad.
Åter till Caprisen. Enligt mammas resedagbok från sommaren 1995 var det jag som valde hyrbil. Fattas bara, Caprice representerade en amerikansk bil- och samhällskultur som ännu var vid liv 1995, men som idag är svunnen för alltid.
Alla hårdkokta amerikanska snutfilmer innehåller väl en Caprice, och alla som har åkt taxi i New York känner nog igen den avslappnande känslan av att susa fram i denna anakronistiska vagn, med sitt karikatyriskt aerodynamiska skal och sina enorma yttermått. Ljudlöst och elegant i sin framfart nästan som en Rolls Royce, men givetvis utan något som helst finlir i detaljerna!
Caprice var en “full-size” familjebil som tillverkades i fyra generationer mellan 1965 och 1996, hela tiden med traditionellt ramchassi, gammaldags V8-motor med stötstänger, bakhjulsdrift och stel bakaxel. Amerikanskt grovsmide enligt den gamla skolan. Chevrolet Caprice fungerade därmed precis som Volvo 240 gjorde här hemma – enkel, pålitlig och överkomlig, med oceaner av karaktär!
Att den var så fast i hullet, utan tillstymmelse till gung-gung på vägen, förvånade mig. Den låg ju som en flundra över vägbanan. Likväl förbryllades jag av hur kraftlös den fem liter stora V8:n framstod, den var liksom halvkvävd hela tiden och gav endast måttlig fart åt den uramerikanska familjevagnen. Men så gav den stora motorn också endast 170 hästkrafter, ungefär som din grannes tio år gamla Passat-diesel!
Port Arthur, Texas, Janis Joplins högst modesta hemort.
Filip Ericsson