Som jag tidigare, och helt oklanderligt, har hävdat är en klassisk Porsche 911 helt oumbärlig i en modellbilssamling värd namnet. Och min nya 911 S från 1970 utgör onekligen en idealisk representant för denna eviga, tyska sportvagn!
”Porsche 911” – lyssna på det. Begreppet sitter som granit i den mänskliga kulturen, åtminstone bland de hundratals miljoner människor världen runt som har det minsta intresse för bilar.
Redan vid presentationen på Frankfurtsalongen 1963 förblev 911 en sportbilsikon som sannolikt inte har överträffats av någon annan än idag. Och ända sedan dess har den förblivit ett evigt inslag i Porsches modellprogram och något helt unikt på världens sportbilsmarknad.
Samtidigt som den ansågs antik så till den grad att Porsche försökte lägga ner produktionen redan under 70-talet, har den från start erbjudit kvaliteter och förmågor som skänkt den en konstant plats bland världens bästa sportbilar – Trots att grundkonstruktionen hann bli 35 år gammal innan en nykonstruerad Elva såg dagens ljus 1998!
911 var märkets blott andra modell och ersatte den fyrcylindriga, Volkswagen Typ 1-baserade ur-Porschen, modell 356. I och med tidens allt större krav på säkerhet och komfort var Nioelvan större, starkare, säkrare och bekvämare än föregångaren.
Formen signerades Ferdinand ”Butzi” Porsche, sonson till märkets grundare Ferdinand Porsche. Han fick till en form som var betydligt mer modern än gamla Typ 356, men som likväl innehade en identisk förnimmelse av karikatyr, som om en evig Porsche-form på något vis existerade som en naturlag. En ur-Porsche som liksom bara självklart finns till.
Butzi Porsche, sonson till Porsche-grundaren Ferdinand, med sin nya kreation 1963, Porsche 911.
Den nya bilen behöll förstås Volkswagen-konceptet med luftkyld boxermotor bak, men nu var den sexcylindrig med överliggande kamaxlar och all teknisk förbindelse med den gamla Hitler-folkan var därmed bruten.
Modellbilen är en 911 S, toppmodellen i 60-talets 911-program. Den bjöd på 160 hk ur blott 2 liter, jämfört med basmodellen som stannade vid 130 hk. Utveckling har onekligen skett sedan dess! Hur som helst är min bil trogen det exemplar Steve McQueen körde under inspelningen av filmen Le Mans från 1971. Därmed är den lackerad i slate gray, enligt uppgift Mcqueens favoritfärg. Steve ägde nämligen en likadan, och den såldes sedermera på Sotheby’s 2011 för crunt 11 miljoner kronor!
Man förstår Mcqueens fascination för den beskedliga tyska sportvagnen. Niohundraelvan har alltid fungerat som vardagstransportör året runt samtidigt som den klarat bankörning med respektabla varvtider för den som behärskat dess speciella vägbeteende.
Dess höga kvalitet i kombination med överlägsna bromsar och mördande effektivitet med rätt förare bakom ratten har förstås också lett till stora racing-framgångar. Dessa egenskaper kännetecknade 911:an 1963 och gör det fortfarande över ett halvsekel senare. Hur en så torr tysk ingenjörsprodukt har kunnat bli så lustfylld, vare sig vi talar 1963 eller 2017, är en gåta!
Filip Ericsson