Nya italienska mellanklassaren Alfa Giulia, med sina ytterst förföriska italienska linjer och storartade stamtavla, har gäckat mig länge. Ända sedan sommaren 2015 närmare bestämt, då den första presentationen skedde inför en högst Alfa-törstig publik. Nu är det så äntligen dags för en provkörning!
Då, sommaren 2015, handlade det om den för de flesta människor teoretiska toppversionen med Ferrari-motor på 510 hästkrafter. Nu är svensson-Giulian äntligen här och dess uppnåelighet gör det hela än mer läskande, faktiskt!
Den mörkblå skönheten som förföriskt flirtade med mig å brorsan i den svala hallen på Hedin Bil i Uppsala, var onekligen vacker som en dag. Sällan har en fyradörrarsvagn lockat mig med sådan styrka. Jaguars lilla XE, som närvarade i klasar i samma bilhall, framstår som en blek skugga i jämförelse.
Nycklarna slängdes på oss av en provisionssugen Alfa-säljare och en bländvit Giulia med pliriga ögon mötte oss tio sekunder senare i ett milt höst-regn. Grundpris 335’, bilens pris 440’. Premiumligans mellanstora familjebilar är verkligen inte billiga. Den initiala besvikelsen var ändock stor, den stort lovande Alfan var beskaffad med dieselmotor såväl som automat.
Foto: Alfa Romeo
Det fick mina redan väl utvecklade tankar kring en destruktiv mainstreaming av bilmarknaden att åter gå i spinn. Varenda en ska ha knatterdiesel och självväxlande bil, själadödande specifikationer för märkesentusiaster hos BMW- såväl som Alfa-läger. De bedrar ju de kärnvärden som en gång byggde deras varumärken, deras dragningskraft.
Men körningen av den vita skönheten gav, trots dess inbyggda funktionshinder, mersmak. Dieseln lät inte alls illa vid gaspådrag och Alfan satte fart med god vigör ut på autostradan, förlåt E4:n. 2.2 liter och 180 hk i en helt ny dieselspis lyder specen och precis som konkurrenternas dieselmaskiner är det vridet som sätter fart på den. I högre motorvägsfart önskar man sig faktiskt lite mer pulver under locket. En något billigare 150-hästarsvariant säljs också, med ett grundpris på 305 000 kronor.
Den moderna åttastegade lådan växlade snabbt och klanderfritt och befinnandekvaliteten i Alfa-cockpiten var högre än jag hade väntat mig. Där inne är det närmast BMW-klass, fast på ett italienskt, möjligen lite krångligare vis. Finish och materialval är utom kritik, endast Audi A4 med sin överlägsna detaljfinish (men något sterila uttryck) är väl märkbart bättre i de minsta av knappar och reglage.
Man sitter lågt i en snygg läderfåtölj (ej standard, och en långkörning får bevisa dess djupare kvaliteter), med härligt klassiska Alfa-instrument i djupa strutar rätt framför sig. Den ursnygga treekrade sportratten med sin angenämt tunna rattkrans ligger perfekt i händerna. Och manuell låda finns ju som standard, dess slag närmare den mekaniska, Mazda Miata-unika ”klick-klick”-känslan än i någon annan familjebil jag kan erinra.
Studiobilden visar en manuellt växlad bil. Modern teknik och härligt förarorienterat! Foto: Alfa Romeo.
Nu gäller det att Alfa Romeo börjar erbjuda sin bensinmotor med den här lådan och inte bara låter dieslarna specificeras med en sådan Alfa-mässig självklarhet. Allt annat vore oförlåtligt helgerån. En diesel kan ju aldrig tävla med en bensin-dito (särskilt en italiensk sådan) i fråga om öronvårdande ljudkultur! I Alfas fall handlar det om en ny turboladdad tvålitersmaskin helt i aluminium som ger 200 hästkrafter, medan det på andra marknader även erbjuds en ”Ti”-variant med 280 hk.
Den nya bakhjulsdrivna plattformen som bygger upp Giulia är en nyhet vars positiva betydelse aldrig kan överskattas, och som mången bilentusiast har väntat på i decennier. Den nya inriktningen formligen skriker att nu ska BMW äntligen få en match! Dess faktiska betydelse för körupplevelsen kräver dock mer aktiv körning, gärna i halka, vilket denna provåkning inte kunde bjuda på. Men bara vetskapen om den är värd en hel del! Det samma gäller kardanaxeln i kolfiber (!), en liten men ytterst raffinerad detalj som sänker bilens vikt med några kilo och som onekligen ökar fränheten hos den ytterligare lite, lite grand!
För övrigt är åkupplevelsen något ljudlig från däck och stötig från fjädring. Kanske berodde det på den visserligen vackra, vältilltagna fälg- och däckutrustningen hos provexemplaret, och möjligtvis blir det tystare såväl som mer följsamt med mildare hjulutrustning. Men i en Alfa, vars främsta uppgift väl är att förföra körsinnena, är nog detta av sekundär betydelse. Och obehaglig blir den förstås aldrig ens med de snygga 18-tumshjulen. Varje köpare får välja.
Foto: Alfa Romeo
Det bästa, det världsunika, med körupplevelsen hos den nya premiumssportsedanen från Alfa Romeo, sparar vi till sist: Styrningen. Utväxlingen med 2,3 rattvarv mellan fulla utslag, ligger närmare Ferrari 488 än någon vanlig familjebil. Direktheten som förmedlas genom den vackra ratten är bedövande, bedårande. Alfan ändrar riktning som genom tankeverksamhet.
Det är beroendeframkallande och jag skulle kunna köpa den endast på styrkvaliteten. Med sin undersköna formgivning, fina finish, nyfunna bakhjulsdrivna layout samt märkesmagin hos denna vackra, distinkta vagn, blir valet enkelt. Det är en Alfa Giulia som ska stå i mitt garage. Men bara med bensinmotor och manuell spak. Allt annat vore helgerån.
Filip Ericsson