KRISPIGT SEPTEMBER I KÖLN 1962. Helmut och Ute Müller är på väg hem från arkitektutställningen med den modernistiske arkitekten Hans Scharoun. Paret Müller är nöjda med besöket. De ska nämligen snart flytta in i ett av Scharouns nya höghus. Ett knappt synbart leende kan skönjas på Helmuts läppar. Den modesta fyrcylindriga motorn i hans nya bil, en BMW 1500, spinner som den berömda katten. Färgstarka höstlöv virvlar runt den asketiskt stilrena karossen.
BMW:n är nästan lika proper som paret Müller självt, kanske sticker den egensinniga fronten med sitt hajnos-utseende ut lite väl mycket för det anspråklösa, tyska kynnet. Men det får den modeste Helmut svälja, den finmekaniska känslan i den nya, mellanstora BMW-sedanen står över allt där han med små, exakta hand- och fotrörelser försiktigt men med god fart lotsar den fram genom en höstmörk, stillsam stadsbild. Växlarna löper i som ingen annan bil han känner till, försäljaren sa ju faktiskt att Porsche står bakom synkroniseringen.
Helmuts tankar får vandra, men han har ingen aning om att den körkultur han just i denna stund får uppleva för evigt kommer att insprängas i tillverkarens varumärke och suga åt sig miljoner följeslagare som kommer att vallfärda till säljhallarna för att själva få frälsas av den finlemmade balansen hos de ytterst propra tyska ingenjörskreationerna. Helmut växlar ned och ger gas, den lilla fyran där framme råmar till förnöjt, fartökningen är moderat.
Ute är lite tipsy av Moselvinet men njuter, om än undermedvetet, av den sköna stilen inuti makens nya BMW. Hon tänker inte på det, men det är enkelt, avskalat och välgjort, kanske som i en välkonstruerad tysk tågvagn. Textilklädseln på de fasta sätena känns bra mot hennes nakna ben och torde hålla för en hel evighets benskav. Så ska en bil se ut.
Helmut hade varit lite vågad när han valde en BMW 1500 istället för en Opel Rekord. Den var ju dyrare, och BMW är ett smalt märke med stora ekonomiska problem bakom sig.
Men man hade ju gjort stor succé på Frankfurtsalongen förra hösten när skynket hade farit av den nya mellanklassvagnen och blottat den prydliga, upprätta formen signerad Wilhelm Hofmeister. Många med Helmut hade gjort samma val. Och de hade skapat historia.
BMW 1500 presenteras på Frankfurts bilsalong hösten 1961.
Filip Ericsson
Vilken stämningsfull beskrivning! Nästan början till en story?
Jag minns mycket väl mitt första möte med denna BMW. En bekant hade nyligen inhandlat 1500:an och jag blev erbjuden att åka med. Jag hade läst om bilar hela mitt liv och visste att BMW:n var något särskilt. Detta var typ 1963. Vid ratten satt en riktig motorman som gillade att gasa. Som egen företagare hade han alltid bråttom. Jag minns känslan att sitta ned i passagerarsätet. Förväntansfullt. Vi for iväg son väntat. Det gick undan. Växelspaken såg läcker ut. Märktes att det var skönt att växla. Han växlade ofta. Körde precis som jag fantiserade om när jag skulle få körkort. Bilradio var inte helt självklart på den tiden. I BMW:n satt en Blaupunkt. Det finaste man kunde ha. Nog var lycka fullständig för en finnig tonåring!
Åkturen med BMW:n satte nog sina spår. Med körkort och några år till på nacken köpte jag en BMW 2002 Ti.
Tack Mats för din härliga 1500-anekdot! Måste ha varit en alldeles särskild åktur. BMW-auran som vi känner den idag lär väl ha fötts i just 1500:n. Man är ju en man av sin tid, kanske kan din 1500-färd jämställas med min åktur i en Saab 9000 Turbo 1985, då jag var 9 år gammal.