BILINDUSTRIANALYS
Cirkusen runt Saabs vara eller icke vara fick i början av 2010 äntligen ett slut, i alla fall för den gången, och ett lyckligt slut därtill, genom att General Motors valde att sälja företaget i stället för att slå igen fabriken. Trots att Saab inte varit lönsamt på länge samt det faktum att modellutbudet varit pinsamt smalt skulle tomrummet, speciellt för oss svenskar, ha blivit stort om dödsbeskedet från den 18 december 2009 hade verkställts. Märket har ju för de flesta nu levande svenskar alltid varit en del av vår kultur.
Turbulensen kring det svenska märket utlöste en lavin av analyser i de flesta medier i slutet av 2009 vilka fortsätter att strömma ut också idag, analyser som ofta är överdrivet godtyckliga och självgoda. Cirkusen drog återigen igång i och med säljrundan som involverade Spykers inhopp i leken i slutet av 2009. En ny, oväntad aktör hade valts ut som enda Saab-spekulant sedan Koenigsegg oväntat hoppat av. Och som vanligt sjöng de svenska dagstidningarnas så kallade bilexperter sina domedagsprofetior med sina sedvanliga arroganta ”vad-var-det-jag-sa”-attityder.
Spyker utdömt på förhand
Spykers intresse för Saab dömdes givetvis ut precis som Koenigsegg sågades när det begav sig tidigare under 2009. När Koenigsegg sedan drog sig ur gnuggade pessimisterna sina händer och tog åt sig äran för sina tidigare dödsförklaringar. Vad man glömde, eller kanske inte ville kännas vid, var att ingen hade förutsett Koenigseggs avhopp. De misslyckades inte alls på det sätt som skeptikerna hade förutspått, utan de valde att dra sig ur av skäl som motorskribenterna på våra dagstidningar inte hade en aning om.
Vidare kopplade de blint ihop mordförsöket på den ryske Spyker-aktieägaren Alexander Antonov med familjens bristande lämplighet som Saab-sponsor. Hur man kan komma fram till det sambandet är obegripligt. Visserligen hade Säpo och FBI varnat för att låta Antonov ingå i Saab-affären men det är en annan historia som motorbilagorna hade lika lite koll på som oss andra. Vid det tillfället påstod jag inte på något sätt att Spyker skulle vara en lämplig Saab-köpare, om det visste jag för lite för att avgöra. Det gäller ju att vara försiktig vid analyser av orsak och verkan och inte ty sig till enkla, och därmed oftast falska, sanningar. Nu vet vi att Antonov är rentvådd av västerländska myndigheter och kommer att godkännas som Saab-sponsor av GM. Motorskribenterna hade alltså fel.
Dagens Nyheters motorjournalister verkade basera sina analyser på rykten och hörsägen. Spykers VD och numera Saabs styrelseordförande Victor Muller blev vid ett tillfälle smutskastad av en holländsk journalist, och i svenska medier har denna svartmålning fortsatt, till synes utan grund. För ingen verkade kontrollera källan och mer trovärdiga uppgifter om Herr Mullers ondskefullhet eller inkompetens kunde aldrig redovisas.
Vidare fick DN för sig att Spykers uppförande under förhandlingarna var oseriösa när man satte deadline för GM att svara. På vilket sätt är detta oseriöst? GM:s usla uppförande de senaste 20 åren såväl som under försäljningsprocessen har man inte sagt ett ord om. Kanske vågar man bara kritisera små företag?
I november förra året skrev Carolina Neurath en belackande krönika om Muller i Svenska Dagbladet (Länk: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/mullers-karisma-rackte-inte-sa-langt_5737153.svd).
Carolina skyller Muller för att säljmålet inte har uppnåtts och att han inte är ödmjuk nog att erkänna sina misstag. Vidare påpekas vilken opålitlig affärsman Muller är och hans övertagande av Saab sågas jämns med fotknölarna. Men tänk på vad som har hänt sedan han tog över det svenska märket för ett år sedan. Det har varit full fart framåt, det råder öppenhet och konsensus mellan Muller och Saab-ledningen och den utsatta affärsplanen följs till punkt och pricka. Dessutom planeras det med stor entusiasm bortom denna plan och det är helt avgörande för framtiden. Att BMW sedan valde att sälja motorer till svenskarna tyder på att det tyska märket ser Saab som en seriös partner. Det genomseriösa BMW skulle aldrig göra affärer med en kålsupare, det skulle skada dess varumärke. Man är endast intresserad av att samarbeta med ett märke vars bilar man är stolt över att få sätta sina motorer i.
Saab dödsdömt på en överfull marknad?
Ett annat märkligt analysspår som togs upp av många journalister efter dödsbeskedet den 18 december 2009 var tanken att det inte finns någon plats för Saab på en bilmarknad som präglas av överproduktion, att Saab är ett överflödigt bilmärke helt enkelt. Detta är fel. Nischprodukter är ju det som fungerar idag. Det finns massor av lågvolymtillverkare som har överlevt krisen. Det är istället tillverkarna av själlösa transportmedel med miljontillverkning som det finns för många av. Behövs tre franska tillverkare av vardagsbilar som lever på katastrofbistånd från den franska staten? Och varför finns det intetsägande Mitsubishi i ett land med tydligare och mer levande märken som Honda och Subaru? Efter att ha haft en hyr-Megane en helg undrar jag för övrigt hur Renault kan sälja en enda av dessa och det är lätt konstatera att VW Golf är en överlägsen produkt.
Belackarna av den nya ägarbilden har hävdat att endast en jättestor bilkoncern kan förvalta ett bilmärke. Inget kunde vara mer ogrundat. För det första har som alla vet en jättestor bilkoncern del- och helägt Saab i 20 år utan att lyckas, och det finns fler exempel på liknande misslyckanden. Titta på Fiats överväganden att halshugga Alfa Romeo på grund av långvariga förluster. Men det är endast Fiats eget fel att man har gjort standardmisstaget att försöka snåla sig ur krisen och strama åt tyglarna istället för att släppa dem fria, och därigenom kvävt ett fantastiskt bilmärke.
För det andra är det mig veterligen första gången i historien som en pytteliten sportbilstillverkare tar över en avsevärt större tillverkare av vardagsfordon. Så hur kan man säga att detta kommer att gå åt skogen? Det har ju aldrig prövats förut och nu är det väl dags att testa något helt nytt för att få ordning på sorgebarnet. Finns det några andra alternativ till framgång så låt höra.
Vilken biltillverkare som helst kan vändas till vinst, bara det finns ett intressant varumärke att jobba på och bara det fattas vettiga beslut som backas upp av rejäla investeringar. Titta på BMW som var konkursfärdigt i början av 1960-talet, Audi som bara var skräp fram till slutet av 70-talet och Porsche som var på väg att gå under i det tidiga 90-talet. Idag tillhör de världens mest lönsamma. Men istället för ett ointresserat, snålande och oförstående GM behövs en visionär och bilentusiast för att rädda vårt svenska märke.
Entusiaster och visionärer de enda som kan lyckas
Volkswagen-koncernens evige bilman Ferdinand Piech, exempelvis, har just dessa egenskaper och har därför lyckats förvandla flera prestigemärken från aska till guld (Bentley, Lamborghini). Det är därför visionären, eldsjälen och framförallt bilmannen Victor Muller med stor sannolikhet är den som har förmågan att dra upp Saab ur den djupa avgrunden. När det framgick att Spyker var den definitiva köparen hoppades jag att Muller var så seriös som han sade sig vara och hittills har det onekligen visat sig att han verkligen är det. Han har visat prov på omdöme och förståelse för märket och branschen. Muller och VD:n Jonsson har från start satsat stenhårt framåt med genomtänkta visioner och det är precis vad som behövs för att lyfta ett bedagat bilmärke. Se bara på de numera blomstrande Aston Martin, Bentley, Rolls Royce och Lamborghini – listan kan göras lång.
Radarparet Muller och Jonsson har skapat massor av positiv PR för märket, bland annat genom att ställa upp i det ärorika veteranloppet Mille Miglia i varsin Saab 93 bland mängder av hundramiljonersferraris. Man har lanserat den snygga, kompetenta stor-Saaben 9-5 som har fått riktigt bra respons i pressen och snart kommer bidraget i den viktiga mellanstora suv-klassen, 9-4x. Det mest hoppfulla tecknet är dock de frispråkiga Saab-chefernas avslöjande kring nästa generation av mellanklassaren 9-3. Den får en helt egenutvecklad plattform, halvkombilucka och en utstuderat ”Saabig” design, något som är livsviktigt. Planen är att alla framtida Saabar ska bygga på denna nya arkitektur vilket är mycket upplyftande efter åratal av kompromissande med tidvis tämligen bedagade GM-delar.
Muller och Jonsson har uppvisat stor entusiasm inför sina jobb och inför sitt märke, vilket är en oerhört viktig ingrediens för att skapa livskraft hos Saab precis som för alla andra nisch- och entusiastmärken. Detta är en enorm kontrast till GM:s ägande då bilarna tappade mycket av sin egenart och Saab-känsla eftersom de led av jättens standardkomponenter och fegt ledarskap. Det kommer fortsättningsvis att bli synnerligen spännande att följa utvecklingen mot ett mer levande Saab och det är riktigt skönt att mardrömmen med GM äntligen är över.
Filip Ericsson