Gästinlägg: Med en Gran Turismo på Rivieran – Mellan dröm och verklighet

En svart/vit bild från 50-talet med Ingrid Bergman och Roberto Rossellini på semesterresa. Hon firad filmstjärna. Han filmdirektör. Bilen fullpackad. Ett rangligt takräcke härbärgerar det mesta av bagaget. Bilen är en Ferrari 212 Europa årsmodell 1953. Bilden är tagen utanför Grand Hotell i Stockholm. Semesterresan går till Rivieran.

På 50-talet var det fortfarande gott om plats på Rivieran. Både på vägen och vid sidan av. Idag är det närmast kaos under sommarmånaderna. Speciellt på vägsträckan längs kusten. Att hitta någon egen badvik är inte lätt. Sevärdheterna duggar tätt men tyvärr står turister i kö nästan överallt.

Jag vill försöka hitta tillbaka till Rivierans 50-tal då Ingrid Bergman och Rossellini var där. Ska söka det bästa av världar bakom ratten i en Gran Turismo till en plats som har allt av sevärdheter men också gourmetmat av rang och förstås utsökta viner. För att slippa dela detta goda med allt för många väljer jag att åka off-season. En bit in i september blir bra. Då får jag godbitarna för mig själv men kan fortfarande njuta av sydländsk värme och Medelhavet är fortfarande ljuvligt att bada i. Måste förstås köpa passande bil för resan. Lite ambitiöst och kanske lika patetiskt ska jag också försöka hitta mig själv – vem är jag och vad vill jag med mitt liv?

Jag sätter allt på ett kort. Säljer lägenheten och diverse annat. Plockar ut mina besparingar. Allt för att få loss pengar till att leva ett liv jag drömt om så länge jag kan minnas. Jag söker en Grand Finale i mitt liv.

Köpet

Behövs alltså en riktig Gran Turismo. En bil som gör skapligt ifrån sig på tävlingsbanan men också klarar snabb, bekväm transport på allmän väg. Dessutom med elegans och plats för två där bak. Kan inte släppa tankarna på Bergman och Rossellini. Det måste bli en Ferrari. Men en Ferrari som passar min kassa.

Enligt en artikel skriven av någon bilnörd kan man köpa en 456 GT för Volvopengar. Beslutar mig för att kolla upp detta. Passar för övrigt bra efter som jag har en Volvo V70. Kanske kan sätta ut en annons ¨Volvo bytes mot Ferrari¨. Tänk att livet kan vara så lätt ibland! Fast törs inte riktigt tänka på vad det kostar att hålla de 12 cylindrarna igång. En kompis har nyligen servat sin Rolexklocka för 5800 kr. Bara service! Vad kostar en service till ¨min¨ Ferrari?  Brrrr!  Och om jag får ett motorras…! Då är det bara att ställa bilen och gå hem. Men det får kosta vad det kosta vill. Socialen får väl ta hand om mig. Egentligen ingen dum idé. Jag tar bara tillbaka lite av de skattepengar jag betalt in genom åren och socialen får stå för skatteåterbäringen. Varför gör inte flera så?

Studerar fenomenet Ferrari 456 GT lite närmare. De tolv cylindrarna har en volym på 5 ½ liter. Väger närmare två ton men 442 hk förmår ändå ta bilen till 100 km/t på 5 sekunder och vidare upp mot 300 km/t. Skapligt! Finns sexväxlad manuell. En sån ska jag ha. Det är köra bil på riktigt som gäller. Inget automatfjanteri! Härligheten drar förstås en ansenlig mängd bensin men varför ägna tankarna åt sådana otrevliga saker? Bränsletanken rymmer i vart fall 110 liter. Ska väl komma en bit innan det är dags att fylla på igen.

Bilen har en underbart vacker skinninredning. Även ett litet baksäte där nyfunna vänner på resan kan klämma in sig.  Jag blev rekommenderad av tidigare nämnda bilnörd att köpa min Ferrari i Italien. Där är rost inget problem och bilar av det exklusiva slaget sköts med omsorg av sina ägare. Letar febrilt på nätet och hittar en Ferrari 456 GT i Modena, Enzo Ferraris hemstad! Ett tecken från skyn?

Hittar ett lågprisflyg till Nice. Trasslar mig sedan vidare med diverse kommunala medel för att slutligen på sen kväll anlända till den aktuella adressen i Modena. En försynt äldre herre måste sälja sin ögonsten av hälsoskäl. Visar mig in i ett garage. Där står den! Ferrarin! Röd rosso corsa som betyder tävlingsröd. Den traditionella Ferrarifärgen tillika den officiella italienska tävlingsfärgen på tiden det begav sig. Då var racerbilarna lackerade i respektive lands tävlingsfärger. Idag bestämmer sponsorerna färgen. Rosso corsa är en färg som syns. Ber inte om ursäkt att den finns.

Jag går runt. Kollar allt jag kan kolla. Får ett testprotokoll i min hand. Bilen är i toppskick. Tittar in i coupén. Den förnäma doften av skinn når mina näsborrar. Inredningen är bedövande vacker och ser ut som ny. En provtur får mig att hamna i nästan extatiskt tillstånd. Vilket sanslöst vackert motorljud! Motorn låter vackrare än något musikaliskt verk. Det finns något otåligt över ljudet. Motorn tigger ständigt om mer-mer-mer!  Ljudet är kraftfullt och vasst med racing-generna ständigt närvarande.

Känslan bakom ratten är överväldigande! Accelerationen! Väghållningen! Allt! Den gamle mannen ler och konstaterar att jag tycker om att köra bil. Han prutar lite på priset eftersom han tycker att bilen kommer till rätt person. Undrar lite varför han prutar. Fast att döma av den fashionabla villan han bor i behöver han knappast pengarna. Kanske ser han att jag bara är en bilentusiast och inte någon ¨riktig¨ Ferrari köpare. Vi gör affär.

Långt efter midnatt styr jag iväg mot Genova i min Ferrari 456 GT. Tar sedan motorvägen längs kusten med de otaliga vägtunnlarna och destination Nice, Rivierans huvudstad. I vägtunnlarna öppnar jag sidorutorna, växlar ner och ger gas bara för att höra motorljudet eka mot väggarna. Känslan av Monaco Grand Prix och tunneln där F1 bilarna kommer farande blir påtaglig. Det är svart som en säck längs motorvägen men lyset på bilen är riktigt bra. Jag kör i trivselfart med hastighetsmätaren runt 160 km/t. Motorn morrar härligt där framme. Bilen är på det hela taget ganska tyst.

När morgonljuset gryr släpper jag loss alla hästarna. Motorn ryter till när jag växlar ner och ger full gas. Det finns något av orgelspel i de ljuvliga toner som kommer fram när jag drar fullt på alla växlarna. Är bara så njutningsfullt som något kan vara här i livet. Bakom ratten i denna Gran Turismo ska jag söka det svunna Rivieran. Det glamorösa förstås men också anspråkslösa byar och små badvikar.

Det ljuva livet

Känner mig förvånansvärt pigg när jag kommer fram till Nice på morgonen. Ingen sömn denna natt men med en nyköpt Ferrari finns det annat att göra än att sova. Bakom ratten har jag upplevt högtidsstunder som fått adrenalinet att pumpa. För övrigt hög tid att pumpa i bensin. Full tank.

Går sedan ned på stranden som är stenig. Inte världens skönaste men hittar en hyfsad plats att ligga på. Trafiken på Promenade des Anglais, paradgatan, börjar komma igång. Småslumrar och funderar om jag ska sova på Hotell Negresco kommande natt. Säkert svindyrt. Microsofts grundare, Bill Gates, försökte köpa Negresco. Ägaren svarade att Gates inte hade tillräckligt mycket pengar. Påstås att Gates då hade överlämnat en check som han undertecknat men ägaren fick själv fylla i valfri summa! Hjälpte föga. Negresco var inte till salu!

Hotellet byggdes 1912-13 av en herre händelsevis med namnet Negresco. Drevs inledningsvis framgångsrikt med en exklusiv aristokrati som främsta kundkrets. Första världskriget ändrade alla förutsättningar. Hotellet tjänstgjorde under kriget som sjukhus. Någon lönsamhet för hotellnäringen fanns inte efter kriget. Under åren bytte hotellet ägare flera gånger med varierad framgång. Först 1957 infann sig stabilitet när Mme Augier köpte och rustade upp Negresco. Hon ville återskapa det som fanns under la belle époque, tiden före första världskriget (1890-1914). Mme Augier är alltjämt ägare till hotellet.

Korsar paradgatan som en rik engelsman lät bygga i mitten på 1800-talet. Nice var då ett populärt tillhåll på vintrarna för den brittiska överklassen. Därför byggdes denna palmbeströdda paradgata av en engelsman för sina landsmän La Promenade des Anglais – den engelska promenaden. Man frestas också tro att engelskmännen haft ett finger med i spelet när det gäller stadens namn, Nice (vacker). Men det är namnet på ett historiskt grevskap Comté de Nice. Omfattar i yta ungefär storstadsområdet Nice som också innefattar Antibes och Cannes.

Om jag nu skulle ta in på Negresco behöver jag klä upp mig lite.  Vill inte bli betraktad som något katten släpat in. Alltså måste det inhandlas lite kläder. Stenstranden börjar kännas hård. Jag går upp och sätter mig på en soffa vid Promenade des Anglais. Tittar på de otaliga palmerna som kantar paradgatan. Vi som kommer nära nog från isbjörnarnas rike är barnsligt förtjusta i palmer.

Funderar på inköpet av kläder. Valet av kläder ska väl spegla något av mig men här duger inte det. Får försöka hitta en ny sida av mig. Meningen med min resa är också att hitta mig själv – vem är jag och vad vill jag? Kanske ska man se ut som en engelsk lord? Jag är svag för det brittiska. Det orubbligt konservativa. Hövligheten och den svala attityden som alltid ger full kontroll. Vad som än händer dricker jag mitt eight-o-clock tea. Ger stabilitet i tillvaron. Det engelska skulle passa här på Rivieran med de brittiska traditionerna. Fast egentligen dras jag också till rena motsatsen. Det latinska som pulserar av liv, känslor och passion. Det är nog mera min stil eller rättare sagt det jag skulle vilja vara. Jag brukar ofta säga; i mitt nästa liv ska jag vara Spanjor. Kanske läge att tjuvträna på det nu?

Inköpet av kläder tvingade mig att bli den engelska lorden. Allt som plockades fram till mig kändes väldigt brittiskt. Konservativt! Avsaknaden av Spanska eller något annat latinskt språk avgjorde det hela. Självklart skulle jag vara aristokraten, den brittiska lorden. Allt blev förstås fasligt dyrt. Borde kollat innan efter någon lämplig second hand-butik. Stegade ut från affären med famnen full av kassar och bökade in hela härligheten i Ferrarin.

Känner mig inte särskilt bekväm i min kostym när jag stegar in på Negresco på kvällen för att boka rum. Plötsligt känner jag hur resåren släpper i kallingarna. Syns förstås inte men för varje steg jag tar känns det som kallingarna ska krypa ut nere vid ena byxbenet. Kunde ha börjat bättre. Dessutom har jag inte hittat någon bra parkeringsplats för min bil. Tänker fråga direkt i receptionen. Har länge tränat på att få en fin Oxford accent på min engelska. Långt innan resan.

Framme vid receptionen står en äldre herre bakom disken. Jag gör en ansats att fråga om parkeringsplats; Ekskusmi Sör, … Jag hinner bara börja innan mannen bakom disken avbryter mig; Skandinavien? Okej, han hörde direkt att jag kommer från Skandinavien. Jag erkänner att jag kommer från Sverige. Det lyser till i mannens ögon och han säger; Olof Palme … fortsätter sedan med en rad namn … Björn Borg, Mats Wilander … Jag bara nickar och mannen ser allt lyckligare ut. Han fortsätter rabbla svenska namn och avslutar med Stieg Larsson. Jag kunde inte fått ett bättre mottagande på Negresco.

Önskar själv att jag kan rabbla lite franska namn eller något annat som kan få mig att framstå som påläst men det står helt stilla. Det enda jag kommer på är giljotinen, fast det avstår jag från att säga. Till slut kommer jag på Alain Prost, den forne formel-ett stjärnan. Jag får en ryggdunk av mannen och ett leende. Han tar mina bilnycklar och lovar ordna med parkeringen. Kanske lika bra att han inte uppfattade mig som engelsman när allt kom omkring. Att vara svensk är uppenbarligen inte så tokigt.

Sov gott på Negresco denna natt. Men blev svindyrt. Verkligen svindyrt! Grymt! När jag startar min Ferrari åker ändå mungiporna upp. En amerikansk motorjournalist skrev en gång; ¨Varje gång du startar en Ferrari känns som första gången¨. Att ljudet av tolv cylindrar kan göra en så lycklig! Sätter på mig solglasögonen. Kollar backspeglarna och instrumenten. Känner hur koncentrationen automatiskt infinner sig. Iväg!

Brakar ut på Autoroute A8 riktning Marseille. Får raskt upp styrfart. Så fantastiskt att spela med de sex växlarna. Ibland växla ned ett par steg bara för att känna accelerationen och höra ljudet. Finns flera fortåkare på vägen. Ser dom komma som jaktfalkar i backspegeln. Ett par Mercedes SL och några Porschar. Låter dom köra om. Bara för att få nöjet att jaga ikapp. Går ut i slagläge, växlar ner och ger full gas. Kör om hela klabbet i 270 km/t. De stegrande hästarna behöver luftas ordentligt. Farten ökas. Motorn sjunger vackert och högt. Vägen blir allt smalare. Grönskan vid sidan av vägen svischar förbi och blir till en tät kuliss. I en två tons Ferrari drar jag fram som en missil. Största risken med att köra fort är att andra bilister felbedömer min fart. Bilar som svänger ut i vänsterfilen kan ställa till det. Vänsterfilen är min. Där ska ingen annan vara!

Gäller att ha koll långt fram. Och bromsa i väldigt god tid. Är man inte medveten om de långa bromssträckorna i hög fart är det goodbye. Ferrarin bromsar till stopp från 100 km/t på 35 meter. Tredubbla farten ger 9 gånger så lång bromssträcka. Tillkommer reaktionstid 1 sekund. Total stoppsträcka blir 400 meter. Ett helt varv runt löparbanan på en idrottsanläggning! Vid en situation behövs i praktiken säkert en halv kilometer. Är nog klokt att vara ensam på autoroute när man kör 300 km/t.

Min koncentration är total. En sagolik njutning att krypa in i den totala koncentrationen. Då inträder paradoxen att koncentrationen samtidigt ger vila. Det är en vila från livets verklighet, fjärran från bekymmer och förtretligheter. Allt är euforiskt. Det känns som jag flyger lågt. Tänker på Frank Sinatras låt ¨Come on fly with me¨. Farten och bilen berusar. Allt är som en dröm. Slurp! Dags att tanka igen! Men när det gäller Ferrari kommer bensinpriset aldrig upp i sitt rätta värde.

På kvällen blir det dags att kolla efter natthärbärge. Tråkiga tankar om ekonomi och reskassan kommer över mig. Att sova på Negresco varje natt skulle snart knäcka reskassan. Sova på hotell överhuvudtaget är inte billigt natt efter natt. Lite senkommet att börja fundera i dessa banor.

Kan man komma i en Ferrari och ta in på vandrarhem? Sova i bilen vissa nätter? Får jag inte ihop det på slutet är det Monaco som gäller. Casinot. Sätter Ferrarin som pant. Satsar på rött och hoppas få dubbla insatsen. Då kan jag fortsätta ett tag till. Annars blir det Sverige och socialen. Eller kan man gå på socialen i Nice? Samma sociala rättigheter för alla medborgare inom EU borde gälla. Har man tom peng pung så har man. Blir säkert tvungen att sälja bilen först. Då är det liksom slut med det roliga över huvudtaget. Eller kanske finns det en lösning? Får överlåta Ferrarin på morsan. Och hoppas att hon lånar ut den ibland! Kanske kan det ändå ordna sig mot slutet. Drygar man ut med lite svartjobb så kan man säkert lufta de tolv cylindrarna lite då och då. Det ordnar sig även om det går åt helvete.

Ferrarin skapar kontakter

Jag sov på ett sunkigt hotell. Vaknar ledbruten av en alltför mjuk säng. Hoppades ingen stulit bilen under natten. Äter en stadig men oförskämt dyr frukost. Leendet från kvinnan som tar betalt uppväger en del. Ferrarin står kvar och väntar på husse. Startar bilen. Det blir liv i alla mätare och motorn ger ifrån sig ett svagt rytande. Egentligen skulle jag vilja ha ett häftigare avgassystem som låter mera macho, något som får håret att resa sig på bröstet. Och nackhåren att resa sig på passagerarna!

Jag åker iväg längs strandlinjen i sakta mak. Tar det lugnt för att värma upp maskineriet. Ökar gradvis farten. Fortsätter bort till Ste-Maxime där den kungliga sommarstugan finns, Villa Mirage, där Prins Bertil och Lilian tillbringade mycket av sin tid. Passerar förbi det vackra huset med de inte fullt så vackra soptunnorna som står på parad framför portarna. Kanske något att gräva i för karriärsugna journalister? Man vet aldrig vad som finns i de kungliga soporna.

Jag stannar och äter på en restaurang. Känner blickarna från ett par kvinnor. Märker att dom vill ha kontakt. Hamnar vid samma bord. Konversationen blir livfull på knackig engelska. Upplever snart damerna som en smula jobbiga och avslutar min måltid och reser mig från bordet inom ramen för hövlighet. Tar en promenad i stan. Kommer fram till hamnen med alla häftiga båtar. Där ligger också kungens båt, Polaris, en bastant knubbig sak. Går förbi en park och ser en skylt med Prins Bertils namn, Boulodrome Prince Bertil de Suède, ett boulområde. Prins Bertil berättade i ett TV program hur han med bar överkropp styrde iväg med sin vespa ned till boulebanan. Prinsen sa att han skämtsamt gick under namnet ¨den nakna apan¨.

Åker tillbaka i riktning mot Nice. Stannar i Cannes för att ta en fika. Faller för frestelsen att glänsa lite och parkerar Ferrarin framför ett café där det sitter fullt med folk. Parkering är knappast tillåten där men har man en Ferrari har man dispens från vissa trivialiteter. En kvinna ler älskvärt mot mig. Var har alla dessa leende kvinnor funnits förut i mitt liv? Jag börjar undra varför jag inte skaffat Ferrarin tidigare. Vad hade hänt om jag parkerat, min förra bil, Volvon framför caféet? Vissa av livets frågor förblir obesvarade. Dessutom hade jag aldrig ställt mig där med Volvon. Ferrarin kanske kan ses som ett bra hjälpmedel för oss lönnfeta män med begynnande flint? Detta med kvinnor får mig att blicka ut mot Carlton Hotell. Superlyxigt hotell byggt 1911 med en tårtlik fasad i vitt och två svarta tvillingkupoler som påstås vara modellerade på älskarinnans bröst till mannen som byggde hotellet.

Damen med leendet ser trevlig ut. Bestämmer mig för att göra en framstöt.

–          Bånskjul madam, säger jag på min bästa franska.

–          Hello, I´m Jane, säger hon och ler om möjligt ännu mer.

Å fan, hon är Brittisk hann jag tänka innan hon drar igång en lång harang som jag inte riktigt begriper. Jag försöker skruva fram min oxford-engelska men det låter lika simpelt som mitt ¨bånskjul madam¨. Blir nervös och känner hur ansiktsfärgen börjar stiga till rosso corsa. Helt plötslig griper hon tag runt min handled och ser bara god ut. Hon förstår nog också att jag inte riktigt lirar i Ferrari-divisionen. Hon har vackra, varma ögon som får mig att smälta. Fan också, hon får det att kännas. Får inte gå och bli kär nu när jag har Ferrarin. Jag blir kvar länge vid hennes bord. Slutar med att jag ger henne mitt mobilnummer och jag får hennes.

För att skaka av mig de omtumlande känslorna drar jag iväg så det ryker från caféet. Dumt förstås. Omoget som en artonåring med nytt körkort. Imponerar knappast på Jane. Åker till Nice och hittar en betydligt billigare övernattning än Negresco. Bokar rummet men eftersom det är tidig kväll och jag inte hittar någon parkering åker jag upp till stadens utsiktsplats. Blickar ut över Änglabukten som den kallas. Nog är Nice och hela Rivieran en plats för gudar. Redan de gamla Romarna älskade området och många lämningar finns kvar sedan den tiden med bland annat ståtliga akvedukter.

Tar sedan en sväng bort till Cap Ferrat. En bergig men grön halvö som är den verkliga gräddhyllan för Rivierans allra förmögnaste. Högst upp har familjen Rothschild sin villa. Är ingen villa med svenska mått mätt utan ett palats. Möter en Rolls-Royce modell äldre. En Silver Cloud i toppskick med privatchaufför och en nobel herre i baksätet. En mängd kändisar har bott på Cap Ferrat bland annat Edith Piaf. Åker ner till Nice igen efter en timme. Hittar en parkering. Behöver röra på mig. Promenerar och passerar en gata som fått sitt namn efter den svenska kungen Gustav V som tillbringade många vintrar i Nice på sin ålderdom. V-Gurra som han kallades. Spelade både tennis och broderade dukar. Mycket är brittiskt på Rivieran. Kul att även se lite svenskt.

Går till en marknadsplats kvarteret bakom Promenade des Anglais. Slår mig ned vid en restaurang med hyggliga priser. Beställer in grillad kyckling och en flaska rosé. Vinet börjar snart kännas. Avstår från att tömma flaskan. Jag har redan kommit i mitt ¨framtunga tillstånd¨ där känslan att tippa framåt infunnit sig. Inte så att jag vinglar när jag lämnar restaurangen. Men det framtunga tillståndet gör mig påtagligt understyrd i svängarna. Tar dålig styrning. Somnar inte på en gång trots vinet. Får inte Jane ur mina tankar. Ferrarin har fått en konkurrent. Undrar vad hon tycker om mig? Fast utan Ferrarin är jag väl bara ointressant, den blyga killen från landet …. eller?

Mera racing

Vaknar av att solen skiner med full kraft in i rummet. Glömt dra ned rullgardinen. Har sina skäl efter den blöta kvällen. Lyckligtvis har naturen utrustat mig med gåvan att slippa baksmälla. Kanske min största tillgång. Tar det lugnt under förmiddagen. Drar sedan iväg upp på A8:an autoroute riktning Ste-Maxime.  Vill bara köra bil. Tar det ändå lite vackert och kör i nästan laglig fart runt 170 km/t. Önskar att det gick att släppa fram lite mer av det underbara motorljudet. Har nog sett en verkstad för exklusiva sportbilar längs kustvägen mellan Ste-Maxime och Cannes.

Svänger av från motorvägen och letar mig fram längs kustlinjen. Ser snart skylten med verkstaden. Svänger in något kvarter bakom vägen. Det kommer fram en man i overall. Jag frågar om han vet något sätt att få mera ljud i min Ferrari. Rent språkligt har vi mycket svårt att förstå varandra. Men vi förstår varandra vad gäller Ferrarin. Den borde låta mera racing. Mannen hämtar ett slags slutstycke som lätt kan monteras på avgasrören bara han får ett par timmar. Som Ferrariägare skäms jag att fråga om priset men tydligen genomskådar han mina tankar. Det ska inte bli dyrt försäkrar han.

Jag tar en promenad längs stranden och återvänder lite tidigare än jag borde. Bilen står klar med fyra glänsande slutstycken. Mannen i overallen kommer utfarande och låter nästan extatisk och skriker ¨tres bonne¨. Det låter tydligen mycket bra. Jag sätter mig i bilen och startar. Motorn går igång direkt. Lyssnar in ljudet på tomgång. Ljudet är kraftfullare än förr. Lite åt det dova hållet. Ger mera gas. Ljudet blir genast spetsigare, ilsknare och motorn tigger om mera gas. Mannen i overall ser lyckligt ut och tittar förväntansfullt på mig. Jag nickar gillande och höjer varvtalet gradvis. Låter så vackert att man kan gråta. Nu hörs det att bilen har 442 hk och inte längre ber om ursäkt för det. Så kraftfullt med vassa undertoner som hämtat från racerbanan. Nu har jag fått den racer jag vill ha. ¨Tress bån¨, säger jag och nickar åt mannen att ta plats på passagerarsätet.

Jag drar iväg med ett vrål. Motorn sprider ljuva toner som får både mannen och mig att sitta fånigt småleende. Behöver en autoroute för att sträcka ut. Kan inte vänta. Känns som innan julklappsutdelningen när man var barn. Letar mig snart ut mot A8:an. Smyger nästan andäktigt längs påfarten. Kollar att ingen kommer. Full gas! Det är som om himmelens portar öppnar sig av välljud! Låter verkligen racing! Ljudet är högt och klart med en kraftfull, vass sång. Precis vad som behövdes! Min passagerare flinar belåtet. Han pratar oavbrutet men det enda jag riktigt förstår är ¨tres bonne¨ och ¨excellente¨. Jag svänger motvilligt vid nästa avfart för att skjutsa honom tillbaka och betala.

När vi kommer in på kustvägen kan jag konstatera att motorljudet inte blivit störande högt. Jag har fortfarande en komfortabel Gran Turismo men racing-generna är tydligare. Riktigt billig blir inte operationen men då har han av någon anledning bytt även olja och filter. Inte för att jag bad om det men det är förstås bra att fått det gjort. Kanske var det inte dyrt men hålet i reskassan blev betydande. Kostar inte på mig något restaurangbesök ikväll. Går in på ett litet café. Köper en croque monsieur, varm macka med ost och skinka med senap. Riktigt gott och mättande. Somnar gott på kvällen – men denna gång på ett vandrarhem.

Allt faller på plats

Sängen var bättre på vandrarhemmet än det sunkiga hotellet natten innan. Kommer igång vid tiotiden. Får lust att åka till Cannes igen. Till caféet. Kolla om Jane är där. Precis då ringer mobilen. Det är Jane! Hon finns vid hamnen i Antibes. Klart jag måste dit. Nu! Jag älskar att skaffa mig legitima skäl att köra fort. Är förstås skitnervös för mötet med Jane. Går alldeles för fort längs kuststräckan. Jag vill bara köra fort. Inte köra över någon. Lugnar ner mig. Har svårt att hålla mig. Åker genom Juan-les-Pins. Strax framme. När jag närmar mig Antibes har jag skruvat upp farten igen och dundrar ned till hamnen. Stannar lätt spektakulärt på tvären bredvid en mörkgrön Range Rover. Kliver ur. Ser mig om. Där står Jane – med en man! Shit! Min vanliga otur.

Dom kommer fram till mig. Jane ger mig de där varma ögonen som jag fick på caféet. Förstår ingenting. Vad ska hennes man säga? Jane presenterar mig för sin bror, Alex Newton. Okej, drar en lättnadens suck. Dom vill att jag följer med på en tripp med båten som Alex har. Inte vad jag önskar efter som jag lätt blir sjösjuk men jag håller masken. Jag kollar ut över hamnen och ser en skog av master från alla segelbåtar. Frågar vilken segelbåt som är hans. ¨Segelbåt? Det är bara för dagdrömmare. Jag har en riktig båt¨, svarar Alex. En riktig båt är en Chris Craft med dubbla V8:or.

Alex går före till båten. Jane och jag blir kvar ensamma. Vi blir bara stående och tittar på varandra en lång stund utan att säga något. ¨Du ser underbar ut¨, säger jag plötsligt och kysser henne. Jag blir alldeles häpen över mig själv. Vad fan gör jag? Jag som alltid är sån fegis. Men Jane möter min kyss med värme och smeker mig över mina glesa hårtestar.  Det var länge sedan jag kände något sådant. Ser Ferrarin stå där bakom oss och upplever den plötsligt som något som bara är av plåt. Inget annat. Kramar Jane intensivt. Har nog inte förstått vad jag verkligen längtade efter. Alex skriker på oss. Han vill att vi kommer till båtfan. Vill egentligen bara stå kvar och göra det jag gör. Göra det vi gör med varandra.

Vi åker ut med Alex. Fantastisk båt med ett lika fantastiskt ljud. Gör 50 knop i sina bästa ögonblick. Men resan blir inte lång – lyckligtvis. Klarar mig utan sjösjuka. Tror Alex genomskådat vad som är på gång mellan Jane och mig. När vi går i land följer Jane med till Ferrarin.  Alex drar iväg med Range Rovern. I sakta mak åker vi efter en bit i riktning mot Cannes. Känner inte för att köra fort. Gör en omkörning av ett långsamt fordon. Njuter för några ögonblick av kraften och motorljudet men saktar sedan in. Sneglar på Jane. Känner mig lycklig.

En av meningarna med resan var att ta reda på vad jag vill i livet. Med Jane faller alla bitarna på plats. Fortsätter förbi Cannes och vidare mot de röda bergen och klipporna, Massif de l´Esterel. Så underbart vackert i solljuset. Jag stannar och vi gå ner för en brant till havet och hittar en liten badvik. Berättar för Jane om bilden jag sett från 50-talet med Ingrid Bergman och Rossellini på väg till Rivieran. Frågar Jane om hon vill upptäcka det svunna Rivieran med mig. Hon ligger på rygg i sanden och bara nickar JA.

Ante Dekadante