Bergmans Mercedes

Ingmar Bergman, vår store filmregissör, har aldrig gjort något större intryck på mig. Kanske är det för att jag växte upp med Star Wars, MacGyver och Indiana Jones och att jag därigenom aldrig blev intellektuell nog för att begripa geniets storhet. Men hans Mercedes-bilar har fått mig att gå i spinn!

För mig har Ingmar Bergman alltid representerat en form av intellektuell snobbism som inte fallit mig i smaken och jag har fått för mig att han var en tjurskalle som kunde idiotförklara mindre bemedlade som inte begrep saker och ting, ungefär som Enzo Ferrari kunde göra. Han kallade ju sina egna kunder för losers – om de valde att köpa en automatväxlad Ferrari 400.

Men i och med dokumentärserien Bergmans Video för något år sedan började jag mjukna lite inför den store regissören. Jag märkte att han hade en riktigt god filmsmak och rullarna i hans videohylla överensstämde skrämmande mycket med min egen, aldrig nedskrivna, topplista. I serien höjer stora Hollywood-regissörer såväl som skådespelare Bergman till skyarna och den internationella filmelit som besöker hans sommarhem på Fårö faller i gråt av det känsloladdade mötet med det tomma huset.

Så vad har Bergman då på en bilblogg att göra? Jo, hans skarpskurna Mercedes Geländewagen förstås! Han körde nämligen en röd, tvådörrars 230 G från 1980 som han sparsamt brukade vid sommarstället på Fårö fram till sin död. Men det slutar inte där. Bergman körde nämligen ytterligare en Mercedes från 1980, en blekgrön Mercedes 500 SE . Enligt uppgift ska han ha köpt dem nya i München vid ett och samma tillfälle!

Geländewagen

Bergman vid sin skarpt ritade Mercedes Geländewagen från 1980. Bilden är med största sannolikhet tagen på Fårö.

Geländewagen utvecklades först till militärfordon och produktionsstarten skedde 1975 hos Steyr-Puch i Österrike. Användningsområdet var tydligt, en Geländewagen skulle som namnet antyder fungera som bruksfordon i den tuffaste terräng om så krävdes och alltså kunna tjäna en militärmakts tuffa behov.

1979 introducerades den civila versionen och från och med då har den förblivit en populär följeslagare åt mången jordbrukare, hantverkare, äventyrare och andra yrkesmän världen över med stora behov av en pålitlig och genomarbetad arbetshäst. På senare år har dock bättre bemedlade privatpersoner, företrädesvis Hollywood- och popstjärnor, blivit förtjusta i Geländewagens kultförklarade machoframtoning. Följaktligen började Mercedes civilisera, lyxutrusta och smycka ut sin terrängbil alltmer efter att åren gick – samt förstås montera monstermotorerna från märkets AMG-muskelbilar för allra högsta bling-värde.

Det mest fascinerande med Geländewagen är nog dock det faktum att den oavbrutet har funnits i produktion från starten på 70-talet och ända fram till idag. Den har alltid handbyggts i den Österrikiska fabriken och gör det fortfarande, och den traditionella byggmetoden i kombination med Mercedes höga kvalitetskrav har också gjort modellen ohemult dyr i inköp, även i de ursprungliga bruksutförandena.

Bergmans strama 230 G vid sommarhuset på Fårö.

Då som nu hämtades drivlinorna från de normala familje-Mercedesbilarna och från början erbjöds Geländewagen således som 230 G, 280 GE, 240 GD samt 300 GD. Detta innebar bensinfyra med förgasare och 90 alternativt 105 hk, insprutad bensinsexa i form av den klassiska twincam-motorn på 156 hk samt två dieslar med fyra och fem cylindrar och 72 respektive 88 hk. Vem som helst kan nog räkna ut att Geländewagen inte blev någon raket med de här motorerna men det var ju inte heller syftet med modellen. Tre karossvarianter fanns; en tredörrars med kort hjulbas, en öppen variant av densamma samt en femdörrars med lång hjulbas. För militärt bruk fanns även den långa karossen i öppet utförande.

Kommande år uppdaterades Geländewagen kontinuerligt med mer komfortutrustning och interiöruppdateringar för en mer civil och ombonad framtoning. Motorutvecklingen var också stadig och följde det vanliga Mercedes-utbudet helt och hållet, en utveckling som skett kontinuerligt fram till nuvarande versioner med de toppmoderna, direktinsprutade V6:orna (bensin och diesel) samt V8:orna från E- och S-klass på plats i den ikoniska terrängbilen.

Bergmans Geländewagen härstammade från en tid då Mercedes-bilar stod för en tysk stramhet och total funktionalism, helt utan det effektsökeri där nästan varenda Mercedes av idag ju tycks ha ett vulgärt AMG-paket för att locka yngre kunder. På den tiden gick märket sin egen väg med gravallvarlig ingenjörskonst som ledord, något som man själva ansåg överlägset och som ofta också var det. Idag försöker Mercedes vara en BMW precis som alla andra märken och därför står vi nu där med ett utbud bestående av visserligen fräsiga men något konstlade ”sportiga” sedaner och sportkombis med korviga stolar, lövtunna däck och stötig fjädring.

Bergmans 500 SE

Ingmar Bergmans Mercedes 500 SE. Härligt strikt utförande!

Bergmans andra Mercedes, den blekgröna 500 SE:n, gestaltar denna välgjorda, knastertorra Mercedes-stil lika bra som hans tidiga Geländewagen. Den strama, högst korrekta och olivgröna lyxbilen hade sin självklara plats bredvid terrängvagnen i Fårö-garaget ända fram till slutet. Båda bilarna såldes på Bukowskis auktion i september 2009 för 252 000 (G-Wagen) samt 264 000 (500 SE) kronor. Höga priser för dylika vagnar utan nämnvärt samlarvärde, men kanske inte så farligt med tanke på att de hade gått endast runt 8000 mil vardera samt att Ingmar Bergman varit enda ägaren.

Mercedes S-klass i generation W126 måste betecknas som en av märkets allra mest lyckade modellserier genom tiderna och var väl närmast ett slentrianval för dem som var ute efter en fyradörrars lyxbil någon gång under 80-talet. Den besatt riktig, gammaldags Mercedes-kvalitet rakt igenom med världsledande säkerhet, komfort och ergonomi. Därtill kombinerade den perfekt aerodynamik med en design som erbjöd utomordentliga proportioner och total märkesidentitet.

Den högst tidstypiska gröna plyschinredningen Bergmans lika gröna Mercedes 500 SE från 1980. Notera den stora Mercedes-ratten och de stilfulla träpanelerna som ger en air av gammaldags förstaklass tågvagn!

Mercedes satsade på en genomseriös konstruktion i allt istället för prålighet och glitter vilket resulterade i världens mest stryktåliga och bruksvänliga lyxvagn. W126 fick därmed regera i lyxbilsklassen tämligen fritt och mötte ingen svårare konkurrens förrän långt in i sitt modelliv när BMW:s briljanta 7-serie E32 visades 1986. 1989 hårdnade motståndet ytterligare när Toyota lanserade sitt nya lyxbilsmärke Lexus med den tekniskt överlägsna LS400 som premiärmodell. Avlösningen kom därmed 1991 i form av den mastodonta W140 – Blåvalen kallad – och Mercedes fick hädanefter dela tronen med de övriga spelarna.

Bergman valde toppmodellen i programmet med den vid tillfället nya aluminium-åttan på fem liter och 240 hk, ingen märkvärdig kraftutveckling i dag men ansenligt då. ”SE” betyder att det var den korta karossen vilket tillsammans med motorvalet onekligen presenterade den optimala S-klassmercan för den som körde sin bil själv. Bruksvärdet i Bergmans exemplar, det torra funktionella, accentuerades av de högst diskreta navkapslarna och nog hade Bergman skaffat sig ett förstklassigt transportmedel att lita på i vått och torrt. En riktig vinthund, ett Autobahnlok i dess allra riktigaste bemärkelse.

Den gröna, tjocka och närmast outslitliga velour-klädseln, den klassiskt stora ratten och de rejäla, ur-ergonomiska interiörlinjerna satte pricken över i på en klassisk Mercedes. Så god bilsmak hade Ingmar Bergman, det kan man inte ta ifrån honom även om man inte gillar hans filmer.

Bergmans korta, något solblekta Mercedes 230 G vid Fårö-sommarstället. I bakgrunden i garaget hans diskreta, gröna 500 SE. Vilken härlig bilpark!

Filip Ericsson