Helt plötsligt och fullständigt otippat har jag blivit ägare till en Omega Seamaster Polaris från 1987. Här följer den förunderliga historien om hur det kunde bli så.
Allting började när jag förlorade budgivningen på en sinnessjukt fin Omega Seamaster 200 från 1988. Stukad och med hängande huvud började jag avmätt strosa runt på nätets säljsajter och helt plötsligt fanns den bara där – Omega Seamaster Polaris. Priset var skrattretande lågt och jag ville ju ha en tröstklocka att vardagsslita på. Men annons-gubben, och därmed klockan, gled av outgrundlig anledning ifrån mig som Diana från Charles. Det blev ingen klocka.
Men nu var fröet sått. Intensiva Polaris-studier inleddes, jag sög åt mig all Polaris-vetenskap som fanns och till slut hittade jag vad jag ville ha: en helt oanvänd (!) Polaris i stål och guld från 1987. Priset var högre än gubb-Polarisen men fortfarande löjligt lågt. Read my lips: när entusiasterna får syn på den här modellen kommer den att skjuta i höjden som en nordkoreansk kärnvapenrobot. Den samtida, mer välkända Seamaster 200 hade i liknande skick kostat tre, kanske fyra gånger så mycket som min förskjutna Polaris.
Polarisens nätta, tunna boettmått, de återhållsamma guldinslagen samt den diskreta, eleganta formen skapar en perfekt kompanjon till dressiga tillställningar.
Att en notorisk kvarts-hatare som jag skulle införskaffa en batteriklocka var förstås lika otippat som att Stefan Löfvén skulle hoppa i säng med Jimmie Åkesson. Jag kommer garanterat att få utstå en del gliringar på grund av detta men faktum är att kvartsuren i själ och mening fundamentalt är sammankopplade med just Seamaster Polaris – och med 80-talet över huvud taget. De är en del av grejen, en del av historien.
Omega, som varit en mycket framstående klocktillverkare sedan mitten av 1800-talet, släppte sin berömda Seamaster 1948 och var därmed bland de första att konstruera ett riktigt dykarur. 1956 kom Seamaster 300 som användes av den berömda dykaren och dokumentärfilmaren Jacques Cousteau såväl som av de brittiska attackdykarna i SBS, British Special Boat Service. Därefter har Seamaster Professional sedan länge etablerat sig som ett huvudinslag i Omegas attraktiva palett.
Svalt elegant form signerad designikonen Gerald Genta. Notera den ursnygga integrerade Seamaster-länken. Ett Genta-signum!
I jämförelse var Seamaster Polaris en udda fågel och knappast ämnad för dykning. Den fungerade snarare som någon form av dressig sportklocka med maritimt tema. Min Polaris är ju bara vattentät till 30 meter, medan vissa Polaris-varianter klarade 120 meter. Därmed är Polaris idag den mest undervärderade bland alla Seamaster-serier och detta gör den förstås till ett veritabelt klipp!
Polaris designades 1982 av den legendariska designern Gerald Genta som också var pappa till de ikoniska lyxsportklockorna Patek Philippe Nautilus och Audemars Piguet Royal Oak, med flera. Och bara detta är väl värt ett köp! Klockan kom ut på marknaden 1983 och fanns i produktion fram till 1994.
Även om Polarisens ursprung och marknadsposition för mig är något oklar var den åtminstone tekniskt intressant – den första versionen var nämligen tillverkad i titan. Vidare fanns en variant som kallades ”Multifunctional” som hade en digital funktion vilken doldes i urtavlan på ett särdeles elegant vis. Utöver denna fanns ett stort antal varianter i olika kombinationer av titan, stål och guld, med kronograf-funktion, olika boettstorlekar samt flera olika färgval på urtavlorna.
Polaris exponerad på Omega-muséet i Bienne, Schweiz.
Alla hade dock den snygga integrerade metallänken och alla var utrustade med moderiktiga kvartsverk. Den så kallade kvartseran var ju i full blom under hela decenniet och Omega låg i frontlinjen av prestigemärkena. Kom ihåg att många av de mest prestigfulla tillverkarna (som ju uteslutande tillverkade mekaniska klockor) höll på att gå under vid den här tiden. Att till och med Rolex tvingades släppa ett kvartsverk säger väl allt om kvarts-revolutionens omfattning! Verket i min Polaris kallas för övrigt för caliber 1441, ett ”high-end”-kvartsverk med sex juveler. Detta tillverkades bara i ett år under 1987-88 då det ersattes av ett nytt. Oklart varför.
Den speciella designen, den absoluta koncentrationen på kvartsverk samt de udda tekniska lösningarna gör Polaris till en typisk 80-talsprodukt. Det bara osar 80-talsyra om den och det är ju hela grejen med klockan. Att Gerald Genta fick till en ursnygg form är sedan pricken över i!
Ett knippe Omegor. Det är Polarisen som får agera vardagsoperatör. Min enda klocka med kvartsvek!
Filip Ericsson