Jaguar XJ40 – Missförstådd höjdare

Temat med bilar som anses som misslyckanden och halvmesyrer, men som jag med föga förståelse från omvärlden själv håller högt, är ett stående inslag i denna blogg. Jaguars stora lyxbil XJ i versionen som kallas XJ40, är just en sådan. Den hade premiär 1986 och fyller således 30 år 2016! Vi vältrar oss i det.

Bland motorjournalister och Jaguar-fans är XJ40 nog den minst omhuldade generationen, och man blir väl arkebuserad i Jaguar-kretsar om man hävdar att den är snyggare än den nätta företrädaren, Jaguar XJ serie III. Men jag gör just det och här är min motivering!

När Jaguar XJ6 presenterades 1968 var den en ren sensation, ingen hade någonsin sett något så sofistikerat eller avantgardiskt. Den erbjöd vägegenskaper och åkkomfort som inget annat; inte ens Rolls Royce kunde matcha den nya Jaguaren. Dessutom var den prisvärd och vacker som en dag. XJ6 ansågs – och anses fortfarande – som en av de allra snyggaste fyrdörrarsbilarna genom tiderna.

Första Jaguar XJ presenterad 1968. Nyskapande linjer som skulle stå sig för evigt!

Den ursprungliga XJ:n skulle leva ända till 1986 i tre generationer. XJ40 presenterades som -87 års modell och var en stor händelse i England när den klassiska XJ6 skulle ersättas med en helt ny bil. Ambitionerna var höga – den nya bilen skulle bli bättre på alla plan inom kvalitet, rostskydd, bränsleförbrukning, utrymmen och vägegenskaper.

Men den kantigare designen fick kritik redan då; press och allmänhet saknade de klassiska Jaguar-linjerna som etsats fast i deras medvetande ända sedan 1968. Mest skäll fick nog de rektangulära strålkastarna som traditionalisterna hade svårt att smälta. Runda lysen ska det väl vara på en brittisk lyxbil! Nog såg den modernare ut än förr men CW-värdet på 0.37 var i högsta laget i en tid där tvålkoppar som Audi 100, Ford Sierra och Opel Omega erövrade världen.

Kvaliteten var det si och så med i början, den avancerade elektroniken med de moderna instrumenten var knappast de mest tillförlitliga. Bilen blev dock bättre med åren, särskilt från faceliftet 1990. Mot slutet av sin levnad var XJ40 i princip lika välbyggd som sina tyska konkurrenter, men knappast lika modern. Åkkomfort och vägegenskaper höll dock världsklass från början till slut och den mysiga, välsydda Jaguar-interiören var en av bilens absoluta företräden.

Jaguar XJ40, här i Sovereign-utförande. Det ser man på de rektangulära lysena. Låg, bred och Jaguar-lik är XJ40-karossen onekligen. Och riktigt eleganta fälgar!

Maskineriet handlade förstås om den så kallade AJ6-motorn, en helt ny rak sexa i aluminium som hade gjort premiär i sportvagnen (nåja) XJ-S redan 1983 och som ersatte den antika XK-motorn med anor från 1948. Den var på 3.6 liter, hade dubbla överliggande kamaxlar och fyra ventiler per cylinder – en modern maskin. Effekten låg på goda 221 hk, en siffra som dock sjönk betänkligt till 184 kusar med katalysator. Någon raket blev nya XJ således inte.

XJ40 introducerades som XJ6, Sovereign och Daimler beroende på utrustningsnivå. Två motoralternativ av AJ6 var tillgängliga, förutom 3.6-litersversionen fanns även en 2.9-liters instegare med enkel (!) överliggande kamaxel, främst tänkt för den brittiska tjänstebilsmarknaden. En femväxlad manuell och en fyrstegad hydrauliskt styrd automatlåda utgjorde växellådsvalen. Till Sverige kom dock endast de välutrustade Sovereign och Daimler med katalysatorrenad 3.6-litersmotor och automatlåda.

Till 1990 års modell erhöll XJ40 ett välbehövligt facelift som knappast syntes utanpå men som gav viktiga förbättringar under skalet. Kvaliteten förbättrades, nya, snyggare och mer klassiska instrument infördes och den raka sexan förstorades till 3.2 respektive 4.0 liter (203 och 223 hk). Vidare byttes den hydrauliska lådan ut mot en elektroniskt styrd dito från ZF. Nu blev det definitivt bättre fart på XJ:n och ska jag någonsin ha en XJ40 är det alltid från och med årsmodell -90 som gäller.

Jaguar XJ12 med de elegant sportiga, runda lysena i kombination med ursnygga kryssekerfälgar. Roar!

1993 lyckades man till slut installera den klassiska V12-motorn i XJ40-karossen. Det var samma grundkonstruktion som tidigare med anor från 1971, men handlade här om en kraftigt uppdaterad version på 6.0 liter och 318 hk, i princip en ny motor. Man kunde välja mellan den sportiga XJ12 med dubbla runda framlyktor eller den lyxigare Daimler Double Six med de mer konservativa rektangulära lamporna. XJ12 är den yppersta utvecklingen av XJ40 och den version jag suktar efter allra mest.

XJ12 är ytterst snabb, kultiverad och sportig på det där gammaldags, smakfulla viset med en air av tweedkeps istället för våpig GTI-kultur. Den skarpritade karossen inramad med krom i perfekt mängd och med de runda lamporna där fram, den vansinnigt eleganta stripen som löper längds sidorna förstås och sedan allting avrundat med de oerhört vackra kryssekerfälgarna som passar XJ40-karossen så väl – kanske är den den snyggaste sedanbil som finns!

Välsydd. Interiören i en Sovereign efter lyftet 1990. Det syns på de snygga analoga mätarna. Här är en bil från 1990-92, året efter fick nämligen alla XJ airbag och en ny ratt.

Precis som i alla XJ sitter man lågt i XJ40, det är sportigt på ett skönt gubbigt vis mitt bland allt krom, läder och valnötsträ. Jag har suttit i alla generationers XJ och de delar den härliga egenheten att man liksom har motorhuven högt upp framför ögonen när man sitter bakom ratten.

Välbefinnandet att vistas i en XJ40 är alltså stort. Man sitter intimt insluten i en kokong av tjockt, välspänt läder och blanka valnötsrotspaneler, allt omgärdat av vackert utförda kromdetaljer. Detaljerna och formspråket invändigt är unikt och delas inte med andra märken.

Det är en speciell plats att sitta på helt enkelt och man blir alltid så sugen på att sluka mil närhelst man får torrsimma en XJ; snabbt, tyst och diskret vill man låta milen slinka undan! Men den stora Jaguaren är ganska trång, någon baksätesbil för statsmän är den knappast, snarare en riktig ”sportlimousin”.

Bakpartiet på en XJ40: här syns den Jaguar-karaktäristiska ”ankstjärten” tydligt. Sportig elegans när den är som bäst!

Vid ett tillfälle har jag kört en XJ40, det var en mycket välvårdad, perfekt patinerad XJ6 4.0 Sport av sista årsmodellen, alltså 1994. Känslan är verkligen tung lyxbil i positiv bemärkelse, bilen är bred och man glider majestätiskt fram. Någon gunghäst är den dock inte, alla XJ har en bra stuns i fjädringen. Den mjuka bottenstarka fyraliterssexan susar gott där framme. Bilen är ingen raket även om draget räcker till, men den som önskar mer krut är hänvisad till V12:n! Att köra XJ40 är hur som helst en skön upplevelse som fler borde uppleva.

Det är nog ingen som klandrar mig för att jag vill ha en XJ40. Däremot är det mer kontroversiellt att hävda att den är snyggare än föregångaren XJ Serie III! Men titta på den. Formen är ju genial med alldeles utsökta, vackra proportioner. Engelsmännen lyckades skapa en air av sportig elegans som anstår en riktig Jaguar. Man lyckades förena en modern form med sänkt luftmotstånd (jämfört med föregångaren) som samtidigt innehade en mycket tydlig märkesprägel – Ingen kan mista den här bilen för något annat än en Jaguar.

Åtminstone jag glor länge efter en XJ40 närhelst den tassar förbi i trafiken. Ge mig en XJ12 av sista årsmodellen att smyga fram i och min lycka är gjord. Man kanske kan ringa in själen hos Jaguar XJ40 med orden från en BMW-representant på Genèves bilsalong någon gång under 90-talet. Han fick frågan vilken bil han gillade mest på mässan: ”Jaguar, vilken modell som helst. De är lika sköna att köra som att se”. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!

Filip Ericsson