Det var den 24 maj 1984 och Saab skulle släppa en helt ny bil, en extremt sällsynt händelse och som när det väl hände kom att beröra hela vår nation. Denna gång var sensationen större än någonsin, för med nya Saab 9000 tog man klivet upp dit de stora prestigemärkena huserade. Idag fyller den 30 år och här följer historien!
Det svenska lilla bilmärket var onekligen en egensinnig liten parentes i den stora bilvärlden men samtidigt vida känt, särskilt i USA som utgjorde den största och viktigaste marknaden. Tydligen fanns tillräckligt med tweed-draprade New England-professorer och dylika excentriska element i det stora västerlandet för att avyttra alla dessa Saabar.
Någon gång under 70-talet förstod dock de jordnära strategerna i Trollhättan att en ny bil i en högre klass måste fram för att säkra en framtida överlevnad. Man verkade ha förstått att nya Saab 900 som skulle visas 1978 inte skulle förbli modern särskilt länge – den baserades ju faktiskt på Saab 99 från 1968 – och niohundran spelade inte riktigt i den höga division där Saab ville spela, läs BMW 5-serie och dylikt tysk-artilleri, särskilt på den amerikanska marknaden.
Då utvecklingen av en ny bil också på den tiden var oerhört dyrt behövdes en samarbetspartner och svaret fanns i Italien; Fiat-koncernen fiskade likaledes efter en serie storbilar som skulle skänka prestige och inkomster till den latinska biljätten.
De två kulturellt totalt väsensskilda biltillverkarna undanröjde den förutsedda kulturkrocken och åstadkom en grundarkitektur som resulterade i fyra olika bilmodeller under fyra olika bilmärken – tre italienare och en svensk. Fiat hade ju både Alfa och Lancia under sig och därmed utmynnade den latinsk-nordiska samverkan i Alfa 164, Fiat Croma, Lancia Thema och Saab 9000.
Jämfört med den gamla karaktärsstarka Saab 900 var Saab 9000 en jämförelsevis ganska utslätad figur. Modellen innebar dock ett stort kliv uppåt och framåt för Saab, både genom att slå sig in i storbils-/prestige-segmentet och genom att innebära en helt ny, modern teknisk bas med tvärställd 16-ventilsmotor samt utrymmeseffektiv, aerodynamisk design.
Saab 9000 Turbo presenterades på Kolmården i maj 1984 och uppståndelsen blev förstås enorm. Jag var nio år och alla talade om den nya bilen i bruksorten där jag växte upp – barnen på skolgården såväl som de vuxna i försvarsindustrins fikarum.
9000 var en femdörrars halvkombi och släktskapet med Fiat Croma och Lancia Thema syntes tydligt, särskilt i dörrar och taklinjens kurvatur. Alfa 164 skilde sig betydligt mer, med en helt egen (och snyggare!) karossdesign signerad Pininfarina.
Den nya Saaben hade alldeles utmärkta vägegenskaper med bättre balans och mer svängvillighet än den mer framtunga 900. Stor-Saaben kunde därmed köra i åttor runt den bakhjulsdrivna, stelaxlade Volvo 740 som också var premiärlejon 1984. Utrymmena var klassledande och speciellt på bredden var 9000 spatiös.
Vidare bjöd den snygga och toppmoderna förarplatsen på närmast perfekt ergonomi, en vid det laget Saab-typisk kvalitet. Detaljkvaliteten var dock inte på tysk prestigenivå med knarrig plast och halvdan passform, och här hade även Volvo ett litet försprång.
Toppmodellen 9000 Turbo kom alltså först och det dröjde ytterligare ett år innan den mer folkliga, turbolösa 9000i visades som -86 års modell. Förutom turbon saknade den toppmodellens lättmetallfälgar, den svarta bakspoilern och en del lyxutrustning. De 130 hästkrafterna gav inga raketprestanda men räckte förstås till för svenska familjeförhållanden. 9000 Turbo besatt dock fartresurser så det räckte och blev över med en påstådd toppfart på runt 220 km/h men det ryktades att den var ännu snabbare än så.
Saab själva ville också bevisa turbons förmåga i prestanda såväl som pålitlighet genom det galna Talladega-projektet som kom att utmynna i ett uppmärksammat världsrekord 1986. FIA valde slumpmässigt ut tre bilar från den ordinarie produktionslinan som sedan skeppades till Talladega-banan i Alabama, USA. Utan modifieringar och med alla reservdelar i bagageutrymmet kördes de i 10.000 mil utan andra uppehåll än service och förarbyte.
Maxgas hölls hela tiden, dag och natt, i regn och solsken. Den bästa av de tre nådde efter knappt tre veckor en snitthastighet på 213,299 km/h och projektet fick stor uppmärksamhet i hela USA. Exempelvis ska dåvarande Chrysler-chefen ha ringt till banan varje dag för att höra hur det gick. En av bilarna står idag på Saab-museet och en i Talladega-banans egna museum. Vart den tredje bilen tog vägen har jag ingen aning om. Någon som vet?
9000 avknoppades 1988 i en klassisk fyradörrars sedan, 9000 CD, för att blidka de mer konservativa prestigebilsköparna i USA. 1992 kom en kraftigt uppdaterad halvkombi-version, 9000 CS, som fick ny, lägre grill och ett helt nytt bakparti som åstadkom betydligt bättre vridstyvhet hos karossen, den främsta akilleshälen hos den ursprungliga 5-dörrarsmodellen.
9000 fanns aldrig med någon diesel och under den allra största delen av dess levnad erbjöds enbart fyrcylindriga motorer. Det handlade uteslutande om riktiga Saab-konstruktioner med 16 ventiler och dubbla överliggande kamaxlar. Motorn fanns under årens lopp i 2- och 2,3-litersutföranden, med och utan turbo och med effekter på mellan 125 och 225 hk. En V6:a från Opel erbjöds under några av de sista åren men den får ses som en högst marginell parentes.
Det stora industriprojektet varade ända fram till 1998 i och med nedläggningen av Saab 9000 CS och precis som gamla 900 förblev modellen en självklar del av vår svenska gatubild, med en mer eller mindre luggsliten 9000 i vart och vartannat gathörn. Den blev en trogen vän för barnfamiljen såväl som för bankrånaren, poliskåren och landsortens ungdom med snus under läppen och turbotrim i blicken.
Mitt starkaste minne av Saab 9000 är när farsan tog med mig och brorsan till den lokala Saab-handlaren i Karlskoga där vi växte upp för att titta på den nya Saaben. Overkligt nog för mig och brorsan lyckades farsan ordna en provkörning och den åkturen är fortfarande nummer ett på listan över minnesvärda åkturer.
Provexet var lackerat i rödmetallic och var invändigt draperat i vinröd plysch, Saab-typiskt så det förslår vid 80-talets mitt. Bilen kändes ofattbart modern och rymlig. Vi var ju vana vid att skutta runt i familjens 99 GL så utvecklingssteget var ju kolossalt.
Pappa var som sig bör tung på gasen och ketchupeffekten när turbon fick fart fascinerade på gammaldags Saab turbo-vis med fritt fall i magen som när man åker berg-och-dalbana. Det slutade med 200 på 90-vägen mot Degerfors och vi fick lova att inte berätta något för mamma.
Det första jag gjorde när vi kommit hem från den himlastormande upplevelsen var naturligtvis att rusa in i köket och avslöja hemligheten. Jag kunde bara inte hålla mig! Den minnesvärda fartförseelsen är till skillnad från Palmemordet preskriberad idag och därför kan jag äntligen berätta historien.
Filip Ericsson