Volvos verkliga toppvagn för 80-talet var den glamourösa lyxcoupén 780, som trots sin oantastliga exklusivitet var en vanlig 760 GLE under ytan – men som ändå kunde förföra omgivningen. Förra året fyllde den 40 år och det är onekligt dags för en hyllning till denna snygga, Italien-byggda Volvo som kostade som en Porsche.
När Volvo 780 visades våren 1985 gick en susning genom folkhemmets läsfåtöljer och TV-soffor. Den fick inte hela Sverige att vända upp och ner som sensationen Saab 9000 Turbo vilken avtäcktes året innan, men nog var även Volvos toppmodell något alldeles extra.
Det bör ha varit någon gång under 1986, jag var tio år gammal och högtidsstunden gick inte att ta miste på när pappa, brorsan och jag gav oss iväg till Värmlands Bil i Karlskoga för att provköra Volvos nya underverk.
Att den stramt eleganta karossen i vitt liksom den överdådiga inredningen i läder och trä dolde en vanlig Volvo 760, glömdes snabbt bort när priset beaktades. Volvo 780 var nämligen svindyr; man fick en ny Porsche 911 för samma pengar!
Mitt tioåriga Jag satt därmed i tyst förundran i det skulpterade läderbaksätet när pappa med försäljaren bredvid försiktigt framförde den exklusiva vagnen längs Degerforsvägen. För inte släppte de iväg vem som helst ensam i den här kärran!
Ett decennium senare satt jag själv bakom ratten på en 780, denna gång en rödmetallic av 1990 års modell. Jag arbetade nämligen på samma Värmlands Bil under ett år efter gymnasiet och fick förtroendet att lotsa VD:ns egen bil till besiktningen. Högtidligt!
Visst var det fränt att få ratta en 780 och visst åkte jag fint i den, men den gamla fransk-svenska V6-motorn råmade som en kossa vid gaspådrag, utan att det blev så värst mycket fart på bilen för det. Nej, tiden hade onekligen sprungit ifrån Volvo 780, som ju knappast var modern ens 1985.
Ändå är det svårt att inte gilla den, så snygg och exklusiv och helt enastående som långfärdsvagn. Det fanns inte många bilar som var lika sköna att slököra i.
Ett samarbetsprojekt med Bertone
Volvo 780 var ett samarbetsprojekt med italienska design- och karosserifirman Bertone, som både ritade och byggde bilen. I Turin. Bara det ett högst glamourhöjande attribut som smällde så mycket högre än ”Hisingen” där de folkligare donatorbilarna ju sattes samman.
Volvo och Bertone hade samarbetat framgångsrikt förr; den senare byggde ju även 780-företrädaren 262C mellan 1977 och -81, i 6622 exemplar. I början av 80-talet inleddes ett nytt samarbete där Bertone skulle rita en snitsig coupé-kaross på 760-bas och bygga även den bilen.
Projektet skulle bli Bertones dittills största och man fick bygga ut fabriken i Turin för att klara jobbet. Till Genève-salongen våren 1985 stod bilen klar och det var en konservativ, försiktigt formgiven vagn som stod på podiet.
Så här i efterhand kan det nog ses som en lyckad strategi; Volvos internationella kunder var konservativa gällande sina svenska bilars form. 780:ns linjer var också infernaliskt Volvoiska, med en vinkelformad elegans som inte kunde tillhöra något annat än just en Volvo. Det ter sig så enkelt men var briljant utfört av Bertone.
Inuti ärvdes instrumentpanelen från 760 GLE medan resten av interiören var unik för 780. Bertone-designade dörrsidor, blankpolerat ädelträ som vackert hade integrerats i interiören samt nya säten med riktigt propert sytt läder skapade en helt annan, läs mer exklusiv, arom än hos det billigare 760-syskonet.
Med tanke på att 780 inte var något annat än en (för visso lyxig och kompetent) Volvo 760 GLE under skalet förblev dess yttre, liksom dess blanka ädelträpaneler och vackra läderklädsel, rent skådebröd.
Motorn en akilleshäl
Därunder trängdes därmed den gamla fransk-svenska så kallade PRV-sexan samt en lika stel bakaxel som hos alla bakhjulsdrivna Volvo-bilar. Föga upphetsande för en bil som kostade mer än en Porsche 944S.
Motorn var alltså den V6 som konstruerats tillsammans med Peugeot och Renault och som introducerades i mitten av 70-talet. Den var till en början på 2,7 liter, byggd i aluminium och hade enkla överliggande kamaxlar. PRV hittade först ner i Volvos 260-serie 1975 och kallades för B27 på Volvo-språk.
B27 utvecklades sedan till B28 och slutligen B280, en kraftigt förbättrad motor som botat tidigare tillförlitlighetsproblem. Det var denna slutliga variant som satt i 780. Effekten låg på 156 hästkrafter utan katalysator och 146 med varför den relativt stora coupén knappast blev någon raket. En toppfart på 180 km/h imponerade knappast på Autobahn!
På andra marknader såldes 780 även med en sexcylindrig dieselmotor från Volkswagen (129 hk) liksom en fyrcylindrig turbomotor (165 hk) som hämtats från 740 Turbo. För den italienska marknaden fanns dessutom en 16-ventilsvariant på 200 hästkrafter som gav en mer acceptabel toppfart på 213 km/h. Både manuell växellåda och automat erbjöds för övrigt.
Ingen facelift
1987 erhöll syskonet 760 GLE en kraftig ansiktslyftning med helt ny instrumentpanel och en nya delad bakvagn som gav bättre väguppträdande, men framför allt mycket bättre åkkomfort. Året efter begåvades även 780 med den nya bakaxeln men fick behålla den gamla inredningen.
780 blev därmed en aptitligare bil under sina tre sista produktionsår men den gamla V6-motorn förblev fortsatt dess akilleshäl. När 760 ersattes av den kraftigt uppdaterade 960 1990 begåvades den med en nyutvecklad rak sexa på tre liter, dubbla överliggande kamaxlar och 24 ventiler. Effekten var 204 hästkrafter och den var både hållbar och ytterst kultiverad. Ett riktigt lyckokast som framför allt i sin femcylindriga kom att tjäna Volvo mycket väl under många år.
Tanken var att även 780 skulle erhålla en större uppdatering där den nya raka sexan skulle hitta ner under huven också där. Det projektet skrinlades dock av oklara skäl. Synd och skam för med den moderna drivlinan och den stilrena, välgjorda instrumentpanelen från 960, hade den onekligen kunnat ge huvudkonkurrenten Mercedes 300 CE en rejäl match. Produktionen av Volvo 780 upphörde i december 1990 efter 9116 tillverkade exemplar.
Ömsom vin, ömsom vatten
Att Volvo 780 delade teknik med 760 GLE är inte bara av ondo, ty den senare hade onekligen flera företräden som därmed smittade av sig på 780. Världsledande krocksäkerhet, säkra vägegenskaper, ypperlig långfärdskomfort tack vare låg ljudnivå, oklanderlig högfartsstabilitet och en utmärkt förarplats med utsökta säten.
780 var precis som sina enklare syskon en kvalitetsprodukt och hade genom Bertones handbyggnation än högre finish. En del plastighet i interiören delades dock med övriga 700-bilar liksom de omoderna motorerna och den stela bakaxeln som tidvis gav skral åkkomfort, åtminstone fram till att den fina multilänkbakaxeln infördes.
Men oavsett det: jag vill ha en Volvo 780, och glida runt som en excentrisk norditaliensk kirurg, en av de människotyper som tilltänktes utgöra 780-köpare!
Filip Ericsson