Det ständiga folkmärket Opel tänder föga gnistor hos gemene man, men tillverkaren drar åt sig skaror av hängivna entusiaster – bland annat tack vare en gedigen historia av lyxiga, böljande vagnar med sexcylindriga motorer. Raka sådana, en utdöende men högst tilldragande art. Vi berättar historien och minns pappas svarta, salta Commodore GS/E Coupé från 1974 – med rak sexa!
Opel började bygga bilar i Tyskland redan 1898 och är således ett av historiens äldsta bilmärken. Genom att tidigt satsa på utpräglade folkbilar förblev man under 1920-talet en av Europas största biltillverkare.
Amerikanska General Motors övertog företaget redan 1929 medan den tyska nazist-regimen tvingade Opel-fabrikerna att skifta tillverkningen till krigsfordon under andra världskriget. Först 1947 återupptogs biltillverkningen varpå General Motors återfick kontrollen.
Vid sidan av folkbilarna tillverkades även stora lyxbilar med sexcylindriga motorer. Den första, ”Opel 1.8 Liter”, utkom redan 1931 och därefter tillkom modeller som Super 6 och i entusiastkretsar omhuldade modellnamn som Kapitän, Admiral, Commodore och Senator. Stora Oplar med raka sexcylindriga motorer fanns i produktion fram till mitten av 1990-talet när Senator lades ner.
Den raka sexan
Konfigurationen sex cylindrar på rad är nästan lika gammal som bilen själv, och den enda tillgängliga under många decennier. Sex cylindrar i V-formation, som är vanligast idag, utkom i serieutförande för första gången 1950 i och med Lancia Aurelia. Och även efter det utgjorde radsexan den vanligaste konfigurationen ända in på 80-talet.
Raka sexor drev också de allra finaste vagnarna förr i världen. Låt namn som Maserati, Aston Martin, Bentley och Rolls Royce vila på tungan. Alla drevs de av storvolymiga radsexor fram tills det att V8-motorerna tog över under 60- och 70-talen. För att inte tala om amerikanerna. De är för visso mest kända för sina V8-motorer, men mången USA-bil har drivits av robusta raka sexor under årens lopp.
Märken kända för sina radsexor i modern tid är exempelvis Mercedes, Jaguar och – framför allt – BMW, som ju fortfarande producerar dem. Jaguar och Mercedes avslutade produktionen 1997 då V6-motorer till mångas förtret tog över hos båda märkena.
Vi ska heller inte glömma Toyota, som alltid försåg sin Supra-sportbil med en rak sexa, eller Volvo, som ju placerade sin radsexa på tvären i avantgarde-limousinen S80, efter att ha tjänstgjort med bravur i den konservativa lyxvagnen 960 under nästan hela 90-talet.
Så varför kittlar tanken på en motor med sex burkar i rad så mycket? Jo, de är inte bara vackra industrikonstverk när man gläntar på huven; framför allt är de naturligt välbalanserade och ger således en skön, kultiverad gång, samt utsöndrar inte sällan ljuv musik när gasfoten trycks ned.
En rak sexa har även varit i min ägo. Den satt i den Lexus IS200 från 2004 som jag ägde en period kring 2013. Den japanska sportsedanen var inte hypersnabb men bakhjulsdrift, perfekt balans och motorns sköna gång gav en sällsam körupplevelse, Den mulliga musik som strömmade ur avgasröret kommer jag sent att glömma!
Oplarna med raka sexor
Som nämndes i inledningen har raka sexor drivit ett flertal Opel-modeller under historiens gång. Låt oss kort berätta om några av de mer framstående och omhuldade i Opel-historien.
Kapitän
Med ett kommenderande namn som Kapitän förstår man att det handlar om en stor, lyxig bil. Modellen tillverkades i flera serier under mer än tre decennier mellan 1938 och 1970. Bilarnas regelbundna skinnömsande följde tidens trender medan de alla hade en sak gemensamt: den raka sexan. Endast under några år under 60-talet erbjöds också en V8 från Chevrolet.
Fränast för vissa kanske är Kapitän P1 och P2 som tillverkades 1958–64 och som starkt påminde om svulstiga Chevroleter från 1950-talet. Andra, med faiblesse för 60-talets kantigare, sportigare linjer, kanske föredrar Kapitän A och B som salufördes 1965–70. Alla hållbara och kultiverade vagnar, mycket tack vare de tysta hyvelbänkarna under huven!
Motorn
De raka sexcylindriga motorerna i Kapitän utgjordes först av de robusta, ytterst pålitliga förkrigskonstruktionerna med modern överliggande kamaxel vilka gav 55-100 hästkrafter, medan en ny rak sexa i form av GM:s så kallade CIH-konstruktion (Cam In Head) utkom 1964.
De var på mellan 2,5 och 2,8 liter och gav mellan 68 och 140 hästkrafter. CIH var en egenartad konstruktion med så kallad sidoplacerad kamaxel som innebär en hybrid mellan gammaldags stötstångsmotor med centralt placerad kamaxel och en motor med överliggande kam.
Konstruktionen ska ha gett en tillfredsställande kombination av produktionskostnad, driftsäkerhet och prestanda. De här Opelsexorna var kända just för sin pålitlighet och mjuka gång.
Admiral
Admiral var en än lyxigare vagn som tillverkades i slutet av 30-talet och vars modellnamn låg i dvala fram till 1964 då namnet återigen fick pryda en lyxbil. Den påminde starkt om samtida Kapitän men var större och lyxigare. Admiral drevs av samma sköna CIH-sexa som det billigare syskonet. Modellen producerades fram till 1977.
Diplomat
Lyxigast av Opels alla stora 60-talsbilar var Diplomat som de första åren uteslutande erbjöds med V8-motor. Andra serien som salufördes 1969–77 erbjöds slutligen med samma radsexa som Kapitän och Admiral. Diplomat såldes som fyrdörrars sedan eller tvådörrars coupé.
Dessa tre bakhjulsdrivna sextiotalsbilar med raka sexor och V8-motorer tillhörde för övrigt samma bilfamilj vilken kallades för KAD (Kapitän, Admiral, Diplomat) och fanns i produktion 1964-77. Därefter tog Senator över och ersatte alla tre.
Commodore
Commodore utkom 1967 och baserades på familjebilen Rekord. Den skilde sig från sitt enklare syskon genom sexcylindrig motor och lyxigare utsmyckning. Commodore byggdes i tre generationer fram till 1982. Motorn var nämnda CIH-sexa på mellan 2.2 och 2.8 liter och med 95 till 160 hk. De första två generationerna fanns som fyradörrars sedan eller tvådörrars coupé, medan generation tre endast såldes som sedan.
Senator & Monza
Senator utkom 1978 och tillverkades parallellt med Commodore fram till 1982 då den senare gick ur produktion. Senator var en betydligt mer påkostad vagn än Commodore och skilde sig betydligt mer än Rekord som ju båda baserades på.
En snygg tvådörrars Coupé (med halvkombilucka) gick under namnet Monza och byggdes 1978–86, en ytterst kompetent och aptitlig vagn som på flera sätt kunde mätas med den hiskeligt mycket dyrare BMW 635 CSi.
Senator fanns i tre generationer och alla drevs av den pålitliga CIH-motorn på 2.5, 2,8 och 3,0 liter. 3-litersmotorn gav 180 hästkrafter.
De första två generationerna baserades på Opel Rekord medan den sista byggdes på Omega-bas och utkom 1987. Denna erhöll till 1990 års modell en ny rak sexa på 204 hästkrafter. Läs mer om den nedan.
Omega 3000
Där Senator var den utpräglade lyxbilen var Omega 3000 den verkliga sportlimousinen. Den utkom samtidigt som den vanliga Omega-serien 1986 och var en betydligt saltare uppenbarelse än den fyrcylindriga familjebilen.
Inte bara drevs den av den raka trelitersmotorn på 177 hästkrafter; den begåvades även med ett uppbiffat chassi, ett kjol- och spoilerpaket, en greppvänlig sportratt i läder samt snygga, sittvänliga sportstolar i tweed med skinnskoningar.
Katalysatorvarianten som tog över efter ett år erbjöd blott 156 hästkrafter och det förblev då tydligt att den körglada Omegan med det coola namnet tarvade en ny motor. Den kom under 1989 i form av en helt ny rak sexa med dubbla överliggande kamaxlar, fyra ventiler per cylinder och 204 hästkrafter.
Opels sista raka sexa var en verklig toppmotor som knappast stod Mercedes eller BMW:s radsexor efter, med en sång, gång och ett riv som kunde omvända vilken Opel-skeptiker som helst. Motorn drev upp den slipprigt formade Omegan i 240 km/h och gick med sin bakhjulsdrift och finfina balans som en sportvagn när vägen svängde.
Omega 3000-24v var inte lika lyxig och välbyggd som de 100 000 kronor dyrare Audi 200 Quattro 20v, BMW 535i och Mercedes 300E-24, men när det gällde mekanik och vägegenskaper var den väl så bra.
Pappas Commodore
Vid mitten av 80-talet behövde farsan en pendlarbil. Tiderna var annorlunda då och det här med bensinförbrukning var inte så noga. Så bilannonserna i Bilbörsen och Teknikens Värld började skummas och det var inga Ford Fiestor eller Toyota Corollor som det söktes efter.
Nej, det skulle vara en frän bil med sexcylindrig motor och än idag ser jag de av tuschpenna inringade annonserna på Volvo 164, Mercedes 230 och BMW 2500 i biltidningar som sparats ända sedan dess. Farsan ville dock allra helst ha en Opel Commodore och landade till sist på en svart Commodore GS/E Coupé från 1974, den saltaste av dem alla!
22 000 kronor kostade den och gick som ett skott. 160 hästkrafter var inte kattskit för en pendlarbil 1986! Särskilt inte när förstabilen var en Saab 99 GL. Ett drastiskt ylande och metalliskt vinande fyllde kupén när den raka sexan på 2,8 liter varvades upp genom de tre automatiska växlarna.
Nog var det en speciell bil och världen har allt förlorat något väsentligt när Oplarna med radsexor försvann från bilmarknaden. För nog behöver världen snygga, välbyggda familjebilar för rimliga priser som kittlar med sången från raka sexor! Just det som de sexcylindriga Oplarna representerade under så många år.
Filip Ericsson
Lista: Oplar med raka sexor
1,8 Liter, 1931–33
Super 6, 1937–38
Kapitän, 1938–70
Admiral, 1937–39 (förkrigs)
Admiral, 1964–68
Diplomat, 1964–77 (6 cyl 1969–77)
Commodore, 1967–82 (3 serier)
Senator (Rekord-bas), 1978–86
Monza, 1978–86
Senator (Omega-bas), 1987–89
Omega 3000, 1986–89
Omega 3000-24v / Senator-24v, 1990–93