Mercedes vackra juniorsportvagn Mercedes 190 SL fyller 70 år – och förtjänar väl som få andra en stående ovation! Vi visar ett knippe fagra foton och berättar historien om denna välgjorda, enkla lilla sportbil som skänkte sådan glamour åt de rika och berömda när det begav sig.
Mercedes lilla sportvagn från 50-talets gladaste dagar är en legendar som går utanpå det mesta, och som idag betingar mångmiljonbelopp på de exklusiva auktionshusen världen över. På ett sätt var den en något märklig komposition. Specifikationerna med standarddelar från Mercedes personbilsprogram säger ”folksportbil” medan prisnivå, design och utförande istället antyder fullblodssportvagn.
190 SL hade knappast något att sätta emot konkurrenter som exempelvis Jaguar XK150 i fartresurser, men var ändå dyrare. Kanske är det mot den näpna Porsche 356 den skulle ställas – en likaledes välgjord, dyr och motorsvag vagn som också smyckade ut Europas och Nordamerikas vägnät under 50- och 60-talen. Men där Porsche vann racertävlingar fungerade Mercedesen mest som boulevardracer, och som elegant långfärdsvagn.
Ändå har 190 SL förblivit en närmast ikonisk vintagebil, för oavsett ovanstående bryderier är 190 SL nämligen vacker så man dör, konstfull och välgjord in i minsta skruv. 190 SL är ett rent tyskt industrikonstverk, en sann njutarvagn som får drömmar att flöda.
Aldrig har en så enkel farkost varit så glamourös, och Hollywoodstjärnorna sågs mycket riktigt ofta bakom ratten i den. I musikalfilmen High Society från 1956 rattar exempelvis Grace Kelly en silverfärgad 190 SL med inte mindre än Frank Sinatra i passagerarsätet.
190 SL presenterades på New Yorks bilsalong 1954 som prototyp medan den färdiga bilen dök upp på Genève-salongen våren 1955 – och blev en omedelbar succé.
Förstås var det den amerikanska marknaden som stod i fokus. De alltmer välbeställda bilköparna i USA önskade sig ju i första hand glamourösa cabrioleter och älskade, trots den mörka närhistorien, tyska sportvagnar. 190 SL hade dessutom förmånen att kunna spegla sig i en bländande glans från dess berömda storebror 300 SL, den magiska måsvingen, som ju gjorde sin debut tillsammans med 190 SL i New York.
Mercedes 190 SL var enkel och avancerad på en och samma gång. Grunden utgjordes av plattformen från den moderata familjebilen Mercedes 180, en välkonstruerad vagn som gav kvalitet såväl som ekonomi åt den nya sportbilen. Precis som Mercedes SLK 40 år senare!
Motorn, med beteckningen M121, var helt ny och presenterades just i 190 SL. Det var en rak fyra på 1.9 liter och enkel överliggande kamaxel som kom att utgöra basmotor också för märkets familjebilar såväl som lastbilar och nyttofordon.
I 190 SL fick den dubbla Solex-förgasare och trimmades till 105 hästkrafter. Tack vare slipprig aerodynamik nåddes en toppfart på drygt 170 km/h, ingen dålig fart i mitten av 1950-talet. Trots familjebilsgenerna var chassiet påkostat med delad bakvagn och dubbla triangellänkar fram, vilka enkelt matchade fartresurserna.
Knappt 26 000 bilar såldes fram till 1963 då tillverkningen lades ner. Helt andra siffror än 300 SL som ju byggdes i blott 1400 exemplar.
Någon riktig efterträdare kom aldrig utan 230 SL, som visades under 1963, fick den tuffa uppgiften att ersätta både 300 SL och 190 SL. Sagan var all och aldrig mer skulle väl en så vacker Mercedes födas ur fabriken i Stuttgart!
Det var bättre förr
Nej, kanske var det inte bättre förr, men nog var det vackrare, och charmigare. En parkerad 190 SL i vitt fick mig att stanna till på stan här om sistens och denna upplevelse fick mig att också konstatera just det.
Det gjorde nästan ont att låta ögonen svepa över den mjukt böljande karossen med sina ikoniska linjer, att notera den svårt vackra ratten i vit bakelit och stanna till vid de artistiska kromdetaljerna med ett djup som torde få varje nostalgiker i trans.
Det här är en riktig sportbil, tänkte jag. Låg vikt, bakhjulsdrift, rejäl manuell växellåda, inget knussel utan bara rakt igenom analogt. Konstfull och analog, så ska en sportbil vara. Hundranittin stack ut som en hypnotiserande blomma i en trafikbild helt övertagen av silverfärgade ballonger till koreanska fortskaffningsmedel, helt steriliserade, renskrapade från all form av estetik, sinnlighet och passion.
Gamla bilar från Mercedes, vilket även gäller deras sportbilar, har också den fördelen att de kan användas i modern trafik utan att knorra. Till och med en 70 år gammal 190 SL lär ta sig an dagens vägnät med bravur utan att vare sig den eller dess passagerare lider nöd, ens efter en längre tur.
Jag har för visso inte kört en 190 SL, men jag har lagt en hel del mig bakom mig i en 280 SL från 1975 och en Saab 96 från 1964, båda inom familjens ägo en tid. Det kan tyckas irrelevant, men låt mig utveckla!
Pappas 280 SL är ju en släkting till 190 SL i rakt nedstigande led, och trots en förmodad, betydligt fluffigare upplevelse lär det finnas likheter i den Mercedes-typiska overkill-konstruktionen och direktkontakten till mekanik och element.
190 SL lär ta föraren ännu närmare dessa, med ett filmiskt brummande ljud ur den lilla motorn, det mekaniska artisteriet när växlarna går i med ett renlärigt klick och smeker ens hand, den skönt tunna ratten som hela tiden lever i händerna. Så här minns jag också min Saab, även den en 50-talskonstruktion som tålde dagligt brukande och som verkligen fick alla ens känselspröt att stå i givakt inför hanteringen av den lilla bilen.
I drömmarna befinner jag mig på en kurvig bergsväg precis utanför Monte Carlo. Det är 1956 och sen kväll. De runda strålkastarna sveper över vägbanan framför. Jag kör öppet och luften är ljum. Harrington-jackan skyddar skäligt mot den lätt virvlande fartvinden medan den lilla aluminiumfyran brummar gott när jag ger gas uppför, och den lätta vagnen ger fart i en alldeles lagom dos.
Den näpna skinnstolen är vilsam och framför mig sprakar runda instrument. Varje knapp, varje reglage ger en känsla av schweizisk armékniv som får mig att rysa av välbehag vid varje beröring.
Snart är jag framme vid mitt stenhus, men jag vill aldrig gå ur, jag vill aldrig vakna. Grattis Mercedes 190 SL!
Filip Ericsson