En något oanad känsla av grämelse svepte över mig när nyheten om skådespelaren Val Kilmers bortgång nådde etern för ungefär ett år sedan. En originell karaktär i Hollywood som medverkade i några för mig minnesvärda rullar – kanske är det därför som det drog lite i hjärtat.
Min favorit av Kilmers alla rollfigurer är Simon Templar, Helgonet, i filmen med samma namn. Den hade premiär våren 1997 och jag såg den på bio.
Men inte vilken bio som helst; det skedde nämligen i Suva, huvudstaden i Fiji-öarna. Det är förstås svårt att glömma ett sådant bio-besök!
Jag stannade till i Fiji på vägen hem under en jorden runt-resa där jag volontärarbetat i ett halvår. Jag bodde hos en lokal familj som hette Bamba där även två unga amerikaner huserade.
En kväll tog vi bussen ner till stan för att gå på bio. Det fanns ju inte så värst mycket att göra hemma hos Bamba.
Av den eleganta biografen och de förbluffande uppklädda fidjianerna som skred runt i foajén sprängdes magik in i kvällen. Så här går vi inte på bio i Sverige!
Kilmers excentriska Templar-gestaltning, de elaka ryssarna i svarta Range Rovers, hans nya Volvo förstås – en slående fager C70 Coupé – samt inte minst de vackra engelska miljöerna, fulländade aftonen.
Den här obetydliga lilla texten skänktes av outgrundlig anledning näring och inspiration från min favoritroman som jag just nu läser för fjärde gången, The Tremor of Forgery av Patricia Highsmith, för övrigt upphovskvinna också till min fiktive favoritpsykopat Thomas Ripley.
Highsmiths lite knepiga, excentriska personage speglade på sätt och vis Kilmers, och kanske är det den gemensamma nämnare som jag dras till – udda personligheter som skapar konst.
Boken handlar hur som helst om en amerikansk författare, Howard Ingham, som åker till Tunisien för ett filmprojekt, men som blir ensam kvar i landet när regissören begår självmord hemma i New York innan avresa.
Ingham börjar då skriva på sin nya roman och vävs successivt in i ett sävligt vardagsliv, samtidigt som han påbörjar en förändringsresa av hela sin persona.
Nog kan jag relatera till den känsla av ensamhet i fjärran land som Ingham upplever i denna stillsamma psykologiska thriller, där han melankoliskt låter dagarna gå i en främmande, arid omgivning i det lilla kustsamhället Hammamet några mil söder om Tunis, där han residerar.
Den känsla av klenmod och isolering jag själv kunde känna under mina resor, i Fiji, men framför allt i Afrika och Mellanöstern, fångas så väl av Highsmiths beskrivning av huvudpersonens grubblerier i denna nordafrikanska twilight zone.
The Tremor of Forgery publicerades 1969 och utspelas sommaren 1967, mitt under sexdagarskriget mellan Israel och angränsande arabländer. Där Highsmith lotsar oss genom tidens politiska sprängstoff och genom Ingham (och den mystiske grannen Francis J. Adams) fyller oss med tolkningar av händelserna, kämpar Simon Templar mot de oantastliga ryska gangsters som ju präglade det ryska samhället 30 år senare.
Inför att jag fyllde jämnt förra året funderade jag lite löst på att resa till Hammamet och i samma typ av Bungalow skriva en recension av The Tremor of Forgery. Att göra det på plats och förhoppningsvis lyckas fånga melankolin från Howard Ingham, är en svindlande tanke!
Nu blev det inte så men drömmen om detta projekt kittlar fortsatt mitt inre. Nu handlar ju denna text för visso om Val Kilmer och Fiji…tänk så tankarna kan vandra!
Filip Ericsson