Hakdroppande resor till krigsområden i Afrika och Mellanöstern har frekventerat mina skrifter under åren. Men en resa har glömts av min glödande penna: min första resa, den som startade allt. Och snart har det gått 30 år. Låt oss berätta!
När jag var liten bläddrade jag febrilt i de gröna lexikonen hemma, liksom alla andra böcker som avhandlade den stora världen, vilka mina giriga små barnhänder lyckades finna i den gamla trävillans bokhyllor i Karlskoga under 1980-talets gång.
Nåväl, nyfikenheten på världen utanför Karlskoga såväl som Sveriges gränser höll i sig och 1996, samtidigt som jag jobbade som underhuggare på Hertz Biluthyrning i nämnda hemstad, hade begäret efter någonting större vuxit klart.
Pengar hade sparats och ett schema upprättats med en australisk volontärorganisation. Jag skulle volontärarbeta på Borneo, i Australien och Fiji under sammanlagt ett halvår.
Borneo
Så någon gång i november landade ett plan i Kota Kinabalu, huvudstaden i den malaysiska delen av Borneo, och en lite orolig 20-åring från Sverige klev av. Det var ju första gången jag hade lämnat boet ensam. Jag bodde hos familjen Kissey och fick sköta enklare administrativa uppgifter på någon form av kulturcentrum.
Inget särskilt att förtälja där, men till Jul tilltog strapatserna. Jag följde med värdfamiljen till fru Kisseys mamma ute på landsbygden och fann mig snabbt sitta i en ring med ett dussin gubbar och dricka risvin med ett sugrör ur ett lerkrus, som gick laget runt.
Det blev lite snurrigt och plötsligt kom min värdmammas bror och sa att vi skulle gå på fest. Så jag och min australiska volontärkollega hoppade in i hans minibuss, och iväg for vi, genom regnskog och över regnvåta fält. Som i en Vietnam-film såg det ut.
Destination ett träskjul mitt ute på ett sädesfält, och där inne möttes vi av ett rent sjöslag av tandlösa bönder som skränade och drack. Julfest Borneo style. En likaledes tandlös äldre dam, husfrun, kom fram skrattandes och tryckte ett fullt glas risvin i min hand. Jag var tvungen att dricka. Sedan for vi hemåt, värdmammans bror Christer Pettersson-full bakom ratten.
Vi bodde på ett litet motell invid floden tillsammans med ett äldre brittiskt par som kände min värdfamilj. Tidigt på morgonen var vi tvungna att evakuera då översvämningen var ett faktum. Floden rann över och vi lyckades med nöd och näppe vada till säkerhet med vatten upp till midjan för att undkomma.
Kring nyår klättrade jag upp för Sydostasiens högsta berg, Mount Kinabalu, 4101 meter över havet, tillsammans med en holländare som av någon anledning var iklädd tweedkavaj under klättringen. Halvvägs upp sov vi på hotell och på dag två nåddes toppen. Luften var tunn där uppe och det var svårt att andas. Men lycklig var man där på toppen!
Australien
Efter en och en halv månad landade jag i Melbourne, men inte innan jag hade träffat en gammal klasskamrat från Karlskoga på den lilla flygplatsen i Kota Kinabalu. ”Filip?” hörde jag bakom mig och där satt han. Small world!
I södra Australien, uteslutande i delstaten Victoria, hamnade jag på lite olika ställen. Mest minnesvärd var veckorna på får-stationen, inte fårfarmen för det indikerar en mindre anläggning. Här fanns nämligen 10 000 får! Jag bodde i en liten fallfärdig stuga med jättespindlar på väggen som enda sällskap.
Uppgiften var att hjälpa till med fåren, bland annat vaccinera dem genom att spruta vaccin i munnen på dem med löpande band-principen. Sedan skulle jag valla dem. Flockarna skulle flyttas från ett ställe till ett annat och jag fick göra det helt själv, utan hjälp, ute i den australiska bushen.
Fast det är lögn, jag hade visst hjälp, men bara av en hund! Samt en 250-kubiks Offroad-motorcykel. Så jag startade motorcykeln varpå hunden på eget initiativ hoppade upp bakpå (!) och sedan brände vi iväg till anvisad plats så att dammet rök.
Väl framme hoppade hunden av och började helt sonika att valla fåren på egen hand. Sedan hunden upp på bönpallen och hem. Lätt som en plätt.
Även den historiska turistjärnvägen Puffing Billy Railway inte så långt från Melbourne skapade goda minnen. Jag bodde med en tysk och en engelsman i ett eget hus och fick hjälpa till med lite av varje på anläggningen.
Bland annat fick jag byta ut slipers (de tvärgående balkar som håller upp rälsen) tillsammans med ett gäng dömda brottslingar. Ja, arbetet utgjorde inte bara mitt volontäruppdrag utan även deras samhällstjänst…
En av dem var pyroman, men jag var ganska van vid oslipat folk från min Karlskoga-uppväxt (ni skulle ha varit med på Volvo) så jag kom ganska bra överens med dem. Tysken gillade de dock inte så mycket utan han var en ” fuck-with”. Vad de nu menade med det.
Hur som helst, när tåget med ångloket kom så gick vi åt sidan och en gång ropade en pojke i kanske 12-årsåldern till mig, ”What are you here for?!”. ”Murder!” ropade jag tillbaka och då blev det tyst.
Även Puffing Billy bjöd på naturkatastrof, men skogsbrand denna gång. Vi kände röken och skulle vara redo att evakuera omedelbart var budskapet. Det slapp vi.
Sydney
I februari unnade jag mig lite semester och tog bussen från Melbourne till Sidney, och tog in på ett vandrarhem precis norr om Sidney Harbour Bridge. Där lärde jag känna en läkare från Libyen som hade en klocka med Kadaffis ansikte avbildat på urtavlan. Kadaffi var hans idol.
I övrigt promenerade jag över den mäktiga bron varje dag, med operahuset konstant i blickfånget. Sidney var en pärla; vackert, lugnt och säkert. Här skulle man kunna bo!
Fiji
Efter tre månader i södra Australien gick resan vidare till Fiji-öarna. En nästan tom Boeing 747 med stora blommor målade på skrovet tog mig dit, den skönaste flight jag någonsin gjort.
I huvudstaden Suva bodde jag tillsammans med två amerikaner hos familjen Bamba och på schemat stod att bistå en australisk arkeolog på en av landets många små öar. En liten träbåt tog oss ut till ön där jag och arkeologen Jeff inkvarterades hos byäldstens familj.
Vi grävde efter flertusenåriga ben och åt minibananer från träden. Kvällarna spenderades med byns män drickandes Kava sittandes på en matta på golvet. Kava enligt Wikipedia: ”…en traditionell, icke-fermenterad dryck med rötter i södra Stilla havet. Den utvinns från rötterna av kava-växten, en medlem av pepparfamiljen, och har använts i tusentals år för sina sociala, ceremoniella och medicinska egenskaper”.
Drycken påminde om lervälling och smakade ungefär som det. ”Drink grogg tonight!” utbrast byäldsten och jag var inte nödbedd. Nog blev man lite snurrig av kavan men jag blir fortfarande något illamående bara att tänka på det.
Om morgnarna bjöds vi på alldeles underbara små pannkakor och livet kunde knappat bli mer harmoniskt än just då. Om det inte hade varit för orkanen som var på ingång. Fönster spikades igen och vi hukade inomhus. Jag minns inte hur stora skadorna blev i landet men vårt hus stod kvar och vi klarade oss oskadda.
Hem
Efter ett halvår var det dags att åka hem och jag flög österut över Hawaii, mellanlandade i Los Angeles och New York, där jag spenderade en natt och fick åka svart Lincoln Town Car till hotellet.
Väl hemma hade jag så mycket att berätta och så många häftiga foton att visa. Jag var ju lite före trenden med backpacker-resande, därefter skulle ju varenda ungdom dra till Bali med flip-flops och en luggsliten ryggsäck.
Det var en speciell resa och pappas kollegas retsamma kommentar i krogkön i Karlskoga en tid efter hemkomsten bekräftade just det: ”Du ska inte tro att du är nåt för att du har vart på Fiji!”
Filip Ericsson