Man ser den inte ofta längre, trots att den är världens mest sålda sportbil. Den Hollands-reggade Miatan av första generationen har ett bra tag förgyllt gatubilden i närheten av min bostad i Uppsala. Jag finner den parkerad på lite olika platser i kvarteret emellanåt, och blir lika glad varje gång.
Mazda Miata ter sig så enkel och obetydlig, men inget kan vara mera fel. Den snälla lilla bilen skapade 90-tales globala roadstervåg såväl som retrotrend. Den återskapade samtidigt den klassiska folksportbilen som uppfunnits i England kanske 80 år tidigare, men som sedan dött ut.
Miata gjorde sensation på bilsalongen i Chicago 1989 och amerikanerna sprang benen av sig för en bil. Att den kostade kring 100 000 kronor i USA gjorde inte sensationen mindre.
Knappast någon bilmodell har varit mer raffinerad, varken förr eller senare. Minsta lilla detalj var med kirurgisk noggrannhet uttänkt och utförd, allt för att bilens uppförande skulle bli helt rätt och den rätta känslan infinna sig.
Målet var “Jinba Ittai”, ett uttryck från den japanska folksagan som skulle beskriva kopplingen mellan förare och bil och som ungefär betyder ”samhörigheten mellan ryttare och häst”, eller ”den naturliga förlängningen av ens jag”. Projektets chefsingenjör, Toshihiko Hirai, slutade inte arbeta förrän den totala perfektionen, den totala balansen, slutligen var nådd.
Som till exempel känslan i växelspaken, som Hirai en gång berättade skulle vara exakt så här: “kombination av spänsten hos en begagnad BMW 733i och den metalliska känslan i en Jaguar E-Type 1967”. Och växelspaken löper verkligen med en metallisk klickkänsla som är lika unik som själavårdande; det kan absolut inte bli bättre, inte ett uns.
Denna ofantliga medvetenhet resulterade i det beroendeframkallande, 60-talsmässiga avgasbrummet, en perfekt balans som gjorde att den lilla sportvagnen med sina ypperligt känsliga körkontroller kunde avnjutas på krokiga asfaltsvägar såväl som på racerbanor. Miata, trots sin vänliga uppsyn, var knappast någon hårfrisörskebil.
Mazda Miata är magi, ett rent terapiverktyg, och jag ska ha en innan jag dör.
Filip Ericsson