Vintagefeber med Omega Genève – Recension efter nitton år

Nitton år har gått. Det var december 2000 och jag satt och kurade i mitt studentrum i Uppsala och njöt av det nya bredbandet som just installerats. Det var ju juletider också, och jag ville unna mig en fin dressklocka att bära på Julafton. Till slut hittade jag den: en Omega från tidigt 70-tal på Kaplans internetbutik. ”Oanvänd” stod det i annonsen!

Pris: 978 riksdaler. Det var väl ungefär vad mitt studiemedel orkade med vid den tiden men ändock var den förstås ett veritabelt klipp. Det anspråkslösa armbandsuret förblev min första mekaniska klocka såväl som min första Omega. Ett mer legendariskt märke står ju knappt att finna och namnet klingar onekligen vackert i varje klocköra.

Modellen heter ”Genève” kort och gott, en serie som tillkom Omegas modellutbud redan 1953. Den blev omåttligt populär och skulle så småningom stå för hela 60 procent av märkets totala försäljning. Utefter att designmodet förändrades genom åren kom Genève att saluföras i många olika skepnader. Alltid tickade dock ett mekaniskt Omega-verk i dem. Modellen lades ned 1979 efter 26 års produktion.

Efter lite internetforskning har jag luskat ut att min klocka har referensnumret 136.0049 och att den är från 1972 eller möjligtvis 1973. Det innebär vidare att Omegas eget urverk ”Caliber 613” tickar där inne, en manuellt uppdragen enhet som äntrade marknaden 1966.

Ett läderband i mörkblått från österrikiska Hirsch passar så fint till den djupblå tavlan!

Verket har ett synnerligen gott rykte hos Omega-kännare, ett mer pålitligt och hållbart urverk är helt enkelt svårt att finna. Och min klocka, som i skrivande stund är runt 47 år gammal, tickar på. Dessutom går den ofattbart exakt trots att den inte har servats en enda gång, åtminstone inte sedan jag köpte den.

Min Genève är tunn som ett löv, den är lätt och delikat som en tävlingspistols balsaträkolv. Samtidigt är kvalitetsintrycket väldigt; känslan i kronans mekaniska funktion är rent utsökt och det är en ynnest att få dra upp den varje gång.

Den lite kantigt ritade boetten med sina högst modesta mått är härligt sjuttiotalsstringent i sina linjer. Den omringar sedan en urtavla så vacker att jag aldrig kan sluta titta. Den är utförd i en vansinnigt elegant, djupblå ton som kontrasterar perfekt mot de chosefria, vita visarna och indikatorerna. Tillsammans ger de en makalöst smakfull och förfinad anrättning.

Denna gamla skönhet kostade mig alltså endast 978 kronor. Idag kan fina exemplar gå för över 10 000 kronor, men jag har aldrig sett någon som är lika fin som min egen. Den har ju också levt mestadels av sitt liv i en byrålåda. Men trots en möjlig tusenprocentig (!) värdestegring kommer jag aldrig, aldrig att sälja den!

Filip Ericsson

Det här inlägget postades i Klockor. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *