Omega Seamaster Professional 2254.50.00 – Åter i Omegas famn!

En Omega Seamaster Professional från 2001 har landat i mitt hem och i sedvanlig ordning följer ett obligatoriskt reportage. Vi berör Seamaster-historien, förklarar vad det är för klocka jag har lagt vantarna på samt vältrar oss förstås i ett gäng läskande foton!

Det tog två månader. Sedan blev Omega-abstinensen för stor. Jag kunde ju inte låta bli att sälja min Seamaster Diver 300m i somras; den tioprocentiga vinsten kunde helt enkelt inte motstås. Tomrummet fylldes av en pilotklocka från Sinn samt en batteridriven Omega Seamaster Polaris från 1990, som ett skruvat dressalternativ.

Men ett tomrum ekade fortfarande där någonstans i mitt hjärta. Jag kunde inte slappna av och förstod inte riktigt varför. Efter en tid gick det upp för mig – det är Omega som är mitt klockhem, det är med Omega som alla bitar faller på plats. Jag är helt enkelt en Omega-fantast, helt förlorad i den magik som märket onekligen besitter.

Så oavsett hur trevlig och snygg min Sinn än var så blev jag aldrig riktigt kär. Mina tankar gick omedelbart till Omega Seamasters och Speedmasters av olika snitt, men blicken fastnade slutligen vid den modell som gäckat mig under så många år: Omega Seamaster Professional i ”SAS”-utförande med det omhuldade referensnumret 2254.50.00. Alltså SAS som i Special Air Service, den mytomspunna brittiska elitstyrkan.

Det innebär den Seamaster som tillverkades 1998–2008 (cirka?) och som inspirerats av 1960-talets Seamaster 300, vilken användes av de brittiska attackdykarna i Special Boat Service fram till 1971. Omega släppte denna Seamaster för att fira att seriens 50-årsjubileum, men den kan också ses som en hyllning till samarbetet med British Royal Navy. 2254.50.00 byggdes ju även i en begränsad upplaga om blott 300 exemplar med SAS-logga på baksidan. Jag har dock inte varit så lycklig utan fått nöja mig med den gängse serievarianten.

Föregångaren. Här en Seamaster 300 från 1964, som användes av attackdykarna i brittiska Special Boat Service fram till 1971.

Ändock får den betecknas som en raritet, en sann modern klassiker som är storligt saknad av mången Omega-entusiast runtom vår jord. Klockan baseras på den berömda ”Bond-Omegan” som presenterades 1993, och som efter att den gjort entré i Bondfilmen Goldeneye från 1995 förblev en succé av sällan tidigare skådat slag. Den blev så populär att vissa nog såg den som lite töntig, som ett slentrianval att undvika.

Och det är här min klocka kommer in i bilden. Jag har länge sneglat mot just den här Seamastern, den är liksom Seamaster i Zenit, den vackraste och rättaste av dem alla. Den heliga graalen.

Mina tre Omegor i form av Seamaster Professional (2001), Seamaster Polaris (1990) samt ”Genève” (1970).

Trots att den i allt utom urtavla och vridring är helt identisk med den blå Bond-versionen, lyckades Omega förvandla den till en helt annan klocka. Den innehar Bond-klockans nyklassiska, eleganta boett samt urtavlan med sina stilistiska havsvågor, men kombinerar dessa med ”svärd”-visarna och de kraftiga minutindikatorerna från 1960-talets Seamaster 300. Vidare har den stållänken från månklockan Speedmaster, så anspråkslöst vacker att den inte kan betecknas som annat än ren industrikonst.

Seamastern är macho, men samtidigt sinnlig, graciös. En till synes omöjlig kombination om man inte heter Omega Seamaster! Vidare är den tunn, nästan som en lyxsportklocka från Audemars Piguet, vilket innebär att den smiter in fint under kontorsskjortärmen, trots att den är byggd för hårda tag långt under krusiga havsytor.

En ny Seamaster 300m är ju märkligt blaffig i jämförelse, men ändå inte lika ändamålsenlig. ”SAS”-Omegan är mindre prål och mer funktionalitet – den närmast övertydliga urtavlan med sina svärd-visare och överdådiga illuminering gör den till den tool watch en Seamaster-dykare alltid borde vara.

Jag måste övertyga mig själv att aldrig sälja den här klockan, hur stor värdestegringen än kommer att bli. Dess form är perfekt, dess attraktion tidlös och evig så till den grad att Seamaster 2254.50.00 är ett måste i varje Omega-samling. Åtminstone i min.

Urverket – Omega caliber 1120

Seamaster Professional av denna årgång innehar Omegas kända mekaniska 1120-verk som motoriserade många mekaniska Omegor mellan 1994 och 2008, cirka.

Caliber 1120 är ingen renrasig Omega-konstruktion utan baseras på ett verk från den kända urverkstillverkaren ETA – caliber 2892-A2. Inget fel med det då företaget bygger riktigt exakta och hållbara verk, något som i allra högsta grad gäller också för just 2892-A2. Ett flertal prestigefulla klocktillverkare, såsom exempelvis IWC, har använt och använder fortfarande 2892-baserade verk.

Omega uppdaterade ETA-enheten med några tekniska förbättringar och justerade den så exakt att det nådde kronometer-status. 1120 är för övrigt snarlikt Rolex berömda basverk caliber 3135, till sin konstruktion såväl som till precision och tillförlitlighet, och bör således få den respekt det förtjänar. 1120 kommer säkerligen ticka på oförtröttligt och kronometer-exakt i de gamla Omegorna i många år framöver!

Historien om Seamaster

Filmaren och dykaren Jacques-Yves Cousteau under uppsluppna former – och med Omega på armen.

Schweiziska Omega är en av världens absolut mest berömda klocktillverkare och har fler bravader på sin historiska lyra än kanske någon annan. Dess modellserier är ikoniska – månklockan Speedmaster användes av astronauterna på NASA och dykarklockan Seamaster tjänstgjorde hos attackdykarna i British Royal Navy såväl som hos oceanografen Jacques-Yves Cousteau.

I moden tid är Omegas dykarklocka förstås mest känd som fiktionens James Bonds tjänsteur, och Seamaster är idag ett för evigt insprängt huvudinslag i Omegas prestigefulla modellpalett. Dess ärorika historia har gjort dem älskade och eftersökta som få andra klockor på världsmarknaden.

Den första Seamastern släpptes redan 1948 medan det riktiga dykaruret med samma namn dröjde till 1957 när Seamaster 300 gjorde entré. Det var en riktig ”tool watch”, ämnad att förse professionella dykare med instrument till deras yrkesutövning. 1963 kom en uppdaterad version och modellen kom därefter att bäras av verkligt celebra kunder.

Extrema Seamaster Ploprof 600 från 1970. Tool watch!

Ovan nämnda Jacques Cousteau använde exempelvis Seamaster 300 som arbetskamrat under “Precontinent II”-experimentet i Röda havet sommaren 1963. 1970 visades den mer extrema Omega Seamaster Ploprof 600, ännu ett dykarur från Omega som Cousteaus dykande filmteam tog till sina hjärtan. Ploprof tillverkades fram till 1979.

De brittiska attackdykarna använde först Rolex Submariner men bytte till Omega Seamaster 300 under början av 60-talet då konstruktionen ansågs uppnå bättre vattenbeständighet. Seamastern tjänstgjorde hos britterna fram till 1971 då man bytte tillbaka till Rolex.

Därefter följde ett stort antal versioner av mer eller mindre professionella Seamasters, där flera inte alls var ämnade för dykning. 1993 gjordes ett fullständigt nytag på Seamaster-temat när Seamaster Professional 300m gjorde entré, ett tema som lever kvar än idag över 25 år senare. En helt ny boett och en urtavla med ett unikt ”vågmönster” utförd i marinblått gav en högst egen och synnerligen stark karaktär åt den nya Omega-dykaren.

Seamaster Professional från 1993. Bars av Pierce Brosnan i Bondfilmen Goldeneye.

Och 1995 skulle den blå havsmästaren få en marknadsföringsskjuts av sällan tidigare skådat slag när den återuppståndne James Bond i form av Pierce Brosnan använde den i Goldeneye. Det var filmens kostymdesigner Lindy Hemming som hade valt ut den nya Omegan till rollfiguren, och hon har berättat att det var den historiska kopplingen till brittiska flottan som avgjorde valet. James Bond är ju kommendörkapten just där.

Sedan dess har Seamaster Professional stått högst upp på mången klockönskelista, även om populariteten samtidigt har gjort den till ett slentrianval som just därför retat många andra.

Efter ett antal uppdateringar genom åren släpptes 2018 en helt ny Seamaster 300m, med ny form såväl som teknik, men som ändå behöll alla designelement som introducerats med 1993 års succé-ur. Kvalitet, finish och horologisk prestation har verkligen nått nya höjder, så till den grad att Rolex måste se upp på riktigt. Men så är också priset därefter; den handlas för en bit över 50 000 kronor i svensk butik, helt andra pengar än vad tidigare Seamasters såldes för.

Desk diver

Jag äger tre dykarklockor, det vill säga klockor som ska klara ett vattendjup på minst 200 meter och som är begåvade med en vridbar ring ämnad att hålla koll på hur mycket luft som finns kvar i tuberna. Dykarklockan är idag en väldigt populär sorts armbandsur, men de allra flesta av alla de människor som bär en, dyker förstås inte. Själv har jag visserligen badat med en dykarklocka, men jag dyker inte och har aldrig gjort det. Denna typ av dykarklocksbärare har kallats för ”desk divers” och jag är i allra högsta grad en sådan!

Så vad ska alla vi desk divers ha en dykarklocka till? Frågan är berättigad men svaret ganska enkelt. En riktig dykarklocka är robust och tålig och klarar lätt vardagens slit-och-släng-slitage. Den tar regn och rusk, duschning, diskning och badning utan att man behöver oroa sig. Dessutom utgör den vridbara ringen en användbar funktion även utanför dykarnas värld – man kokar väl ägg?!

Vidare är mina, liksom många andra dykarur, fenomenalt snygga. De är smycken lika mycket som verktyg. Och slutligen finns ofta en spännande historia kring dykarklockor som ytterligare ökar habegäret. Min Seamaster såväl som mina Vostoks är bra exempel på det!

Mina tre dykarur: ett schweiziskt, två ryska!

Filip Ericsson

 

 

 

 

 

Det här inlägget postades i Klockor. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *