Omega Seamaster Polaris – 80-talsyra igen!

För ett par år sedan blev jag helt otippat ägare till en Omega Seamaster Polaris från 1987. Jag gillade den skarpt men sålde den efter bara någon månad – med vinst. Saknaden av den egensinniga vintage-Omegan har dock kurat i min själ ända sedan dess. Så nu har en ny Polaris, lika otippat som förra gången, landat i mitt hem! Här följer förklaringen hur det kunde bli så.

Hela karusellen drog igång när jag sålde min älskade Omega Seamaster Co-Axial Chronometer för ett tag sedan. Jag kunde inte låta bli då vinsten blev närmare tio procent. Jag njöt av den i två års tid och kan alltså konstatera att det är gratis att bära lyxklocka. Man får till och med betalt för det, men det är en annan historia!

Saknaden av Seamastern blev förstås för mycket så jakten på en tröstklocka inleddes omgående. Valet föll på en pilotklocka från tyska Sinn och en redogörelse av den finns redan här i bloggen. Men det slutade inte där. Surfandet på Chrono24 fortsatte med oförminskad styrka och så poppade intresset för Polaris helt plötsligt upp från någonstans i bakhuvudet. De är ju så egensinnigt snygga, och fortfarande så prisvärda! Sedan är den ju med sin supertunna boett och sina vackra guldinlägg ett utmärkt dress-alternativ till den sportiga pilotklockan.

Mitt exemplar är från 1990 och köptes av en känd handlare i Tyskland. Skicket är makalöst fint, klockan ser närmast oanvänd ut, och jag kommer få svårt att sälja den även om den skulle stiga i värde framöver. Känslan är ytterst gedigen, kvalitetskänslan är massiv. Samtidigt är den tunn som ett OLW-chips och nätt som en gråsparv.

När alltfler entusiaster får syn på den här modellen spår jag nämligen att den, om inte skjuter i höjden som en nordkoreansk kärnvapenrobot, så åtminstone konstant stiger i värde. Redan är den märkbart dyrare än när jag Polaris-fiskade för drygt två år sedan, men fortfarande högst överkomlig.

Min förskjutna Polaris är därmed ett fint insteg för nybörjare med en begynnande klocksamling. Omega-modellen må fortsatt vara en ful ankunge i samlarkretsar men kan faktiskt stå på helt egna ben utan att skämmas. En cool historia, snitsig design signerad formgivarikonen Gerald Genta samt gigantiska 80-talsvibbar är sköna bevis för det.

Att en notorisk kvarts-hatare som jag skulle införskaffa en batteriklocka var förstås lika otippat som att Stefan Löfvén skulle hoppa i säng med Jimmie Åkesson. Jag riskerar att utstå en del gliringar på grund av detta men faktum är att kvartsuren i själ och mening fundamentalt är sammankopplade med just Seamaster Polaris – och med 80-talet över huvud taget. De är ju en del av grejen, en del av historien.

Omega, som varit en särdeles framstående klocktillverkare sedan mitten av 1800-talet, släppte sin berömda Seamaster redan 1948 medan den första riktiga dykarklockan (under namnet Seamaster 300) kom 1957.

Lövtunn, men samtidigt gedigen. Glider under manschettskjortans ärm som en ål ur dina händer.

Därefter släpptes ett antal olika dykarur och de mest yrkesmässiga varianterna kom att användas av den berömda undervattensfilmaren Jacques Cousteau såväl som av de brittiska attackdykarna i British Special Boat Service. I moden tid är Omegas dykarklocka förstås mest känd som fiktionens James Bonds tjänsteur, och Seamaster är idag ett för evigt insprängt huvudinslag i Omegas prestigefulla modellpalett.

Vid sidan om dykarklockorna har Seamaster-modeller inte ämnade för dykning tillverkats parallellt. Polaris var just en sådan och i jämförelse med dykaruren var den en udda fågel som kanske kan betecknas en dressig sportklocka med maritimt tema. Min Polaris är ju bara vattentät till 30 meter och bör därmed knappast hänga med ner i swimmingpoolen. Polarisens undanskymda position jämte de berömda dykarklockorna gör den till den kanske mest undervärderade bland alla Seamaster-serier, och därmed till ett veritabelt klipp.

Polarisens nätta boettmått, de återhållsamma guldinslagen samt den diskreta, eleganta formen skapar en perfekt kompanjon till dressiga tillställningar!

Polaris formgavs alltså av den legendariska designern Gerald Genta som också var pappa till de ikoniska lyxsportklockorna Patek Philippe Nautilus och Audemars Piguet Royal Oak, med flera. Och bara detta är väl värt ett köp! Klockan lanserades 1982 och fanns i produktion fram till 1994.

Polaris var även tekniskt intressant – den första versionen var nämligen tillverkad i titan. Vidare fanns en variant som kallades ”Multifunctional” som hade en digital funktion vilken doldes i urtavlan på ett högst elegant vis. Utöver denna fanns ett stort antal varianter i olika kombinationer av titan, stål och guld, med kronograf-funktion, olika boettstorlekar samt flera olika färgval på urtavlorna.

Svalt elegant form signerad designikonen Gerald Genta. Notera den vackra integrerade Seamaster-länken. Ett Genta-signum!

Alla hade dock den snygga integrerade metallänken och alla var utrustade med moderiktiga kvartsverk. Den så kallade kvartseran var ju i full blom under hela decenniet och Omega låg i frontlinjen av prestigemärkena. Kom ihåg att många av de mest prestigfulla tillverkarna (som ju uteslutande tillverkade mekaniska klockor) höll på att gå under vid den här tiden. Att till och med Rolex tvingades släppa ett kvartsverk säger väl allt om kvarts-revolutionens omfattning.

Den speciella designen, den absoluta fokuseringen på kvartsverk samt de udda tekniska lösningarna gör Polaris till en typisk 80-talsprodukt. Det bara osar 80-talsyra om den och det är ju hela grejen med klockan. Att Gerald Genta fick till en vacker form är sedan pricken över i!

Filip Ericsson

Det här inlägget postades i Klockor. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *