Min barndoms bilar – Ett fotokollage

Jag föddes mitt under rödvinsvänsterns 70-tal, till en värld som förstås såg helt annorlunda ut än den gör idag. Det var folkhem och kallt krig och Sverige hade blivit rikt och välmående på tung industri. Ord som utanförskap, integration, globalisering och Euro var ännu inte uppfunna. Informationssamhället med bredband, appar och smarta telefoner låg ännu långt borta. Vi tittade istället på Roger Moore-Bondfilmer på VHS och förundrades över kompisarnas Commodore 64:or.

Det tidiga 80-talet gav upphov till mina första riktiga minnen och jag kommer osökt ihåg en trygg och fin barndom i den värmländska bruksorten, där Sveriges krigsmateriel sammanfogades för att försvara vår blandekonomiska frihet. Bilintresserad blev jag så fort jag lärde mig att gå och självklart finns därför alla min barndoms bilar för evigt fastetsade på min näthinna. Det var på den tiden Saab och Volvo var svenska på riktigt, på den tiden när BMW var en relativ ovanlighet på våra vägar, när Mercedes hade bättre kvalitet än andra bilar och när folk i allmänhet trodde att japanska bilar var programmerade för att gå i 10 000 mil. Det var också på den tiden man tvangs köra sin bil själv, utan hjälpen (eller den själsliga stjälpen!) av elektroniska hängslen och livrem. Här följer ett foto-kollage av min barndoms bilar:

Ovan: En på sin höjd sjuårig undertecknad under den årliga påskresan till Grövelsjön. Året kan vara 1983 eller något tidigare. I bakgrunden farsans och morsans Saab 99 EMS från 1974, väl insmord i obligatoriskt svenskt vägslask. Insprutningsmotor på goda 110 hästar, fyrpetad låda och en utlovad toppfart på 170 km/h. Längre bort syns en annan självklar folkhemsbil, en vit Volvo 145. Någon Volvo hade dock aldrig min familj, vi var mer Saab-människor!

Ovan: Englandssemester 1983, vilken nostalgisk och tidstypisk bild! 99 EMS igen, det är jag som sitter i det sportiga passagerarsätet i brunt tyg och galon. Och titta vilka coola lättmetallfälgar. Sido-stripen är det sista som ringar in en sportig Saab. Ressällskapets gröna VW Passat från tidigt 80-tal syns längre bort. En högst ordinär vagn, men visst var den lite lägre och smäckrare än senare tiders Passater?

Ovan: Något år senare och ändlös sommar hemma i barndomshemmet i Karlskoga. Är det en aningslös humla jag siktar på? Vackert suddigt där borta står en Saab 99 GL från 1983, det slutgiltiga utförandet. Förgasarmotor på 100 hk jämnt, annat erbjöds inte i 99:ans slutskede. Av allt att döma håller farsan på med någon form av service eller kanske är det bara ren bilvård. Bilens pensionärsprägel hålls borta av sportigt tvådörrars kaross, svarta lister och dörrhandtag, potent breda däck samt treekrad sportratt i läder. ”5 Speed” stod det stolt på bakluckan – Saab tog det där med snåltrimning på allvar!

Ovan: Nej, den här fräna vagnen har jag inget minne av. Hann den säljas innan jag föddes? Farsans mycket gröna VW 1302 S, årsmodell-72, hade hur som helst 1600-motor med 50 arga hästkrafter. Farsan hävdar att det var ett stort steg uppåt från de 34 stackare som hans föregående Folka mäktade med. Det är 70-tal och platsen är mitt nyinköpta barndomshem. 1800-talsgaraget är numera rivet.

Ovan: Fuskandet fortsätter, detta är definitivt före min tid. Den lille är brorsan, tre år äldre än mig. Den flotta Mercedesen tillhör en faster och det är en 280S med sexcylindrig förgasarmotor, har det berättats. Detta är S-klassen med internkod W116, premiär 1972. En sportigt pompös vagn när Mercedes var Mercedes på riktigt. Rak sexa och förgasare betyder basmodell, men nog är den aningen mer glamourös än farsans VW 1200! Den vita folkan tjänade dock familjen väl. Alltid bottengas på långresorna har jag hört och det ska ha betytt runt 120 km/h. Märk hur vita bilar var inne även i början av 70-talet!

Ovan: Nej, Porschen tillhör inte familjen, Saab 99:an fick räcka. Men småstadsungarna måste ju få fotas med en riktig Porsche under sommarresan till Stockholm vid mitten av 80-talet. Vi såg en solidblå Ferrari 328 också, men vart tog det fotot vägen? Den röda Porschen är en 911 Targa, eventuellt en Carrera 3,2. Går det att avgöra? Men yuppie-bilen går knappast upp mot de fantastiska 80-tals-utstyrslarna som framhävs med stort allvar!

Ovan: Extrabilar kom och gick under åren. I bakgrunden, bakom min brorsas våghalsiga övningar, syns den skarpa profilen hos en päronhalva, en Saab 96 V4 från första hälften av 70-talet i ruffigt bruksskick. Bilden borde vara tagen vid 80-talets mitt och det är tidig vår som det verkar. Grannflickan verkar i alla fall vara imponerad. 

Ovan: Ännu en extrabil, tydligen under någon vandring i skog och mark. Men här har vi en riktig raritet. Opel Commodore GS/E Coupé växer inte på träd. Bilen är från 1974 och skulle fungera som pendlarbil någon gång under 80-talet, visst var bensinen billigare förr?! Vinande rak sexa på 2,8 liter med överliggande kam och 160 hästkrafter. Trestegs automatlåda och Commodoren var rejält snabb på beställning. Andra objekt vid letandet av kul pendlarredskap minns jag tydligt: en BMW 3,0 och en vit Mercedes 230-6. Jag var givetvis med på alla biltittningar! Var inte en Volvo 164 också påtänkt, inringad med tusch i någon annonstidning? Något Blocket fanns ju förstås inte.

Ovan: Några år framåt i tiden. 80-talet börjar lida mot sitt slut, eller om 90-talet har tagit vid? Vandringshelg i ett höstigt Sälen, några andra turister syns inte till. Vad skönt! Det är hur som helst jag som lutar mig lite avmätt mot familjens Ford Scorpio 2,8i Ghia från 1986, lyxmodellen av den – tro det eller ej – högst åtrådda Forden. Kulturchocken mot den truliga Saab 99:an som byttes in till förmån för denna var enorm. Pompös, strömlinjeformad och utrustad med allt. Himmelsk långåkarkomfort, och vilket fantastiskt baksäte – Ryggstödslutningen där bak reglerades med knappar! Att V6:an var uråldrig med stötstänger och bara gav 143 hk , det är en annan historia. De kanske mer uppenbara alternativen, Audi 100 CC Avant och Saab 9000 Turbo, ratades när 99:an skulle ersättas. Kanske var det för att Forden förförde med sin grällhet, allt sitt lull-lull och det mysiga hummandet från en rejäl V6:a.

Ovan: Sälen igen? Jo, ta mig tusan, ytterligare en höstresa till den svenska superskidorten har förevigats. Det är oktober 1993, det kan jag räkna ut, för jag övningskör ju. Bilen jag har förmånen att få ratta är en BMW 520i av -93 års modell, med tvåliterssexan med 24 ventiler, variabla kamtider och 150 hk. En högst kultiverad anrättning om än inte blixtrande snabb. E34:ans 5-serie måste vara BMW:s bästa bil någonsin. Den förenade ju märkets kärnvärden så väl och hade en så vacker karossform. Och så tjockt byggd den var, jämfört med den betydligt skrangligare Scorpion! Fler BMW-bilar kom och gick efter denna, men då hade jag ju blivit vuxen (nåja) och det är en annan historia.

Filip Ericsson

Tack till: Farsan, som grävde fram fotona och scannade alltihop.

Det här inlägget postades i Historia och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *