Mats Monie – Mina upplevelser med 911

930 targa

Hjärtat har alltid sagt JA till 911. Plånboken har sagt NEJ. Något köp har det alltså inte blivit. Många härliga minnen finns förstås av 911. Inte minst från tävlingsbanor och rallyvägar. Men också otaliga tillfällen på stan när en 911 plötsligt dök upp och fick hjärtat att slå hårdare. Inte att förglömma kompissnacket och drömmarna om att få äga denna åtråvärda bil. Jag har ett par upplevelser med 911 som slår allt annat. En gång som passagerare. En annan gång som chaufför! Båda händelser från 70-talet.

Den skräckslagna passageraren
Jag stod med näsan platt mot sidorutan. Kollade in de fem runda mätartavlorna på den välvda instrumentpanelen. En vacker syn. Inte minst när jag sett mätartavlorna med instrumentbelysningen på vid någon rallytävling nattetid. Då hade man rusat fram för att titta när en 911 köade för start till en specialsträcka.

– Kan jag hjälpa till med något, hörde jag plötsligt.

Där stod en bilförsäljare med ett snett leende. Han förstod säkert att jag inte var kund på 911:an. Jag hade sett annonsen i lokaltidningen. En Porsche 911 till salu. Jag ringde min kusin som var nära nog lika bilgalen som mig. Han var inte svårövertalad. Vi gav oss iväg omedelbums för att kolla in 911:an. Bilen stod parkerad så vi såg den från baksidan först. Dubbla avgasrör! Inte standard på den tiden. Luktade racing. Ganska snart insåg vi att detta exemplar var en ärrad kämpe. Inte direkt mint condition. Fanns spår efter en störtbåge när man tittade in i kupén.

– Ska vi åka en sväng, frågade bilförsäljaren.

Jag fattade inte. Skulle vi få åka i en 911:a? Vi som bara var fjuniga ynglingar med skral kassa. Uppenbarligen var det så. Försäljaren satte sig vid ratten. Min kusin satte sig bredvid. Jag som är smärt fick sitta där bak. Motorn brakade igång med ett hest brölande. Jag ryste av vällust. Lyssnade in fläktljudet från den luftkylda boxermotorn. Man anade generna till föregångaren Porsche 356 och folkvagnsbubblan. Vi åkte fram några meter till en bensinmack och tankade. Han svängde sedan ut på vägen och drog iväg i relativt makligt tempo. Som alla vi motormän ville han värma upp maskineriet varsamt. Uppvärmningen skedde på femmans växel i 140 km/t längs en öde landsväg. Färden gick stabilt som tåget. Sedan svängde han av mot vänster. Vi tuffade beskedligt förbi en ICA-butik. Jag började ana vart färden skulle gå. Min favoritväg. Hade kört där många gånger. En liten väg längs en å. Visserligen asfalterad men så smal att det knappt gick att mötas med härligt utmanande kurvor. Vi tuffade på en bit till. Kom snart fram till vägen och utmaningen!

En skaplig raksträcka öppnade sig. I slutet av raksträckan fanns en bondgård. Sedan en tvär vänsterkurva. Vidare nedför en backe och sedan en högerkurva som var skymd. Jag kunde vägsträckan utantill. Hjärtat bankade. Ett vrål steg upp från motorn. Med våldsam acceleration brakade vi iväg över raksträckan.

Hastighetsmätaren pekade på 170 km/t när vi alldeles för fort närmade oss vänsterkurvan. Jag kände skräcken och tittade på bondgården som låg rakt framför. Var övertygad om att vi skulle hamna på lagårdsbacken och vidare in bland lador och traktorer. Och jag som satt helt obältad där bak! Begriper inte hur det gick till men vi gick genom den tvära vänsterkurvan med sladd. Vidare nedför backen i vansinnesfart. Strax för högerkurvan fick vi möte. En snabb parering med ratten. Sladd genom högerkurvan. Jag kände paniken växa. Hade slutat titta på hastighetsmätaren . Var enbart inriktad på att överleva. Försökte intala mig att vägstumpen inte var lång. Det skulle snart vara över. Varje kurva togs med sladd. Bilen greppade något enormt och jag skulle aldrig trott att det var möjligt att klara kurvorna med sådan fart. Jag höll i mig allt jag var värd och centrifugalkraften slungade mig fram och tillbaka.

Insåg snart att sladdarna var kontrollerade. Chauffören hade uppenbarligen koll på bilen. En viss tröst mitt i paniken. Fast mötande bilar var det inte lätt att ha kontroll på. Eller om någon plötsligt körde ut på vägen. Motorn brölade vasst på höga varv. Bilen rusade fram med tät vegetation som virvlade förbi på sidorna. 911:an driftade lätt i en lång svag vänsterkurva. Vi kom till slutet av vägen. En svag böj åt höger där det gick att hålla fullt. Bilen småstudsade mot vägbanan av den höga farten. Jag pressades mot vänster bakruta och höll ett krampaktigt grepp runt förarstolen. F-n vet hur fort det gick. Snart framme, snart framme var min tanke hela tiden. Äntligen framme! 911:an gick ned för landning. I sakta mak återvände vi till utgångspunkten.

På ostadiga ben krånglade jag mig ut från baksätet och fick fast mark under fötterna. Min kusin var vit i ansiktet och sa ingenting. Bilförsäljaren försvann in på sitt kontor med ett flin och gjorde inget försök att sälja bilen till oss.

Underbart är kort
I lokaltidningen fanns en annons om ett jippo utanför ett varuhus. Man kunde få provköra en 911 för 50 kr! Det var naturligtvis inget jag trodde på. Men för säkerhets skull måste det undersökas. Väl på plats visade det sig vara sant! Där stod 911:an! En Targa.

I bilen satt en trevlig kvinna i 30-års åldern med en son runt 10 år. Hon undrade om jag ville prova bilen. Jag svalde ett par gånger. Klart jag ville. I ett huj fick jag fram 50 kronor. Satte mig tillrätta bakom ratten. Handen föll på plats över växelspaken. Jag satt skönt. Behagligt. I bak satt kvinnan med sin son. Jag startade motorn. Den väste till lite vasst. Ett ilsket brölande hördes när jag gasade till några gånger. I med ettan och iväg ut i stadstrafiken. Allt kändes bara skönt! Jag blev märkligt lugn bakom ratten. Harmonisk. Växling, pedaler och styrning. Allt kändes rätt. Vilken underbar bil! Styrde ut från stan till en närbelägen raksträcka. Öppna ängar och fält på båda sidor. Perfekt sikt.

Jag blickade ut över raksträckan. Nästan tom sånär som på en bil. Långsamt kom bilen körande mot oss. Jag stannade och inväntade att den skulle passera. Kändes som när ett plan taxat ut och väntar på klartecken från kontrolltornet. Ready for takeoff! Jag gasade till ett par gånger bara för att höra det vassa rejsiga avgasljudet. Rysningar! I med ettans växel. Iväg! Kände att det här är något man bara får uppleva en gång i livet. Släppte alla tyglar. Full gas genom växlarna! En hastighetsskylt fladdrade förbi. Den fart som fanns angiven på skylten stämde dåligt med hastighetsmätaren som passerade 150 km/t. Och sedan vidare uppåt.
– Jag tror du tycker om att köra bil, hörde jag kvinnan säga lugnt från baksätet.

Jag mumlade något till svar men var djupt koncentrerad på körningen. Den där sköna koncentrationen som gör att man glömmer allt annat. Bara njuter! Förvånade mig att bilen var så lättkörd. Raksträckan tog snart slut. Skulle förstås velat prova 911:an i kurvor. Men för 50 kronor kan man inte få allt. Jag vände runt och brakade iväg tillbaka över raksträckan. Vilken känsla att hantera den underbara växellådan! Det var en njutning som slog allt när jag mötte varje uppväxling med full gas. Några ögonblick senare tillbaka i stan. Styrde in mot varuhuset. Slog av motorn. Det var över. Under några minuter hade jag varit i himmelriket. Underbart är kort.

Mats Monie

Det här inlägget postades i Gästinlägg. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *