Lycka och körkultur i Mercedes 280 SL 1975

Det var 2008 och farsan ville skaffa sig en entusiastbil att gotta sig med när åldern började krypa sig på. På vårkanten när den värmländska snön smält, när tjälen stabiliserats och fåglarna börjat kvittra, stod så helt plötsligt ett riktigt bilsmycke, en verklig plåtkostym, på gårn.

En Mercedes 280 SL från 1975. Alltså märkets berömda öppna GT-vagn som tillverkats i alla tider. Pappa-bilen var av Bobby Ewing-snitt, och ”280” betydde sexcylindrig instegsmodell. Bobby körde ju V8. Inget insteg där.

280:n stod och glänste med urklassisk silverfärg och svart galoninteriör. Knastertorr som en Berlintaxi vid Checkpoint Charlie en dimmig oktoberkväll 1962, men samtidigt flamboyant som en baccarat-sugen Roger Moore vid kasinot i Monte Carlo. Mercans linjer är så klassiska, så fulländade att de torde ha skapats av Gud själv. Perfekta proportioner, utsökta detaljer.

Ägare var händelsevis sittande ambassadrådet och militärattachén i Washington. Vagnen hämtades vid dennes uttjänta tjänstebostad i Boforsstaden Karlskoga medan den medföljande hardtopen fick hemföras från attachéns sommarresidens på Gräsö.

Mercedesen hade förflutit blott 12 000 mil sedan ny och innehade inte enda en rostprick. Originalskick? Totalt. Växellådan var något så ovanligt som ett manuellt don med allenast fyra växlar framåt. Med interiörens industriplast, en enorm ratt och lådans långa, avspända slag infanns en lastbilskänsla som bara kan finnas, och uppskattas, i en Mercedes-bil från förr.

280:n utstrålade en sportig flair från en svunnen tid då sportighet mer handlade om tweedkeps, två sittplatser, lång motorhuv och en rejäl rak sexa, än om lågprofilsdäck, kolfiber, falukorvstjock skinnkringla och korviga stolar. Att sitta i den slanka tvåsits-Mercan förnams närmast som att befinna sig i en klassisk motorbåt, med en huv som vällde fram högt upp i ens synfält, nypor som grep om det jättelika styrdonet och ögon som fixerades vid runda mätarhus.

Inför avfärd gurglade en rak dubbelkamsexa igång med en mastig ton ur avgasrören. Nöjet att dra maskinen genom växlarna var inget annat än oförskämt. Den vrålade ur sin varvglädje och spann så där vibrationsfritt, men lite rått, som bara raka sexor kan.

Man tryckte till på tvåan för att gasa sig ur en rondell och 280:n liksom satte sig på bakhjulen, varvräknarnålen for upp i himmelriket och det sista man önskade sig var en V8. Konstigt att inte fler kunder valde denna godbit till motor som förtjänar en helt egen artikel. Varför Bobby, varför?

Uppe i fart och helst på en lagom kurvig landsväg kommer 280:n bäst till sin rätt. Bilen krymper och lastbilskänslan blåses bort. En ljuvlig tyngd och balans ger sig till känna och man tänker att det måste ha varit superbt att vara rik även 1975. Med medelhavsluft i håret hade lyckan varit komplett, men svensk sommar gick ju utmärkt det också.

Filip Ericsson

Det här inlägget postades i Bilar & bilindustri, Kultur & livsstil. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *