Gästskribent: Mats Monie – Alla tiders tokbil

Stordåd av vad slag det vara må har alltid fascinerat. Paradoxalt nog väcker även stordådens motsats fascination. Den totala floppen är rent av mer spännande. I vart fall går mina perversa böjelser åt det hållet. Påminner om min kompis Janne när vi pratade bilar.

–          Om du fick bygga din egen bil, Janne?

–          Då vill jag ha en V8 typ 4,5 liters.

–          En V8 är aldrig fel.

–          Motorn ska sitta i bak.

–          Bak …? Du menar mittmotor?

–          Inte mittmotor. Svansmotor.

–          Vaa!

–          Jaa, det är väl häftigt?

–          Låter förb-t baktungt! Men kanske funkar med en juste hjulupphängning.

–          Jag vill ha pendelaxlar.

–          Du skojar! Som en gammal folka! Är du galen eller …?

–          Det ska vara en bil som utmanar.

–          Okej, okej! Kanske kan funka på en sportbil av det giftiga slaget.

–          Nej, ingen sportbil. En limousine.

–          Limousine! Ehhh … jaha. Möjligen, om fjädringen är stenhård som på en NASCAR-racer.

–          NÄ, komfort ska det vara. Lite gungeligung som en gammal jänkare.  Och så får den gärna toppa 250 km/t

–          Men Janne! Du har skapat ett vidunder. Och en bil som redan finns! En kommunistbil som heter Tatra.

Jannes drömbil är uppenbarligen en Tatra T700. Tillverkades i Tjeckoslovakien fram till 1999. Märkligt att en bil i modern tid har en så fullständigt livsfarlig konstruktion. Undrar hur bilen skulle klara Teknikens Världs älgtest? Vad skulle grabbarna i TV-serien Top Gear säga? Hade The Stig, testföraren i samma TV-serie, lyckats hantera besten med någon sorts värdighet? Undrar för övrigt om bilen någonsin körts i toppfarten 250 km/t?

Tatra är väl inte riktigt den första bil man tänker på att köpa. För många är bilmärket tämligen okänt.  Ändå är det inte någon nykomling. Tatra har anor sedan förra sekelskiftet. Innebär att företaget var med från början i bilens barndom. Produktionen har omfattat såväl personbilar som lastbilar. Bilen fick sitt namn efter Tatrabergen i landet. Även namnet Tatra Plan har använts. Riktigt vad Plan står för är mig inte bekant.

Kanske kan man få sig en liten flygtur om betingelserna är de rätta? Den äventyrligt lagde kan prova att ta en sväng till Autobahn och haka på kompisarna i överklassen typ BMW och Mercedes. Men fega inte ur när det blir ojämnt i vägbanan! Det är ju fri fart. Sanningens ögonblick. Ett långt, sugande gupp i Autobahnfart. Med den blytunga motorn bak blir bilen säkert fjäderlätt i framvagnen. Kanske är det då Tatra blir ett Plan? Dessvärre blir väl landningen lika osäker som vid bröderna Wrights första flygtur.

Samtidigt får man betänka att Tatra tillhör kategorin lyxbilar. Har i många fall framförts av privatchaufförerna Stanislav och hans kollegor. Man har lotsat bilen med varsam hand och lärt känna bilens egenheter. Digniteter inom den tjeckoslovakiska maktapparaten var trogna kunder. I övrigt fanns välbeställda privatkunder inom landet. En obetydlig del exporterades. I början av 50-talet hittade några exemplar till Sverige. På den tiden hade Tatra strömlinjeformad kaross. Strömlinjeformen behölls fram till 1969. Snudd på vackra bilar och tveklöst helt unika fordon inifrån och ut. (Nedan Tatra T603, 1956-75)

Märkligt nog kördes tävlingar med dessa åkdon. Deltog bland annat i Monte Carlo rallyt med en läckert lackerad bil i röd/orange nyans. Isbelagda alpvägar är en utmaning som heter duga. Hur ekipaget placerade sig kan man förstås undra. Men säkert en publikfavorit när det stora åbäket kom farande med V8:an vrålande. Bara ljudet …! För den oinvigde kan nämnas att V8:an är luftkyld! Ingen måtta på egenheterna. Det får väl antas att rally-Tatrorna var ordentligt preparerade för sin uppgift. Så gott det nu gick. Men det man sett av Tatrans framfart på filmer från grusrallyn känns inte övertygande. Bilen kördes mer på kraft än teknik. Kurvtagning typ farmor anka. Fast på rakorna fick V8:ans hästar galoppera för fullt.

Åter till Jannes favoritbil. Tatra T700 har föregåtts av modell 613, som kom 1969, med samma kaross formgiven av Vignale. Under skalet har mycket varit detsamma genom åren med rötterna från Stalins dagar. Produktutveckling var ingen stark sida bakom järnridån. Förståsigpåare av kommunistländernas bilproduktion hävdar att Tatra står sig väl. Låt vara att konkurrensen är diverse jänkarplagiat sedan hedenhös tid, halvtrista Fiatkopior och lite eget hopkok av typen grovsmide. (Nedan Tatra 613, 1974-80)

Ska man sluta haka upp sig på teknikaliteter så är Tatra T700 en upplevelse för den som får nöjet att se bilen från insidan. Man kliver in i en salongsliknande, spatiös skapelse där bara kristallkronorna fattas. Sjunker ned i baksoffan och insuper den behagliga känslan av lyx. Tänder en cigarr. Smuttar på lite vodka. Privatchauffören Stanislav rättar till slipsen innan han låter Tatran smyga ut i trafiken med majestätisk pondus. En förnäm tystnad råder samtidigt som bilradion diskret spelar ¨kalinka-kalinka¨. Aldrig har en cigarr smakat så bra. (Nedan T700 interiör)

Livet som kommunist var nog trots allt ganska uthärdligt. I vart fall för den som fick husera i baksoffan på en Tatra. Även kamrat Stanislav har haft det hyggligt. Ingen dålig arbetsplats. Fast vid en undanmanöver fick han säkert göra rätt för sin lön. Den som händelsevis får sätta sig bakom ratten och spaka hela härligheten själv får en upplevelse för livet. Tatra liknar inget man kört förut. Det som slutligen gjorde att Tatra T700 mötte sitt Waterloo berodde på konkurrens från andra bilar efter sovjetstatens kollaps. Kunderna var inte lika självklara som tidigare. Dessutom ställdes nya krav på avgasrening vilket den gamla trotjänaren under bakluckan inte klarade av. Det gick åt arsle till om man säger så.

Denna bil lämnar ingen oberörd. Jag säger som Paulo Roberto vid ett referat från en boxningsmatch; ¨Jag är kär¨! Paulo avsåg då en ung lovande boxare (Kahn) i en OS match. Själv är jag kär i Tatra. Vilken underbart galen bil! Passar perfekt för min perversa läggning med förkärlek för alla floppar. Kanske hade jag inte väntat att hitta min kärlek med anor från en östdiktatur. Men kärleken är blind och även James Bond hittade en gång sin kärlek bakom järnridån.

Mats Monie

Det här inlägget postades i Gästinlägg och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 svar på Gästskribent: Mats Monie – Alla tiders tokbil

  1. Mats Monie skriver:

    Kul Mårten! Då är vi två som känner detta begär efter en Tatra. Undrar vad en dylik skapelse kostar? Har kollat lite om detta vansinniga att placera bamsemotorn där bak. Påstås att det berodde på de eländiga vägarna i kommunistländerna. En stor tung kluns över drivhjulen gjorde att man kunde ta sig fram även när leran stod hög mot navkapslarna. Att man sedan höll fast vid detta koncept även efter asfaltens införande kan förefalla lite märkligt. Men produktutveckling var, som påpekats ovan, ingen stark sida bakom järnridån. Bilen har mycket knepiga vägegenskaper. Såg en sekvens från ett motorprogram där Tatra provkördes. Testföraren hävdade att det är fler tjeckiska officerare som omkommit i en Tatra än under andra världskriget. Kör försiktigt!

  2. Mårten skriver:

    Tatra, bilen som var så genialisk och så helt fel på samma gång, mycket starka habegärskänslor med allt från T77, 603, 613 fram till den bisarra anakronismen i vidundret T700!
    Har fått torrköra en 603 en gång, den har påtaglig Citroen DS känsla inuti

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *