Ferrari – De tidiga årens magi

FERRARI. Inget namn är mer berömt och få namn väcker väl sådana känslor eller utstrålar sådan magi. Nu tänker många säkert på botoxläppade dokusåpafruar som gör Beverly Hills osäkert i sina röda, extremdesignade Ferrari-farkoster. Eller på fotbollsstjärnor och dylikt nyrikt som anländer till hippa restauranger i sina slentrianvalda diton som får publiken att häpn… nej gäspa. Det hela inbakat i överflödets smaklöshet som genomsyrar hela denna statusjagande, pryltokiga och medieinfekterade värld som dess ägare lever i. Ridå.

Men idag ska vi genom att gräva i Ferraris historia och tvätta bort den för många osympatiska stämpel som detta fina italienska märke har dragit på sig och som vilar som en kräkframkallade konfliktdiamantfilt över dess snabba sportbilar. På en bilblogg med motorjournalistisk inriktning som önskar upprätthålla någon sorts proffsighet och trovärdighet kan en genomgång av Ferrari heller förstås inte undvikas. Passande nog fyller märket 70 år just i år!

Ferraris första bil för vägbruk kom 1947 och från start handlade allt egentligen om racing, gatbilarna byggdes motvilligt till ett fåtal hugade spekulanter. De äldre Ferrari-bilarna, fram till slutet av 60-talet ungefär, var alltid tolvcylindriga och frontmotoriserade och betingar idag tiotals, ibland hundratals, miljoner kronor på de exklusiva bilauktionerna världen över. Gamla Ferraris definierar helt enkelt själva toppen av vintagebilsmarknaden.

Ferrari 125 S. Märkets första bil från 1947 och endast avsedd för racing. I år fyller den 70!

Dagens Ferraribilar är tekniskt överlägsna och konstruerade med rejsig F1-känsla som förtecken, de jagar varvtider till förbannelse och är ritade för att klyva luft snarare än för att värma själar. Ferrari-bilarna från förr var istället konstfulla och romantiska och vackra så man svimmar. Samtidigt presterade de som inget annat på dåtidens racerbanor. Med skillnaden att vindtunnelns era ännu inte gjort entré och fördärvat den konstnärliga ådran i bilarnas linjer. Med den bakgrunden klarnar bilden av att det var dessa magiska vagnar som byggde märket och skapade den oöverträffade status det har åtnjutit sedan dess och ända fram till idag.

Nedan följer några av de viktigaste och vackraste sportvagnarna i Ferraris sällsynt glamourösa historia, vagnar byggda i ett fåtal och idag uppnåeliga endast för de allra rikaste. Tyvärr får ni inte lyssna på dem, men se, ögonnjuta och dregla går förstås bra!

Ferrari 166 Inter, 1948–50

Ferrari 166 Inter, 1948-53

Ferrari 166. Ingen utanför Ferraris entusiastkretsar vet väl vad det är? Jo, 166 får vara med med anledning av att den är märkets allra första bil att säljas till kunder och för att köras på vanlig väg. Dessa vägbilar kallades för 166 Inter och visades 1948. Men även Ferrari 166 baserades på märkets racingvagnar som introducerades året innan. Den runda karossen ritades av Carrozzeria Touring men senare kom andra firmor att rita egna varianter av 166:an.

Motorn var en ny V12 som konstruerats av Enzo Ferraris gamla kollega från tiden som racerförare hos Alfa Romeo, Gioacchino Colombo. Till 166 hade motorn förstorats från 1,5 till 2 liter och gav 140 hästkrafter. Namnet 166 kommer från volymen per cylinder, det vill säga 166 kubikcentimeter. Multiplicera med tolv och vi får fram den totala cylindervolymen! På detta vis kom Ferrari att döpa sina bilar ända in på 80-talet. Fram till 1953 byggdes 37 stycken Ferrari 166.

Ferrari 250 GT Berlinetta ”Tour de France”, 1956-59

Ferrari 250 GT Berlinetta ”Tour de France”, 1956-59.

Ferraris allra mest eftersökta vintagebilar är tveklöst 250-serien, som mellan 1953 och 1964 skapade aldrig tidigare skådade ikoner. De utgjorde överlägsna racerbilar som skördade segrar på Europas mest glamourösa racerbanor såväl som hett eftersökta sportvagnar hos de allra rikaste och berömdaste. Ouppnåeliga för alla andra och lika magiska då som nu. Det fanns en hel uppsjö 250-modeller varav ett flertal fyrsitsiga. Här fokuserar vi dock på de tvåsitsiga ”Berlinettorna”, de allra mest ikoniska och eftersökta.

Ovan syns 250 GT Tour de France, inofficiellt benämnd efter segrar i 1956 års Tour de France-tävling. Tolvan var som siffrorna i namnet antyder på 3 liter och gav mellan 240 och 260 hk. Toppfart 250 km/h. Vi pratar alltså om 1950-talet!

77 bilar byggdes fram till 1959 och idag tillhör de eliten bland Ferrari-bilar gällande aktuella auktionspriser. Exempelvis sålde Sotheby’s i Monterey 2015 en 250 Tour de France Competizione från 1956 och ritad av Scaglietti för närmare 110 miljoner kronor räknat i dagens dollarkurs.

Ferrari 250 GT California, 1958–1963

Ferrari 250 GT California Spyder, 1958-63

Den absoluta Ferrari-favoriten i Kalifornien torde ha varit denna hakdroppande skönhet. 250 GT California Spyder kom 1958 och var lika mycket racerbil som de takförsedda tävlingsbilarna, men stöpt främst för att glamourisera de kaliforniska vägarna och sina ägare i samma grad. Med samma treliterstolva som övriga 250:or var den förstås våldsamt snabb. Totalt byggdes 106 bilar i två serier fram till 1963. Californior har länge betingat norr om hundramiljonersstrecket vid auktioner och ökar fortfarande. På alla sätt en häpnadsväckande bil!

Ferrari 250 GT Berlinetta ”SWB”, 1959-63

Ferrari 250 GT Berlinetta ”SWB”, 1959-62

När frågan om världens snyggaste bil kommer på tal ligger nog Ferraris 250 GT Berlinetta “Short Wheel Base” bra till. Byggd för att prestera i racing genom sitt kortade axelavstånd fick Pininfarina till linjer som om de var skapade av Gud själv. Berlinetta ”SWB” vann bland annat 24-timmarsracet på Le Mans 1960 och 1961 och kan inbringa hur mycket som helst på en bilauktion idag. 290 hästkrafter ur tre liter och en toppfart 270 km/h, så tur att man hade försett den med skivbromsar! 167 bilar byggdes fram till 1963.

Ferrari 250 GTO, 1962-64

Ferrari 250 GTO, 1962-64

250 GTO. Här har vi kanske världens dyraste bil. Mytomspunnen som inget annat är detta Ferraris absoluta höjdpunkt och det säger förstås inte så lite. Precis som ovanstående Berlinetta SWB var GTO tänkt främst för racing och sopade också mycket riktigt banan med alla konkurrenter. GTO vann sportvagnsmästerskapet tre år i rad 1962, -63 och -64. Endast 36 bilar byggdes. Redan 2008 slog GTO världsrekord genom att bli världens dyraste bil med ett auktionspris på 15,7 miljoner pund, som med dagens pundkurs blir drygt 180 miljoner kronor. På Bonhams 2014 såldes en annan GTO för 250 miljoner kronor. Och så där håller det på.

Ferrari 275 GTB, 1964–1968

Ferrari 275 GTB, 1964-68

250-bilarna hade tjänat Ferrari oerhört väl. De hade lyft varumärket till himlen genom sina magiska sport- och racingvagnar, alla önskade sig en Ferrari men endast ett fåtal kunde förstås uppfylla dessa drömmar. 1964 kom efterträdaren i form av 275 GTB, en mer maskulint formad GT-sportvagn gjord för att antingen vinna tuffa tävlingar eller för att korsa kontinenter i reptilfart. Välj det som passar. Stilen var lite amerikansk muskelbil om man tillåts svära i kyrkan men teknologiskt hade den tagit åtminstone ett litet steg framåt.

För faktum är att hur konstfulla och astronomiskt snabba Ferrari-bilarna än var vid den här tiden, var de i grund och botten ganska enkla själar, åtminstone teknologiskt. Enzo Ferrari hade nämligen ett konservativt kynne. Att 275 GTB var den första Ferrarin med delad bakaxel är därför värt att nämnas, även om den fortfarande hade enkla överliggande kamaxlar. Till serie II 1966 kom till sist de dubbla ditona. Även en öppen version togs fram i form av 275 GTS.

275 GTB/GTS har tidigare i skuggan av 250-vagnarna varit lite styvmoderligt behandlade på vintagebilsmarknaden, men för några år sedan stack de i väg betänkligt. Det begärs astronomiska belopp för bilarna idag och särskilt då för de exemplar som har en ärorik racinghistoria.

Ferrari 365 GTB/4 ”Daytona”, 1968–73

Ferrari 365 GTB/4 ”Daytona”, 1968-73

Ferrari 275 började vid slutet av 60-talet att se ganska daterad ut och 1968 smällde Ferrari till med en ny, skarpt formgiven vagn som skulle tvåla till nya stjärnskott som Lamborghinis spektakulära supervagn Miura. Den avantgardiska, elegant avskalade karossen till trots var 365 GTB/4 traditionen trogen – tekniken delades med 275:an som visserligen redan hade tagit nödvändiga teknikkliv. Detta innebar att den nya GT-sportvagnen hade delad bakvagn, lådan monterad bak och den berömda Colombo-tolvan med dubbla överliggande kamaxlar monterad fram. Det skulle ju dröja ytterligare några år innan även Ferrari gick över till den nya mittmotoriserade superbilstrenden.

Den krångligt benämnda 365 GTB/4 kom tidigt att kallas för ”Daytona” vilket aldrig var någon officiell beteckning utan kallades så av media som ville påminna om märkets vinst i 24-timmarracet i just Daytona, USA, 1967.

Effekten ur den klassiska V-tolvan hade i Daytona vuxit till 352 hk tack vare utökad cylindervolym (nu 4.4 liter) och sex weberförgasare. Toppfarten låg på vansinniga 280 km/h och än idag kan en Daytona klara en kontinentstint i högsta fart utan att varken bil eller förare kroknar. Låt oss kalla det för tidlös teknisk briljans!

Filip Ericsson

Det här inlägget postades i Bilar & bilindustri. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *