Fem moderna Alfor – När nya Giulia är för dyr

Giulia.

Alldeles nyligen presenterades de mest folkliga varianterna av Alfa Romeos helt nya mellanklassvapen Giulia, en avgörande modell som är tänkt att få det anrika märket att återfå sin forna gloria. I Alfas storslagna femårsplan ska nya sportiga bilar med bakhjulsdrift och italiensk teknik mångfaldiga försäljningen på bara några år. Den vrålsnygga Giulia är först ut och till Sverige kommer den i höst som en italiensk rak höger mot BMW 3-serie.

Med tanke på tidigare Alfors fina prisläge blir Giulia inte alls billig, instegsdieseln med 150 hk börjar på 305 000 kronor och med lite utrustning och lite mer pulver under locket drar det snabbt i väg till 350 tusen. För dem som inte vill lägga så mycket pengar på en bil men som är förtjust i Alfa Romeos italienska charm och sköna former kommer därför här en lista på fem utgångna men moderna Alfor som idag fås för en spottstyver!

Alla har de gemensamt att de är riktigt prisvärda – en begagnad Alfa kan vara hur billig som helst – medan de samtidigt är pålitliga och lika enkla att leva med som vilken bil som helst. Och nog vore det väl roligare att möta en Alfa på morgonen än en BMW eller Audi?!

Alfa 156, 1997-2005

alfa_romeo_156_3

När den udda formade Alfa 75 lades ner 1992 var Alfa Romeos tid som tillverkare av sportiga familjebilar med avancerade, intressanta tekniska lösningar definitivt förbi. Bakhjulsdriften och den fina de-Dion-bakaxeln förpassades till historien och in kom en framhjulsdriven Fiat-plattform i nya Alfa 155. Även formerna var mer utslätade och någon större succé blev 155:an aldrig.

Entusiasterna fick dock upprättelse när den oälskade mellanklassaren ömsade skinn 1997 och en sagolikt vacker, kompakt sportsedan avslöjade sig på den första officiella bilden i världens medier sommaren 1997. Framhjulsdriften var kvar men hjulupphängningarna var Alfas egna, liksom den fina dubbeltändningsfyran som lyftes över från 155:an, nyligen uppdaterad med fyra ventiler per cylinder. 156 visade sig lika livlig och kul att köra som en Alfa ska med ett villigt, balanserat chassi, knivskarp styrning och de där fantastiska motorerna – nämnda fyra på 155 hk samt den klassiska Alfa-sexan (2.5 liter, 190 hk) med de konstfulla kromade insugrören och den beroendeframkallande ljudbilden.

Nytt var riktigt hög byggkvalitet, fint detaljutförande och vinteregenskaper i världsklass (!). Detta i kombination med den undersköna karossen och en klassiskt formad interiör med finfin ergonomi, ja då stod det klart att Alfa Romeo äntligen hade fått till en kalasvagn och därmed en riktig jackpot. Dessutom var bilen billig, åtminstone i jämförelse med tyska premiumbilar.

156 interior

Briljant design inuti Alfa 156. Stark historisk koppling till äldre Alfor i perfekt kombination med utmärkt användarvänlighet och gott detaljarbete.

Alfa 156 var som sagt vacker såväl som framgångsrik men blev nog aldrig något seriöst alternativ till BMW 3-serie eller de andra tyska premiummärkena, kanske främst på grund av ett något enklare utförande, svagare varumärke och bortavaro från USA-marknaden. Vidare var 156 inte särskilt familjevänlig med en trång kaross och relativt höga ägandekostnader vilket gjorde att tyskarna sålde betydligt fler bilar än Alfa. Men trots det anses 156 som en stor succé för den italienska tillverkaren.

För den som letar efter en 156:a är det lätt att hitta en också i Sverige då det såldes ett relativt stort antal här (tacka tusan för det!). Då modellen börjar komma till åren kan det vara svårt att hitta en riktigt fin bil men 156 fanns i produktion ända fram till 2005 (högbyggda Q4 till 2007) så har man tur finner man en lågmilad sen bil för en spottstyver, för billiga är de i vilket fall.

Alfa 166, 1998-2007

166

Alfa 166 hade en svår uppgift. Den skulle ju ta vid efter Alfas lyckokast 164 som tog världen med storm 1987, en vansinnigt snitsig större vagn som var märkets första framhjulsdrivna bil och som skulle innebära en nytändning gällande försäljning såväl som modernitet och kvalitet. 164:an var älskad och långlivad men efter 10 års produktion var det trots allt dags för en efterföljare.

166 visades 1998 och fick inte närapå samma storslagna mottagande som sin företrädare, trots att det inte alls var något fel på bilen. Det var en snygg skapelse med en ansenlig dos italiensk snits som skilde den från det mesta på vägarna, in- som utvändigt. Fina vägegenskaper och härliga motorer erbjöd den också förstås, liksom ett gott kvalitetsintryck. Men jämfört med 164 var den ingen sensation, den hade egentligen inget som var nyskapande eller exceptionellt. Dessutom var den betydligt trängre invändigt än tyska (och svenska!) konkurrenter.

Påkostat och egensinnigt inne i Alfa 166.

Påkostat och egensinnigt inne i Alfa 166.

Den eleganta storsedanen lyckades heller inte riktigt slå an hos kunderna som till exempel BMW:s samtida 5-serie ju gjorde med besked. Kanske berodde det på dåligt kvalitetsrykte, höga ägandekostnader och för få motoralternativ, och någon kombi fanns ju inte heller. Men ett härligt utstickande inslag i den grå storbilsmassan är den och jag skulle definitivt välja den före en död fisk som Audi A6, som knappast har bättre faktisk kvalitet heller.

166:an är oerhört prisvärd idag, du får ett utmärkt exemplar för en högst överkomlig summa. Men kanske bör man vända kosan till Italien för att kunna välja och vraka mellan exemplaren, för i Sverige är det ganska tunnsått. Här erbjöds den klassiska twinspark-fyran på 155 hk samt trelitersversionen av den älskade Alfa-sexan på 226 hk, med automat eller manuell.

En kraftigt ansiktslyft modell kom till modellår 2004 och den erbjöds med den sista utvecklingen av den sexcylindriga motorn som nu var på 3.2 liter och 240 hk. I Italien fanns fler motoralternativ, femcylindrig diesel och en 2.5-literssexa på 190 hk. Modellen lades ner 2007. Jag väljer en faceliftad 3.2 med automat, en äkta sportlimousin och motorvägsexpress för italienska mellanchefer. En fattigmans-Maserati!

Alfa GT, 2003-2010

alfa_romeo_gt_26

Alfa GT var en lite udda figur i Alfa-sortimentet under det tidiga 00-talet. Baserad på den lyckade men åldrande 156:an var den en humant prissatt sportcoupé med fyra riktiga sittplatser, och som vanligt när det gäller Alfa Romeo var den vacker som en dag. Egendomligt nog kom instrumentpanelen från den mindre Alfa 147 så GT är något av ett hopkok, men ett synnerligen välsmakande sådant!

GT tillkom trots att en GTV redan fanns i programmet, en särdeles sportig vagn som var av ännu äldre datum. Den hade funnits i produktion ända sedan 1994 och baserades på gamla Alfa 155. Så istället för en helt ny GTV släppte man alltså GT som var något av ett rymligare och bekvämare komplement. Att man baserade den på en utgående modell är kanske något besynnerligt för redan 2006 kom ju den dyrare Brera (se längre ner!).

Instrumenteringen i GT hämtades från den mindre Alfa 147. Inget fel i det egentligen för här bjuds fortfarande mycket Alfa-känsla.

Instrumenteringen i GT hämtades från den mindre Alfa 147. Inget fel i det egentligen för här bjuds fortfarande mycket Alfa-känsla.

Så trots att Alfa GT knappast var en ny GTV värdig att axla manteln från de glamourösa föregångarna är den en högst aptitlig och duglig vagn, och en äkta Alfa därtill. 156-tekniken gör den förstås delikat att köra, snyggare bil finns knappt och som bonus är den betydligt mer praktisk än den ser ut. Motoralternativen består av den moderna, direktinsprutade JTS-fyran på 2 liter och 165 hk (ersatte Twinspark) samt 3.2-literssexan på 240 hk, den senare förstås en härlig kraftkälla men kanske något i mesta laget för 156:ans framvagn. En 1.9-liters dieselfyra fanns också. Min Alfa ska vara bensindriven och mitt val faller på den beskedligare 2.0 JTS för harmonins och ekonomins skull. 165 hk räcker ju också  gott i den relativt lätta bilen.

Trots att den var något av en mellanmodell i väntan på det tunga artilleriet är Alfa GT en kalasvagn, den passar utomordentligt vare sig du ska åka och handla mjölk, besöka vernissage eller ge dig ut på en ordentlig långresa. En elegant och representativ liten GT-vagn för folket helt enkelt och som sådan passar den väl in i alla sammanhang.

Alfa 159, 2005-11

alfa_romeo_159_2_4_jtdm_uk-spec_4

2005 kom äntligen ersättaren till gamla 156 och Alfa 159 var onekligen ett steg uppåt mot premiummarker, vad gäller prisnivå såväl som design och kvalitetsintryck. Den fick representera ett nytt Alfa Romeo där elegans, kvalitet och ägandetrygghet fick ersätta den tidigare lekfullheten och det italienska temperamentet. Det är nog också 159 som Alfa-VD:n Harald Vester syftade på när han i intervjuer påpekade att företaget har tappat bort Alfa Romeos kärnvärden.

Och det är just därför som 159 är ett sådant ypperligt begagnatval! De gamla fina Alfa-motorerna – twinspark-fyran och Busso-sexan (googla Busso!) – hade förpassats till historien. De nya GM-baserade maskinerna, två fyror på 1.9/2.2-liter och 160/185 hk samt en 3.2-liters V6:a på 260 hk, hade inte alls samma riv eller sköna toner som de gamla och givetvis gräts det floder bland Alfa-entusiaster. Å andra sidan var de lättare att leva med, med längre serviceintervaller och kamkedja istället för rem. Det är ju just de dyra kamremsbytena som är en av de gamla bilarnas största akilleshälar och det problemet är alltså raderat hos 159. Fina fyr- och femcylindriga dieslar fanns också, liksom en sportig (men trång) kombi, kallad Sportwagon.

alfa_romeo_159_22

Vidare har modellen visat sig vara en hållbar och pålitlig produkt med mycket nöjda ägare. Den är tyst, bekväm och stabil, men inte särskilt rymlig. Den här beskrivningen låter ju nästan som en Audi, så finns då ingenting kvar av den italienska charmen, av Alfa-känslan? Jodå, dess svängvilliga chassi och knivskarpa styrning sticker ut från mängden, även om motorerna som sagt har tappat en del i karisma.

Framför allt sticker formgivningen ut mot andra bilar. Bilen är vacker som ett smycke, konstfull och proportionerlig med en snits i pennföringen som bara kan vara italiensk. Det samma gäller insidan som ger riktig premiumkänsla samt en egensinnig inramning som osar Alfa Romeo med en stil som hyllar 60-talets storhetstid.

Välritat, välbyggt och Alfa-tydligt inne i eleganta Alfa 159. Och som vanligt i Alfa ursnygga säten!

Välritat, välbyggt och Alfa-tydligt inne i eleganta Alfa 159. Och som vanligt i Alfa ursnygga säten!

Alfa 159 baserades på en plattform gemensam för GM och Fiat som var ämnad för de två koncernernas större premiumbilar. Detta gjorde bilen ganska tung och i och med en facelift 2008 såg man därför till att reducera vikten med runt 50 kg tack vare mer aluminium i arkitekturen. Nu begåvades 159 också med den fina Q2-diffen som motverkade framhjulsdriftens effekter. 2009 begåvades bilen också med nya motorer i form av en direktinsprutad 1,75-liters turbofyra på 200 hk samt en 2,0-liters dieselfyra på 170 hk. Bensinaren fick därmed det läskande namnet 1750 TBi, härligt! Dessa var för övrigt helt nya Fiat-konstruktioner utan inblandning från GM. 2010 försvann de GM-baserade motorerna helt från programmet.

Den som inte är i behov av maximalt utrymme och är trött på alla dessa BMW 3-serie som visar sig överallt, då är 159 en särdeles stark kandidat. Den finns som kombi, med dieselmotorer och fyrhjulsdrift för den som vill, så de flesta kan hitta ett utförande som passar. Jag väljer en fyradörrars 1750 TBi för viktens, namnets och den italienska motorns skull. Vad väntar vi på?

Alfa Brera, 2005-10

Brera

Ersättaren till den excentriska, kilformade GTV, Alfa Brera, kom 2005 medan den öppna versionen, Spider, dök upp ett år senare. Brera bygger på 159 och liksom den är Brera nedlagd sedan några år tillbaka. Givetvis var Brera tänkt som just en ny GTV, det vill säga ett i mångas ögon naturligt, självklart och klassiskt inslag i Alfa Romeos modellprogram. Biltypen, en riktig gran turismo i miniatyr som vanligt folk kunde ha råd med, uppfanns väl i princip av märket i början av 50-talet när man hade övergått från svindyra sport- och racerbilar till mer folkliga vagnar.

Brera fick alltså axla GTV-rollen hos den nya generation Alfa-bilar som dök upp i mitten av 00-talet, vilket precis som när det gäller Alfa 159 innebar nya GM-baserade motorer och fokus premiumkänsla, kvalitet och komfort. Brera byggde därmed också på den tunga Fiat-/GM-plattformen som tillsammans med framhjuls-/fyrhjulsdriften och de ganska karaktärslösa motorerna effektivt tog udden av sportvagnskänslan. I samtida tester var journalisterna knappast imponerade av bilen och istället var den en ganska stor besvikelse för många.

Idag kan man dock välja att se Brera med nya ögon, för visst finns goda egenskaper att glädjas åt! För det första är Brera snygg som synden. Inspirerad av konceptbilen Brera Concept från 2002 sticker den ut som ett stoppljus i trafiken, och därav besvikelsen när det yttre lovade så runt. Brera ser ju ut att göra 270 redan när den står still!

Instrumenteringen från familjebilen 159 passar GT-vagnen Brera som handen i handsken. Sportigt och intimt!

Instrumenteringen från familjebilen 159 passar GT-vagnen Brera som handen i handsken. Sportigt och intimt!

Baserad på den trygga familjebilen är Brera dessutom tyst, bekväm och lätt att leva med, om man nu inte behöver ett baksäte förstås – bilen är strikt 2+2-sitsig. Vidare delas den fina interiören med 159:an som ger Brera äkta sportvagnskänsla bakom ratten, åtminstone vid torrsim! Och då kommer vi in på vad bilen handlar om – det är som gran turismo som Brera kommer till sin absoluta rätt. På så vis är den alltså exakt vad Alfas berömda Giulietta Sprint, Giulia GT och Alfetta GT var, en folk-GT som ser tre gånger så dyr och snabb ut än den är. Precis som 50- och 60-talets föregångare passar den lika bra på röda mattan som vilken Ferrari som helst samtidigt som dess ägandekostnader är som en vanlig bil.

I Sverige fanns Brera inledningsvis med 2.2-litersfyran på 185 hk, 3.2-literssexan på 260 hk med fyrhjulsdrift samt en 2.4-liters femcylindrig diesel på 210 hk. Liksom 159:an fick Brera 2008 en välbehövlig uppdatering med lägre vikt tack vare mer lättviktsmaterial i strukturen, Q2-differetialen, möjlighet till framhjulsdrift till V6:an samt förbättrad instrumentering. 2009 kom den nya fyrcylindriga 1750 Tbi-motorn på 200 hk och den fyrcylindriga 2-litersdieseln på 170 hk.

Alfa Romeo Brera 3.2 QV (2)

Den femcylindriga dieseln passar bilen utmärkt; den är stark, karaktärsful och snål som ger bilen de långfärdsegenskaper som anstår en äkta GT. Jag väljer dock en uppdaterad bil med 1750 TBi-motorn för att slippa de törstiga GM-motorerna, övervikten från de tidiga bilarna och det dieselknatter som trots allt finns i dieseln.

GT-egenskaper och formgivning i all ära. Det allra bästa med Brera är dock den sköna italienska kultur den framhäver. Man blir som förflyttad till en annan dimension, där man helt plötsligt är en italiensk motoringenjör i sina bästa år, i skäggstubb och solglasögon hetsandes genom den heta, kaotiska Rom-trafiken. Den tre timmar långa vinlunchen är över och jag har bråttom tillbaka till kontoret. Jag tutar febrilt i rondellerna och hyttar med näven genom en öppen ruta samtidigt som den halvrökta ciggen hänger i luften framför min gormande käft. La dolce vita!

Filip Ericsson

Det här inlägget postades i Bilar & bilindustri och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *