Aston Martin Virage – Drömbilen att skämmas för

För ett antal år sedan avslöjade reportrarna i Auto, Motor & Sport bilarna de gillade i smyg, bilarna de helt enkelt skämdes för att beundra. Då slog det mig att min drömbil i allra högsta grad passar in i den ramen – jag döljer helst min drömbil för omvärlden och orsaken framgår så snart jag avslöjar den: Aston Martin Virage! Jag rodnar, speciellt när alla nu vet vilken usel vagn jag trånar efter.

Det började när jag som liten grabb läste Bilkatalogen 1987 och lät ögonen smeka de misstänkt Ford Capri-liknande linjerna tillhörande gamla Aston Martin V8. Den tunga aluminium-GT:n blandade brutalitet med brittisk elegans som ingen annan bil jag sett. När jag sedan en grå eftermiddag något år senare besökte skolbiblioteket och började bläddra i en lätt bedagad Automobil stannade jag förbluffad upp vid ett jättereportage om Aston Martins nyaste: Virage.

Jag häpnade vid åsynen av den mörkgröna skönheten och sedan dess har jag alltid suktat efter denna bilindustrins sista dinosaurie, Bristol Blenheim undantagen. En anakronism av två ton handknackad aluminium och nästan lika antik som föregångaren, men nu med ett elegant, slimmat skal som förledde varje betraktare som hade hoppats på en modern sportvagn.

aston_martin_virage_22

Aston Virage med sin slimmade, diskreta men ändock kraftfulla linjeföring. Inte många gillade den. Jag älskar den!

Onekligen frestade de tekniska specifikationerna med kaross helt i aluminium, de dion-bakaxel, ZF-låda och en helt handbyggd V8 med 48 ventiler och dubbla överliggande kamaxlar, faktiskt inte fy skam 1988.

5.3-litersmotorn var en äkta Aston-konstruktion som hade hängt med ända sedan 1969 när den gjorde debut i DBS V8, för övrigt Roger Moores tjänstebil i kultserien The Persuaders (Snobbar som jobbar). I Virage var den dock modifierad av amerikanska trimfirman Callaway, men utvecklade på grund av katalytisk avgasrening samma effekt som tidigare, runt 310 hästkrafter.

Hur som helst var det en ytterst karismatisk drivlina med racemässig karaktär och gåshudsframkallande ljudbild. Interiören var en orgie i dunmjukt, tjockt connollyläder, spegelblanka valnötspaneler och tjocka ullmattor. En riktig drömsits.

Virage interiör_

Läder överallt och vackra ädelträpaneler blandas med föga upphetsande Ford-knappar i en tidig Virage. 1993 blev det snyggare inuti.

Virage var urtypen för en äkta Gran Turismo, alltså en stor frontmotoriserad coupé som ska frakta två välbeställda resenärer tvärs över kontinenter på elegantast och snabbast möjliga vis. Vid 80-talets slut var biltypen ett utdöende släkte.

Lamborghinis bidrag hade för länge sedan tynat bort, Ferraris egendomliga urtidsödla 412 gick äntligen ur produktion och Jaguars fulsnygga XJS var likaledes en uråldrig dinosaurie. Återstod gjorde den kompetenta men UFO-liknande gamla Porsche 928, den vattenkammade BMW 850i och Mercedes 500 SL som ju endast byggdes som cabriolet.

Men så kom Virage och återförde den glans som gått förlorad i 80-talets spoilerförsedda digitalålder. Lång, låg och bred, modernt strömlinjeformad, och med en taklinje att dö för. Den engelskt återhållsamma, slimmade karossen ritades av ett par formgivare från Royal College of Arts i London och var betydligt mer lågmäld i uttrycket än den brutala föregångaren. Samtidigt hade man på något vis lyckats få in den maskulinitet i formen som en riktig Aston kräver. Så visst var Virage-formen mästerlig ändå?

Bilens drömska skimmer kom dock att förjagas när en mer konsumentinriktad bildtidning, Teknikens Värld, redovisade sin provkörningsrapport våren 1991. Nu hade Virage plötsligt förvandlats till en trött, gungig koloss som enligt utsände ”krängde som en atlantångare” och lät betydligt mer än vad den gick.

Knappar och reglage från Ford Scorpio blottlades brutalt och provexemplaret var bestyckat med en treväxlad automat från GM. En katalysator hade satt strypgrepp om den blodfulla V8:an som i symbios med den antika lådan fick den stukade Viragen att kännas slö! Jag var i upplösningstillstånd.

Lite upprättelse fick jag när Automobil återvände till fabriken i Newport Pagnell för provkörning av en uppdaterad Virage Volante av 1993 års modell. Den hade nu begåvats med en modernare automatlåda med fyra steg, bättre bromsar och snyggare instrument.

Aston Martin Virage Volante, cabriolet på Aston-språk.

Den uppenbart anglofile reportern var densamma som vid förra tillfället. Han var förstås sedan tidigare bekant med den tomteliknande, närmast hundraårige bilbyggare som intervjuades i samband med reportaget, vilket naturligtvis påverkade slutbetyget av Virage såväl som min entusiasm i motsvarande grad.

Virage tillverkades i 598 exemplar (364 coupé, 234 Volante) under sin levnad 1988-1995 och föddes i en tid då Aston Martin var illa ute med en årsproduktion på ett par hundra bilar. I början av 90-talet kostade ju en Virage runt 1.8 miljoner kronor i Sverige. Ford hade nyligen köpt det anrika företaget och stora moderniseringar skulle till sist komma att ta livet av den helt hantverksmässiga byggkonsten som blivit märkets signum, företagets själ.

Superbilen Aston Martin V8 Vantage var den ultimata utvecklingen av den ganska beskedliga Virage. Upp till 600 hästar!

Ungefär samtidigt som Virage-produktionen kommit igång under 1989 gick världen in i en förlamande ekonomisk härdsmälta. 1990 byggdes endast 178 bilar, 1991 sattes 168 enheter samman och 1992 hade luften gått ur totalt med endast 46 tillverkade exemplar.

1993 kom superbilen V8 Vantage med 557 hästkrafter och 1996 ersattes Virage av  V8 Coupé, som inte var något annat än en uppdaterad Virage. Den sista bilen sattes ihop i augusti 2000, en V8 Vantage Volante, och ett fantastiskt brittiskt kulturarv var därmed över för alltid.

Jag har aldrig kört en Virage, aldrig ens suttit i en. Men jag bryr mig inte – ge mig en tidig coupé i ostört originalutförande och med manuell växellåda och min lycka är gjord. Det blir varken maffigare, elegantare eller mer gentlemannamässigt än så!

Filip Ericsson

Det här inlägget postades i Bilar & bilindustri och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Aston Martin Virage – Drömbilen att skämmas för

  1. admin skriver:

    Ja, Aston är också mitt favvo-märke, och den enda jag skäms för är Virage!

  2. Carl Benson skriver:

    Jadu Filip, det var en riktigt ful en! Med Aston Martin är fortfarande drömbilen. Hyrde en Aston Martin Rapide för ett och ett halvt år sedan. Det var inte otrevligt!

Lämna ett svar till admin Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *