Alfetta i Rom – Ett kåseri

alfetta 1972

GIUSEPPE ABRUZZI flämtar till och jobbar blixtsnabbt med den tunna växelspaken när han i all hast närmar sig den vansinniga rondellen i centrala Rom. Genom den öppna bilrutan pressar solen mot hans bruna tinning och ljuden från den kaotiska stadsbilden utanför hans väl använda Alfa Romeo är öronbedövande till den grad att han inte längre vet om radion med Maria Cartas tilltrasslade jazz-kvitter är av eller på.

Det är augusti 1972. Giuseppe, 32 år och motoringenjör hos Fiat Automobiles S.p.A., är på väg till sitt möte med Professor Alberto Abelli vid Sapienza Università di Roma för att diskutera framtiden för Fiats drivlinefilosofi. Den tre timmar långa vinlunchen är över och Giuseppe hetsar in i Rom-rondellen med hyttande näve och den halvrökta ciggen hängandes i luften framför hans gormande käft.

Den propra Alfettan svarar omedelbart på gasfoten och den nätta aluminiumfyran med de klassiska överliggande kamaxlarna morrar till med ett musikaliskt crescendo. Ur ändröret kommer ett snorkigt purr som hade fått Guiseppe att rysa av välbehag om det inte hade varit för det öronbedövande dånet från vespor och gamla Fiat-bussar som jagade honom runt runt.

alfa_romeo_alfetta_21

Som teknikintresserad och biltokig italiensk medelklass var bilvalet närmast en självklarhet för Guiseppe. I tusental vallfärdade fartsugna unga och medelålders män till Alfa Romeo-handlarna för att få ta del av den kompakta, teknikstinna nya mellanklassbilen som hade lanserats under 1972. Snitsig, återhållsam design dolde rena sportvagn-specifikationer med de Dion-bakaxel och en avancerad transaxel-konstruktion med växellåda, koppling och differential monterade bak. Med perfekt balans och den märkes-klassiska, pigga dubbelkamsfyran där fram var den en dröm att ratta runt på det italienska vägnätet, i rondeller såväl som på autostrador.

Den mamma-lagade pastan ligger tung i Guiseppes mage, vinet snurrar i skallen och han känner ett skriande behov av en presso och lite lugn och ro innan han ska träffa sin gamle motor-mentor för att diskutera hemisfäriska förbränningsrum och dylikt.

Där! En minimal lucka mellan en klunga oräkneliga Fiat 500:or öppnar sig. Guiseppe vrider ratten och gasar och tjuter ut ur rondellen. Fyra minuter senare sitter han i den svala universitetshallen och sippar på sin presso. Livet är gott. La Dolce Vita!

5

Filip Ericsson

 

 

 

 

 

 

Det här inlägget postades i Bilar & bilindustri och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *