En liten Alfa Romeo Giulietta Sprint från 1950-talets gladaste dagar har letat sig hem till mig. Vi fotar, längtar och försöker fånga essensen hos märket som fortfarande kittlar sinnena hos mången entusiast där ute.
Alfa Romeo. Säg det. Det är som vacker sång i öronen. Märkesnamnet kittlar. Dess ära och berömmelse härstammar från 1900-talets tidiga år, när Alfor ägde Europas glamourösa racertävlingar och självaste Enzo Ferrari tävlade med Alfas racerbilar. Långt innan bilmärket Ferrari existerade. Utanför racerbanorna erbjöds svindyra sportbilar för ett fåtal av de rikaste och berömdaste.
Efter andra världskriget ändrades fokus till mer folkliga, massproducerade vagnar för västvärldens växande medelklass. Vackra sport- och familjebilar för hyfsat vanligt folk, det blev Alfa Romeos lyckosamma nisch. En ny storhetstid växte fram och min lilla Alfa Romeo Giulietta är helt central i denna italienska bilindustrihistoria.
Brigitte Bardot vid en Alfa Romeo.
Den lilla sportvagnen är liksom själva definitionen av La Dolce Vita, det goda livet. En bild utkristalliseras i mitt huvud, jag ser ett svartvitt, lite solblekt foto av Italien, ett evigt somrigt Italien. Det är femtiotal, en hoppfull tid som för alltid flytt. I bilden finns Alfa Romeo, alltid Alfa Romeo, konstant som en Leninstaty i Sankt Petersburg.
I denna efterkrigstidens eufori skapades den mest glamourösa och romantiska biltypen av dem alla; den vackra, ouppnåeliga gran turismo-vagnen. Märken som Aston Martin, Ferrari och Maserati tävlade om vem som var snabbast, vackrast och dyrast.
Farkoster få förunnade. Men Alfa Romeo hittade en nisch som skulle frälsa gemene man – gran turismon för folket. I det närmaste lika glamourös, till en fraktion av priset. Och skönheten hos Alforna stod knappast storspelarna efter. Så stod också filmstjärnorna i kö för att få köpa dem!
Hemligheten var att använda basen från familjebilarna och snäppa på en synnerligen välritad sportkaross över härligheten. Det fina i kråksången var att mekaniken hos Alfa-bilarna ju var i guldklass, och stod egentligen inte de riktiga högdjuren efter. Bara i en mindre skala liksom.
Lilla sportcoupén Alfa Romeo Giulietta Sprint premiärvisades 1954 och utgjorde en viktig komponent i att forma denna sköna, dolce vitiska storhetstid.
På den italienska våningen i min bilmonter står den nu och ser näpen ut bland åtta farliga Ferrari-bilar som liksom stirrar hungrigt emot den, som vargar runt ett ensamt litet lamm. Den är inte lika tuff, stor eller stark som Ferrari-fullbloden. Men den är vackrast av dem alla!
Filip Ericsson