80-talsglam med Omega Constellation Manhattan

En Omega Constellation Manhattan har återigen hamnat i min ägo, en sann åttiotalsikon som har virat sig runt månget vintage-anstruket klockhjärta under åren, så även mitt. Jag köpte den nyligen av en äldre man i Tyskland som ägt den sedan den var ny. Här följer recensionen, samt en genomgång av modellens champagnestänkta historia!

Detta är faktiskt min andra Constellation. Den första var från 2000 och hade mekaniskt urverk. Den köptes våren 2017 men såldes relativt snabbt för att göra plats åt en ny Omega Seamaster. Jag saknade den dock lite och har sneglat mot en ny, men den här gången gick jag back to basics med en tidigare variant, som dessutom har kvartsverk (!). Allt för den rätta, ursprungliga Manhattan-känslan. Dessutom var priset relativt modest och jag förväntar mig nog en stadig värdestegring.

Klockan i fråga är en Manhattan Day-Date med referensnummer DE 396.1070, vilket innebär en stålklocka med sagda kvartsverk och med veckodags- och datumindikator. Dessa visas i två runda småtavlor inuti urtavlan, ungefär som en klassisk kronograf.

Lösningen ger ett speciellt utseende som har gett Day-Date epitetet ”Uggla” i folkmun.
Den förre, och tillika förste, ägaren, är en Hugo Grunder, en holländare numera bosatt i Gronau i nordvästra Tyskland. Hugo berättar att han köpte klockan ny i Nederländerna i december 1990, och att han köpte den för sin första lön. 2007 skedde en större genomgång med polering, ny länk, ny krona, ny packning samt ett tillhörande trycktest. I maj 2019 byttes batteriet.

Inköpskvitto, garantikort, instruktionsbok och kvitto på renoveringen medföljde, liksom de utbytta delarna. Det som främst avgjorde saken var dock den kända historien och den personliga kontakten med den förste ägaren. Sådant ökar det sentimentala värdet mångfalt för mig; klockan får liksom liv och man kommer den närmare på något sätt.

Constellation Manhattan debuterade 1982 men ”Ugglan” såg dagens ljus först 1984. Min klocka är från 1990 och modellen tillverkades fram till 1994. Boetten är på högst modesta 33mm, vansinnigt litet idag, men tack vare sin karaktäristiska, integrerade länk känns den lite större och fungerar faktiskt bra på min herrarm, även anno 2020.

Vidare är boetten tunn som ett löv vilket gör att en Manhattan glider under manschettskjortans ärm som en ål ur ens händer. Det ger ett elegant och raffinerat intryck och givetvis är det kvartsverket som möjliggör en så slank profil. Det ska dock påpekas att även den mekaniskt drivna Manhattan är tillfredsställande tunn, men knappast som kvartsversionen.

Känslan i klockan är gedigen med ett härligt detaljutförande såsom hos alla Omega-klockor (även om man blivit ännu bättre på detta under senare år) samtidigt som den är nätt som en gråsparv. Länken är den svagaste länken (!) i detta avseende, den är så nätt och tunn att den nästan känns lite sladdrig. Men det är en illusion, alla små delar som samverkar i varje länkbit är tveklöst raffinerat.

Manhattan utstrålar en särskild aura av glamour, det är lite Cartier över den och ger en smak av, vad ska vi säga, Monaco? Man förstår att den har attraherat mången överklassdam genom åren, och gör det fortfarande. Dammodeller har ju erbjudits parallellt men faktum är att även herrmodellen med sina 33mm är smärt nog att passa kvinnliga klockbärare. Unisex var ordet!

Kvartsur

Sedan en tid tillbaka äger jag även en samtida Omega Seamaster Polaris, också med kvartsverk, och att en notorisk kvarts-hatare som jag skulle införskaffa ännu en batteriklocka var förstås lika otippat som att Donald Trump skulle hoppa i säng med Ayatolla Ali Khamenei .

Jag riskerar att utstå en del gliringar på grund av detta men faktum är att kvartsuren i själ och mening fundamentalt är sammankopplade med Polaris såväl som med Constellation Manhattan – och med 80-talet över huvud taget. De är ju en del av grejen, en del av historien.

Den så kallade kvartseran var i full blom under hela decenniet och Omega låg i frontlinjen av prestigemärkena. Kom ihåg att många av tillverkarna (som ju uteslutande tillverkade mekaniska klockor) höll på att gå under vid den här tiden. Att till och med Rolex tvingades släppa ett kvartsverk säger väl allt om kvartsrevolutionens omfattning.

I min Manhattan sitter ett Omega-verk med referensnummer 1445, en enhet med 6 juveler som från början utvecklades av den berömda schweiziska urverkstillverkaren ETA. Det är förstås helt skottsäkert och håller tiden perfekt även efter 30 år.

Så min nya Manhattan har alltså ingen elegant svepande visare som fångar ens blick, och vetskapen om att ett vackert industrikonstverk av kugghjul tickar där inne saknas förstås. Men samtidigt uppskattas kvartsverkets fördelar. De går ytterst exakt och behöver väldigt sällan ställas, och man behöver ju aldrig vrida upp dem. De kan ligga i flera år och fortfarande gå rätt när de väl ska användas.

Vidare kan kvartsklockor göras väldigt tunna vilket ju passar dressklockor särskilt bra då de smidigt ska slinka in under skjortärmar. Missförstå mig rätt, jag är fortfarande svag främst för mekaniska klockor, men en Manhattan drivs faktiskt med fördel av ett batteri! Kvartsverket berättar ju en historia om tider som flytt.

Constellation Manhattan må fortfarande vara lite av en ful ankunge i samlarkretsar men kan faktiskt stå på helt egna ben utan att skämmas. Den intressanta historien, dess starka 80-talsvibbar, den egensinniga designen och de fortfarande modesta priserna, samverkar alla till att göra en Manhattan till ett fint insteg för nybörjare med en begynnande klocksamling. Samt ett ytterst passande smycke till dressiga tillställningar därtill.

Omega Constellation: Historia

Omega Constellation 1952.

Schweiziska Omega är en av världens absolut mest berömda klocktillverkare och har kanske fler bravader på sin historiska lyra än någon annan. Dess modellserier är ikoniska, där kronografen Speedmaster användes av NASA (på månen!) och dykarklockan Seamaster tjänstgjorde hos attackdykarna i British Royal Navy, vilket gör dem älskade och eftersökta som få andra klockor idag.

Omega Constellation är en annan storhet i märkets ärorika historia. Den debuterade redan 1952, och finns fortfarande representerad i märkets attraktiva kvalitetspalett. Modellen föddes för att hylla Omegas rekord i tidsprecision vid Geneva Observatory, Schweiz, 1951.
Året efter släpptes en elegant modellserie som med sitt kronometercertifierade urverk skulle leva upp till bragden.

Omega Constellation Manhattan, 1982.

Kronometer innebär en klocka som genomgått precisionstester enligt reglementet hos Contrôle Officiel Suisse des Chronomètres, det officiella schweiziska testinstitutet för kronometerar. Constellation utvecklades konstant under åren vartefter klockmodet ändrades men kronometerstatusen följde som en röd tråd genom modellseriens utveckling.

Constellation Manhattan introducerades 1982 och innebar ett nytag för serien, med ett helt nytt designspråk och med batteridrivet kvartsverk. Med en tunn, elegant designad boett, egensinnig integrerad länk samt en glamourös urtavla som passade tidens lyxmode, gjorde den succé från dag ett. Och tilläggsbeteckningen ”Manhattan” ringar väl in detta på ett utmärkt sätt.

Sedan dess har mången börshaj, filmstjärna, lyxfru och statsman burit en Manhattan på sina burgna armar. Eighties Avantgarde!

Designen

Den unga designern Carol Didisheim.

Formen var ett verk av den unga smyckesdesignern Carol Didisheim som nyligen utexaminerats från School of Decorative Arts of Geneva och som fick uppdraget att rita en tunn, smakfull klocka enligt tidens mode. En konstruktionslösning som fick den att stå ut i mängden var de ”klor” som höll glaset på plats och säkrade vattentätheten.

Dessa utgjorde även ett starkt designelement som med tiden accentuerades ytterligare och har följt modellen ända fram till idag. Samma sak gäller boettringen med sina romerska siffror som till en början låg under glaset på ett särdeles elegant vis men som senare flyttades ut utanför glaset. Constellation Manhattan marknadsfördes sedan som en dressklocka som tålde vardagsslit med sitt safirglas och vattentäthet till 30m.

Att modellen från början endast salufördes med kvartsverk säger en del om tiden den föddes i, de mekaniska verken hade tappat i popularitet och alltfler klassiska schweiziska klocktillverkare började utveckla sina egna batteridrivna diton. Och det var i rent överlevnadssyfte, många var de storspelare som höll på att gå under vid 70-talets kvartsexplosion.

Utveckling

Min första Omega Constellation, en uppdaterad variant av Manhattan som kom 1995.

1985 uppdaterades Manhattan med en lätt facelift och begåvades för första gången med ett mekaniskt verk, caliber 1111, som debuterade i samband med modellens introduktion. Men kvartsvarianten kom att förbli storsäljaren även framöver. Det var också nu som ringen med de romerska siffrorna hamnade utanför glaset varpå ”klorna” tappade sin funktion. De blev dock som sagt kvar som ett distinkt designelement.

Därefter har Constellation Manhattan uppdaterats kontinuerligt under åren och finns alltjämt i produktion. Namnet ”Manhattan” försvann dock redan 1995 och därefter heter den Constellation rätt och slätt.

Kuriosa

Gorbatjov med sin Constellation Manhattan i guld.

Attraktionskraften hos Constellation Manhattan blir knappast mindre av att självaste Michail Gorbatjov, Sovjetunionens siste president, länge har burit en tidig sådan helt i guld. Att han bar den redan under Sovjettiden kan nog höja en del ögonbryn men hans klocksmak kan väl knappast ifrågasättas!

Hollywood har för övrigt uppmärksammat det hela genom att låta Gorby-Omegan få en ytterst liten men naggande god biroll i långfilmen My Fellow Americans från 1996 med Jack Lemmon, James Garner och Dan Aykroyd. Lemmon, föreställandes en före detta amerikansk president, ger i en scen bort sin klocka till en lastbilschaufför som tack för skjutsen och säger: ”That’s a Constellation. It was given to me by Gorbachev”.

Filip Ericsson

Det här inlägget postades i Klockor. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *